Maktlös konsument?

Jag blir arg. Nej. Jag blir galen. Åter igen, ett av de största mysterierna för mig är hur klädföretag fortfarande får lov att vara så oerhört könsbundna i sitt utbud av barnkläder. Med en liten kille som älskar både Barbapappa och Hello Kitty blev jag glad då jag hittade dessa tryck på tröjor i flera olika färger för en gångs skull. Men en förstoring av bilden avslöjar det jag aldrig kommer att begripa vad gäller kläder för små barn, en puffärm och en liten spets i kragen så att jag inte ska missta mig på att detta minsann är för tjejer. Vill jag ha rött till min pojke är jag hänvisad till Kalle Anka eller Dinosaurier.

Flicka enligt H&M:

Pojke enligt H&M:

Jag känner mig fullkomligt maktlös för det finns inte ett jota jag kan göra åt det. Visst skriva på listor och bojkotta affären, men vad blir egentligen resultatet av det? Det finns fantastiska inlägg om detta som hos Anaiah och Nina Ruthström, vi är många som känner så här, men sen då?

Barn är oerhört öppna och fördomsfria, det är vi vuxna som ger dem värderingar och stänger deras sinnen och det gör mig också ledsen att vi inte har blivit bättre på att komma från fördomar och uråldriga förväntningar på pojkar och flickor. Jag vet inte hur många gånger lilleman stolt visat upp sina målade tånaglar i sommar och vuxna människor reagerar med ett ”Oj, oj, oj, ja men här går väl gränsen”. Jag blir stum över vilka värderingar man lägger på en tvååring.

Skolklassen i Växjö som analyserade och anmälde Toys R Us katalogen till reklamombudsmannen och vann är fullkomligt underbara och jag önskar samma granskning kunde göras av klädföretagens utbud. Det har diskuterats i flera år men blir aldrig någon förbättring. Grrrrr.

Mysonsdag

Mina och sonens mysonsdagar* är snart över för den här gången. Det började i februari, med meterdjup snö och många lager kläder. Nu blommar omgivningarna och det är solhatt och sandaler som gäller. Att få vara hemma med sitt friska barn till skillnad från VAB är en stor ynnest. Uteaktiviteter och besök på biblioteket dit vi cyklar på några minuter har varit obligatoriskt, idag fyllde vi på med nya böcker om Grodan, lilla Anna, Halvan och Bolibompadraken. Mys är det också att sitta i solen på altanen med GP och en kopp kaffe medan lilleman vilar middag. Jag kommer sakna våra heldagar tillsammans.

* Föräldraledig var annan onsdag, feb t.o.m. juni.

Vi hade tänkt ge lilleman en trehjuling i present förra veckan. Under alla år jag har bott i Göteborg har det nämligen varit barmark och plusgrader i början av februari. Nu står cykeln fortfarande kvar i källaren eftersom det ser ut så här utanför dörren!

Inte mig emot, ska det ändå vara vinter föredrar jag vitt framför grått, bara det inte är alltför kallt. Eftersom snöfordon är praktiskt taget omöjligt att få tag på i butik för tillfället har vi lånat en bob av vänner och har haft en underbar förmiddag ute i snön. Idag är min första föräldralediga dag på över ett år och lediga onsdagar var annan vecka följer hela våren. Att skotta och dra 11 kilo son i full vintermundering visade sig vara ett ordentligt träningspass, men det är också det enda "nyttiga" jag tänker göra dessa onsdagar. Inte diska, inte dammsuga, bara leka, bygga lego, läsa i kojan och framför allt, vara ute i dagsljus!

Att avvika från normen

Lilleman är resultatet av vår tredje IVF. Det går inte en dag utan att jag är förundrad och tacksam över den perfekta pojken vi lyckades få och nu guidar i livet. Även om det gick relativt fort för oss ut ur barnlösheten, jag mådde prima under graviditeten och förlossningen gick bra har jag aldrig känt ”det här måste jag göra igen”. Syskon är inte självklart, inte bara för att vi inte vet om vi kan, men vi vill inte. Detta har vi varit överens om länge men under hösten har vi rensat ut och sålt samt gett bort babykläder, tillbehör och nu liggvagnen. Plötsligt blir beslutet så definitivt och jag kan känna en stor sorg. Har vi nu kämpat för att få en borde vi vilja ha ett helt gäng, eller?

