tisdag 30 oktober 2012

Wien i mitt hjärta

Enligt O's tema för veckans Stadsbesök kan jag omöjligen missa, inte för att jag på rak hand varken kan komma på en bok eller film som utspelar sig i Wien, förutom de Linda redan nämnt. Men jag har många andra bokminnen från staden där jag bodde våren och sommaren -98!
Garderobssängen

Jag och en kompis delade rum med heltäckningsmatta, en garderobsvägg som fälldes ut till en säng och så hade vi en bokhylla där vi bytte böcker mellan varandra och där släkt och vänner som hälsade på lämnade mer och mindre bra bidrag.

Här, på min sida av sängen läste jag för första gången Michelle Magorians Godnatt Mister Tom om pojken Will som tvingas lämna London under andra världskriget och flytta in hos enstöringen Tom långt ute på landsbygden. Bästa E kunde inte förstå att jag missat den som ung.
- Gråter du, frågar  hon en kväll från slafen jämte.
- Nej, svarade jag som på den tiden hade svårt att erkänna att jag hyste något så trivialt som känslor. Men det gjorde jag så klart. Det gör man till den här boken.

Det var också här jag läste min första deckare av Patricia Cornwell om en viss rättsläkare, fröken Kay Scarpetta. Vi hade en förmåga att skrämma upp varandra till vi bröt ihop av skratt vissa mörka kvällar och Scarpettaromanerna gjorde inte saken bättre....

Hundertwasserhaus
En bok jag och E inte var överens om var Kerstin Ekmans Händelser vid vatten om det mystiska dubbelmordet som i många år kastar skuggor över invånarna i den norrländska byn Svartvattnet. Jag gillade den här väldigt mycket men E totalsågade. Mitt intresse för det lite mörka, mystiska och skruvade håller i sig medan E än idag inte alltid delar min boksmak, men vi byter fortfarande böcker med varandra så här 15 år senare.

På Mariahilferstrasse, inte långt från där vi bodde, fanns det en bio som till vår förtjusning visade filmer med engelskt originalljud. Det var inte helt vanligt eftersom österrikarna som många andra dubbar de flesta av sina filmer. Vi ifrågasatte detta till våra österrikiska vänner som menade att det spelar ingen roll. Jack Nicholson görs alltid av samme skådespelare så de missar inget, för dem är HAN deras Nicholson. Otyg, säger jag. Här såg vi i alla fall John Grishams Regnmakaren med en ung Matt Damon och As good as it gets, med nämnda Nicholson tillsammans med Helen Hunt.
Cafe Central

Tack för trippen längs memory lane Linda, nu ska jag kika runt efter tips på böcker som faktiskt utspelar sig i denna vackra stad!


Mitt 23-åriga jag framför Praterns Riesenrad.

torsdag 25 oktober 2012

Lägesrapport

Finns det inte tid till annat passar i alla fall en enkät! Ursprungligen publicerad hos Sara BE (igen :)).

Alltså, läget är som följer:

Jobbet: Puh. Planering för att göra samma jobb and then some med en och halv resurs mindre. Filar på ett Don't panic! e-mail, men jag vet inte om alla mina kollegor läst Douglas Adams....
Men idag skrev en USA-kollega: "If I ever write a comic book, you will be my female heroine in tights and cape!" Det tar jag som den största av komplimanger.

Senaste böckerna jag läste: Hello Kitty måste dö, Heja, Heja och Nanna Johanssons Mig blir du snart kär i som ska vara bibblo tillhanda i morgon.

Böcker jag läser just nu: Jag är ingen parallelläsare så just nu är det bara Eldbärare av Anders Björkelid som ligger på sängbordet. Men det går trögt så till helgens besök hos svärföräldrarna vilket brukar innebära mycket lästid ska jag ta med något annat inspirerande.

Böcker jag ser fram emot: Jag har nog inte särskilt höga förväntningar på Rowlings Den tomma stolen men ser ändå fram emot slutet av november då den kommer på svenska.

