söndag 21 november 2010

Början av slutet - Harry Potter

"These are dark times, there is no denying.
Our world has faced no greater threat than it does today"
Så inleder Rufus Scrimgeor, kort men naggande gott gestaltad av Bill Nighy, film nummer 7 om min favorittrollkarl Harry Potter. De mörka tiderna innebär att Voldemort och Dödsätarna nu har kontroll över både Trolldomsministeriet och Hoghwarts, att registrering och förföljelse av halvblodshäxor och trollkarlar är utbredd. Strax efter sin sjuttonde födelsedag tvingas Harry tillsammans med Ron och Hermoine abrupt skiljas från de övriga i Phoenixordern för att på egen hand leta upp och förstöra de resterande horrokruxerna vilket är nödvändigt för att kunna besegra Voldemort.

Jag har alltid sett böckerna och filmatiseringarna av dessa som två separata enheter som kompletterar varandra. Rowlings värld som vi förutom i de detaljrika böckerna även tillåts besöka genom filmens magi är ju fantastisk. Förra filmen var nog första gången jag var lite besviken på att det skilde sig så mycket från boken. Att ha titeln "halvblodsprinsen" men inte behandla det dilemmat mer än i ett par scener var för torftigt tycker jag.

Kulturbloggen uttryckte en viss besviken över detaljer som saknades i filmen, att vissa karaktärer borde presenteras mer och hänvisade till att det fanns personer i salongen som inte hade sett de tidigare filmerna, men då undrar jag om inte de inte gått in i fel salong till att börja med. Inget fenomen är väl större i biovärlden för tillfället och att det här är del 7 av 8 kan väl knappast ha undgått någon? För mig är det självklart att allt i en bok inte kan få plats i en film, även i denna är saker omskrivna eller saknas helt. Men har man inte läst böckerna tycker jag att filmerna klarar det bra på egna ben. Jag har både vuxna vänner och tonåriga syskonbarn som bara sett filmerna, med stor behållning.

Men HP and the Deathly Hallows tar vid där film nr sex slutade och tar sig tid att berätta upptakten till slutet på ett bra sätt. De många stunderna i tältet då våra hjältar inte har en aning om vad de ska göra, de små stegen till att börja förstå sin uppgift, vänskapen, slitningarna och inte minst filmens titel, The deathly hallows, presenteras alldeles utmärkt. Och snyggt! Den tecknade sekvensen med legenden om de tre bröderna, trollkarlsministeriets gångar och salar, Dödsätarnas svart rök när de anländer eller försvinner - snyggt, snyggt, snyggt.

Att de från början helt okända trollkarlarna och häxorna i snart åtta filmer flankerats av i princip hela den brittiska skådespelareliten är också en bonus. Det är framför allt de onda karaktärerna med Alan Rickman, Helena Bonham Carter, Jason Isaacs och Imelda Stauntons fnittriga men iskalla Dolores Umbridge i spetsen som sätter sin prägel på filmerna, så även denna. These are dark times, och det är i de mörka tiderna som många av karaktärerna blir mer intressanta, inte helt svarta eller vita som i de tidiga, lite barnvänligare delarna.

För mig blev det här en väldigt bra början av slutet. 4-

1 kommentar:

  1. Jag håller med dig om att man får se filmerna som separata enheter och jag tycker om dem, det gör jag! Framförallt, som du säger, så är det skådespelarna med Helena Bonham Carter och Alan Rickman i spetsen som gör ett oerhört jobb (för att inte tala om Rupert Grint när de träffar spindlarna i tvåan). Jag kan bara inte låta bli att gnälla lite, speciellt på att de "glömt bort" osynlighetsmanteln i denna filmen, konstigt! Jag ser också väldigt mycket fram emot andra delen!

    SvaraRadera