Det händer också att jag måste förklara mig för andra, för föräldrar, kompisar och kollegor. Snart har vi en 2-åring och då är det OK för folk att kommentera igen. Ska ni inte skaffa syskon? Jag vet fortfarande inte vilket som skulle vara värst för dem att höra, ”jag kan inte” eller ”jag vill inte”. Båda känns rätt illa för mig och det är så klart inte det någon vill få till svar när de kastar ur sig kommentaren. Så gör inte det då.

Usel

Eftersom det finns en viss Murphy som gärna lägger sig i mitt och många andras liv i tid och otid var jag visserligen förberedd på att de två mest stressiga veckorna på mitt jobb i år, ja kanske någonsin kommer att vara från den dagen M börjar jobba och två veckor framåt, dvs. lillemans första veckor på förskolan. Att vara förberedd fick mig ändå inte att känna mig mindre usel. Usel på morgonen när jag lämnar en ledsen lilleman, usel när jag kommer in till jobbet vid halv nio fast jag är van vid att börja sju, usel på eftermiddagen när jag kommer hem sent med huvudvärk och snurrig av förvirrade jobbtankar. Allt som kan strula på jobbet strular, hård- som mjukvara. Jag tar inte en kafferast, normal lunch eller knappt frisk luft på två veckor. Usel, usel.

Belöningen kom i fredags när vi mot alla odds levererat det vi skulle leverera, gratulationerna börjar strömma in från runt om i organisationen och jag vid halv tre bestämmer att nej, nu kan allt annat vänta till måndag och jag går och hämtar lilleman. Hans glada min, kramar och lycka när både mamma och pappa dyker upp denna soliga fredagseftermiddag är obetalbar. En timme i trädgården spanandes på sniglar var den bästa medicinen för allt uselt att rinna av, i alla fall för den här gången.

Detta dåliga samvete

Killarna är iväg på resa och det bästa med det är inte bara att jag kan ha In Treatment maraton flera kvällar i veckan varvat med dansfilmer, utan också att jag faktiskt får mycket gjort mellan 5 och 8 som annars är vigd till lek- och mystid med lilleman. Blir jag kvar en halvtimme på jobbet behöver jag inte ha dåligt samvete och jobbar bara effektivt in massa tid som kan vara gott att ha vid senare tillfällen. Då når rapporten mig om ögoninflammation med tillhörande ledsen lilleman, hysteri när ögondropparna kommer fram och skrik när någon kommer i närheten av ansiktet om så bara för att torka näsan eller tvätta munnen. Jag kan så klart inte göra något bättre, men att inte finnas där för att hjälpa M eller lilleman skär i hela kroppen och jag känner mig som en dålig, dålig mamma. Det vet min hjärna att jag inte är, men inte min mage eller hjärta.

Köttbulleförbannelsen

De gånger jag har gjort köttbullar i mitt liv går att räkna på en hand. I hate it. Inte köttbullarna i sig, men att göra dem. Det tar ju en evighet och jag har alldeles för lite tålamod att stå och rulla fina små rundlar. Jag äter gärna mammas köttbullar och lilleman älskar dem. Biffar, som jag klarar av att kladda till, är tydligen inte lika gott. Igår gjorde vi lasagne till middag och fick fin älgfärs över. Nu jädrar, den här lilla klicken ska jag förära min son tänkte jag och blandade ihop en liten köttbulledeg. Den lilla, lilla klicken blev 25 bullar. 25 köttbullar rullades och stektes klockan halv tio i ett kokhett kök. Det är något av en prestation och fortfarande på bra humör tänkte jag, what the hell, jag gör en sås också. Mina såser brukar bli för salta, smaka mjöl och åka ut i vasken, men banne mig, igår var något av en lyckokväll så nu badar köttbullarna i en timjandoftande gräddsås. Halleluja! Köttbulleförbannelsen är över.

Ångest

Det är inte jag som är föräldraledig, jag vill inte vara det heller, inte på heltid i alla fall men när vi nu fått besked att lilleman fått förskoleplats till hösten får jag ont i magen. Ska våran lilla älskling verkligen stöka och böka med en hord läskiga ungar, få dagisbaciller och spendera större delen av dagen med andra än oss. Vilken läskig milstolpe. Huvva.

Konstigt?