Senaste filmerna jag såg: Att det gått trögt med läsningen kan ju ha lite grand att göra med att vi sett sjukt mycket film de senaste veckorna och det har blivit en väldig blandning; Jane Eyre, Drive, Blue Valentine, Tropa de Elite, Friends with kids, Ted, Laxfiske i Jemen, Our idiot brother, Startrek-Insurrection...

Filmer jag ser fram emot: På onsdag är ett gäng som som har vi kompisdate (dinner and a movie) för att se Skyfall. Sedan ser jag fram emot filmklubbens filmfestival i November även om det då blir mest jobb, men någon av de 30 filmerna ska jag nog hinna med.

Senaste tv-serierna jag såg: Homeland på tv, The Walking dead på DVD och Glee på Netflix.

TV-serier jag ser fram emot: Säger bara: 3 november. Downton Abbey.

Musik jag lyssnar på just nu: Fortfarande mycket Florence & the Machine, P3-hits dagarna i ända och Petra Marklunds nya som än så länge inte når upp till Händerna mot himlen-nivåer.

Musik jag ser fram emot: Mando Diaos hela Frödingverk Infruset, bara en vecka kvar.

onsdag 17 oktober 2012

Stadsbesök: Paris

Enligt O's stadsbesök går vidare till ännu en stad som frekvent dyker upp i litteratur och film, konstigt vore det annars då Paris varit ett kulturellt centrum i sekler. Själv har jag bara besökt staden en gång, några underbara Septemberdagar då jag och en väninna fick många mil i benen efter att ha promenerat över halva staden, inklusive upp i de vindlande tornen i Notre Dame. Kanske borde valet av Parisförfattare då vara Victor Hugo?

Nej, mitt val av bok/film som utspelar sig i Paris blir i stället den här. Extraordinaire! Även Barberys debut utspelar sig på 7 Rue de Grenelle, men Smaken når inte i samma klass, kanske för att huvudpersonen Pierre Arthens är en väldigt osympatisk karaktär och hans passion för mat och smaker till förmån för människor står mig till slut nästan upp i halsen.

Antalet filmer som utspelar sig i Paris är många, men jag nämner 3 (OK, fem då).

En hyfsat aktuell film som skildrar just vilket kulturliv staden har haft är Woody Allens Midnatt i Paris där den aspirerande författaren Gil genom nattlig magi träffar på stora kulturpersonligheter från svunna tider.

Mer än 10 år på nacken har Baz Luhrmans lite okonventionella musikalfilm som utspelar sig i staden och på institutionen Moulin Rouge vid sekelskiftet. Det är en kärlekshistoria i en explosion av färg och musik, om man gillar det formatet.

Sist men inte minst, nittiotalsklassikerna i Trikoloren av Krzysztof Kieslowski, den Blå, den Vita och den Röda filmen är som helhet stillsamma men fina skildringar av människor i Paris med olika bakgrund.

söndag 14 oktober 2012

Heja, heja!

Jag vågar inte kalla mig löpare än. Men i maj köpte jag ett par ordentliga skor och började först lufsa för att sedan övergå till att jogga. Det är nämligen nu eller aldrig. På 37 år har jag aldrig lyckats komma över känslan av hur jobbigt det är att springa, hur mycket annat jag än har tränat. Målet i år är att fastställa en gång för alla huruvida jag är ett hopplöst fall eller inte.

Heltidsjobb, barn, en motvilja till att gå iväg och träna efter jobbet, filmklubb, och bokklubb är bara några anledningar till varför det vore så optimalt att kunna springa. Tjoff, Tjoff och en halvtimme senare är det klart! Lite av detta har jag och många andra gemensamt med Martina Haag som är aktuell med boken "Heja, heja - från att orka stappla 20 meter till att springa marathon".

De första 30 sidorna, framför allt alla ursäkter för att inte springa är som hämtade ur mitt liv och jag skrattar ofta högt. Boken är skriven i klassisk Haag stil. 18 månader från nybörjare till författarens första maratonlopp beskrivs med mycket humor och självironi. Inland saknar jag allvaret och mer handfasta tips, jag är ju själv på jakt efter kunskap! Boken läser du dessutom ut på en kväll, men desto lättare att återkomma till den flera gånger när det behövs en kick. Vad jag lär mig är att alla löpare är olika och så får jag lättläst underhållning och en rejäl dos inspiration för Haags resa är fantastisk.