Det är 2009. Jag tycker det är konstigt att en man, visserligen i 60-års åldern, tycker det är "märkligt" att en pappa är föräldraledig en längre tid. Bara sådär, skaka på huvudet och säga "märkligt". Lika anmärkningsvärt är det att bara hälften av alla pappor jag känner faktiskt tar ut sina dagar. Och nej, att ta två månader tillsammans under sommaren räknas inte.

Vi har delat på vår föräldraledighet, inte rätt av, men näst intill och planen är att båda ska gå ner i tid för att minimera lillemans tid på förskolan när det är dags. Detta är våra val som naturligtvis underlättas av att vi båda tjänar lika mycket till exempel. Men det handlar ändå om att välja och i alltför många fall ser jag män som väljer att ge bort sina dagar utan någon större diskussion. Jag försöker att inte lägga någon värdering i det, men jag kan inte låta bli. Jag tycker att pappor som inte är föräldralediga med sitt barn gör ett fruktansvärt misstag och att mammor som lägger vantarna på större delen av föräldradagarna gör fel. Jag förstår det inte, och jag förstår inte att vissa fortfarande tycker det är märkligt att en pappa tar ut sin föräldraledighet. Det är 2009!

All denna tid

Trots sovmorgon har jag varit oerhört effektiv. Gått en timme i Skatås, läst GP på altanen, ätit lunch på altanen, läst bok på altanen. Duschat blommorna, dammtorkat fönsten, plockat undan saker som fått ligga kvar undanplockade, sett Grillad med Dregen, slagit av Grillad med Anna Book när det blev för pinsamt dåligt. Nu har jag hällt upp en öl, gräddar våfflor och ska se Robinson och några nya avsnitt Lost. Eller kanske en film? Jag har det så skönt, och jag saknar er mina älsklingar.

Singelliv

Jag var osäker på om jag skulle kunna njuta helt och fullt av att vara singel och barnfri. M och lilleman har redan åkt till norr, jag är kvar hemma och översvämmad med jobb i söder. Som tur är ansluter jag om en vecka för en liten dos sol, snö och påskägg.

Jag börjar min "ensamma vecka" med att gå på A Camp. Inte dumt alls. Konserten spretar lite, är stundtals lite för slamrig för min smak, men emellanåt blixtrar de till, och Nina, Nina, Nina. Så bra, så cool, så snygg. Om man som 35-åring kan ha en idol är du min. Middag och vin med en kompis innan gör att jag gäspar stort på spårvagnen hem, klockan är ju ändå över elva...Sedan surfar jag en timme med den bärbara datorn i sängen, ser "Berg flyttar in" innan jag somnar. Vaknar till runt nio och funderar på att gå upp, men nästa gång jag ser på klockan är hon 10.25. Om jag kan njuta av att vara själv? Jag tror minsann det.

It takes two

Jag är full av beundran för ensamstående föräldrar. Jag skulle aldrig klara det. Som i natt då en efter-spruta-hängig lilleman vaknade en gång i halvtimmen, tokledsen. Att kl 03.00 ge en Alvedon SUP till en liten älskling som gallskriker och ormar sig kan inte gå med två händer. Det är inte enbart därför jag är glad att vi är två, men vid de tillfällena jag blir påmind om det. När jag sedan demonstrativt får kalla handen när jag kommer hem på eftermiddagarna och vill kramas eller när han störtgråter för att pappa går på toaletten vill jag ha honom för mig själv igen. Eller funkar det att viska "Mamma är bäst" i hans öra när han somnat?

Ta sig tid

I går unnade jag mig mer än en timmes läsning i soffan.

Jag är mitt inne i boken 19 minuter av Jodi Picoult och vore jag inte så förbannat trött när väckaren ringer 06.20 skulle jag läsa halva natten, men ack. Nu blir det normalt några få sidor per dag och det är inte rätt sätt att läsa en bok. Jag vill sluka böcker. 19 minuter förtjänar att slukas, men mina bokslukardagar tog en paus för ett år sedan då det kom in en annan tidsslukare i mitt liv. Visserligen inte något jag vill byta ut, Lillemans första år kommer aldrig tillbaka, men det kommer bokslukardagarna att göra.

Fast mannen slukar fortfarande böcker, mest eftersom att han låser in sig och läser på toaletten i halvtimmar åt gången. Såklart. Jag kommer aldrig förstå män och deras läsbehov på muggen men jag kan avundas att han tar sig tiden.