Själv är jag 6 månader in på min egen resa. Jag har joggat i solsken och regn, ensam och i grupp, jag har till och med gjort backruscher. Mitt mål är varken en hel- eller halvmara, utan att ta mig längre och längre för varje gång tills jag är en vardagslöpare. Nu vet jag åtminstone att jag inte är ett hopplöst fall!

fredag 12 oktober 2012

Jane Eyre (2011)


Men den här har vi ju sett, utbrister M när vi slår på Jane Eyre. Ja. Så klart. Miniserien och någon av de gamla filmatiseringarna men inte Cary Fukunagas versions med Mia Wasikowska i rollen som Jane och Michael Fassbender som Rochester. Och förresten, kan man verkligen se en Jane Eyre för mycket?

Ploten i Charlotte Brontës roman som gavs ut redan 1847 är välkänd: Föräldralösa Jane förskjuts av sina avlägsna släktingar och växer i stället upp på internat. Med en god utbildning i bagaget får hon anställning som guvernant på godset Thornfield Hall där hon och husbonden Rochester trots konventioner som säger annorlunda blir vänner och förälskade. Men Rochester bär på en mörk hemlighet som när den till slut uppdagas så när tar kål på både honom själv som Janes förnuft.

Fukunaga väljer ett icke kronologiskt sätt att berätta Brontës klassiker och med tanke på hur många gånger den filmats skadar det inte med omväxling. Mycket fokus ligger på Janes bakgrund, hennes drömmar om frihet och jämlikhet. Jag kan inte påstå att det känns helt nödvändigt att fortsätta skildra igen och igen, men när man tänker på hur banbrytande hon var då för 160 år sedan så svindlar det lite. Jag ser Jane som modig men skör och tycker mycket om hur Mia Wasikowska gestaltar henne. Mia som jag sedan tidigare framför allt gillar från tv-serien ”In treatment”.

Mötet och relationen mellan Jane och Rochester hamnar däremot lite i skymundan, jag hinner inte riktigt uppfatta eller dras med känslomässigt i övergången från främlingar till vänner. Michael Fassbender gör en fullt godkänd version av Edward Rochester, även om det inte är rollen han kommer gå till historien med (han gör ju så mycket bra), men tillsammans har de fin kemi.

Vi googlade och insåg att tv-versionen M kom ihåg visades julen 2009, så jag tycker det var på tiden att vi såg om denna klassiker. Vi båda, i sällskap av svärmor, gav 2011 års Jane Eyre ett gott betyg. (3+)

tisdag 9 oktober 2012

London, baby!

Yes, en variant av bokgeografi är tillbaka hos Enligt O! Stadsbesök heter temat och först ut är London, underbara London som förhoppningsvis får ett besök av mig inom en snar framtid. Innan dess finns det många anledningar att besöka staden fiktivt.

Lisa Jewell, en favorit inom feelgoodgenren, är född och uppväxt i London och naturligt nog utspelar sig de flesta av hennes böcker här. Ralph's party, Typ trettio, Vince & Joy till exempel och så Våga flyga som var det senaste jag läste av Jewell. Den handlar om poet-wannabeen Toby och en brokig skara människor som är hans inneboende på Silversmith Road, och så om Leah som iakttar dem från huset mitt emot.

Det finns även väldigt många filmer som utspelar sig i inspirerande London. Breaking and entering är den jag först kommer att tänka på, kanske för att den är full av Londonvyer både från King' Cross under upprustning, trendiga parhus och mindre fashionabla lägenhetskomplex.

Arkitekten Will utsätts för ett brott och när han konfronterar den unga förövaren blir han i stället själv del av svek och bedrägeri. Jag kommer ihåg den här som en bra film och jag har dessutom lyssnat på en föreläsning av kvinnan som står som förebild för Robin Wright Penns karaktär, svensk-amerikanska Liv, om hur det är att leva med ett autistisk barn.