TV-serier 2010

Bokåret 2010 är summerat, så här kommer tv-serierna:

Bästa tv-serien jag sett 2010:
2010 var året jag (vi) upptäckte How I met your mother och såg alla fem säsonger. Den första var överlägsen, 2-4 bra och säsong 5 ännu en höjdare. Annars föll jag stenhårt för Mad Men, andra säsongen av In treatment och Generation Kill.

Sämsta tv-serien jag sett 2010:
Grey’s anatomy är en av de få serier jag ser på tv i realtid och förutom det oerhört dramatiska slutet på säsong sex har resten av säsongen och säsong 7 hittills varit ganska lama.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag var länge osäker på om jag skulle ”våga” se om Twin Peaks efter att ha älskat den i nästan 20 år. Det gjorde jag till slut och blev inte besviken.

Mest besviken blev jag över:
Hypade The event, som sändes bara en vecka efter USA. Det verkade lovande med tidshopp och utomjordingar och vi följde 9 avsnitt på tv. Det tionde missade vi och har inte brytt oss om att leta upp det. Inte mer spännande än så alltså.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2010:
Det har definitivt varit DVD-boxarnas år. Jag älskar att maratontitta på favoritserierna och i alla fall de första säsongerna på många serier gå nu mer att få tag på till överkomligt pris. Lovefilm har också fler och fler tv-serier i sitt utbud, även om det verkar vara lång kö till dem, och så finns ju BytDVDbox.nu!

2011 ser jag fram emot mer Mad Men, Dexter, True Blood och så är jag nyfiken på An idiot abroad som börjar på SVT den 20 januari.

Drama på hög nivå

Förra sommaren visade SVT första säsongen av In treatment, mån-fre kl 19.00. Tiden var precis värdelös, men det fanns föredömligt många repriser så inspelningen gick varm hemma. Sedan stal jag så ofta jag kunde stunder för att se i kapp terapibesöken med Laura, Alex, Sophie, Jake & Amy och inte minst terapeuten Pauls egna besök hos sin mentor Gina.

I sommar fick seriens andra säsong den något mer vuxenvänliga tiden 22.35. Jag hoppas att det innebar att fler hittade den. Fortfarande varje vardag och med samma upplägg där vi träffar samma patient samma veckodag under några veckor. På grund av semester programmerade jag att spela in fyra veckors avsnitt och det var med darrande hand jag kontrollerade om inspelningen hade funkat när jag kom hem. Jackpot! Alla avsnitt fanns med och den är lika bra denna säsong. Långsamt men dramatiskt, mycket dialog och oerhört välspelat. Självklart kryddade och komprimerade terapisamtal, men hur skulle det annars bli bra tv?

Förutom att jag fortsätter lära känna Dr. Paul Weston och hans demoner är de nya patienterna:

• Mia – framgångsrik advokat, ensam, kärlekstörstande och tydligt bitter tidigare patient till Paul.
• April – ung arkitektstudent som nyligen fått en cancerdiagnos som hon vägrar avslöja för sin familj eftersom de redan har nog problem med den autistiska brodern.
• Oliver – 11-åring som kommer tillsammans med sin mamma och pappa för att få hjälp att hantera deras separation och uppenbara problem med att kontrollera sin ilska på varandra.
• Walter – VD i stormens öga som söker en quick-fix för sina sömnproblem.

Gillar du drama och har missat In treatment kan du härmed anse dig tipsad. Säsong 1 finns på DVD, tvåan kommer i oktober.

In treatment var jag ensam om att följa men en annan juvel i HBO’s vackra krona, Mad Men, ser M lika gärna och när vi väl började var det omöjligt att inte bli fast i 60-talets Manhattan. Vi har nu också sett klart säsong 2. Även det här är drama i sin finaste dräkt, bokstavligt talat, med en underbar garderob och rekvisita, finfin cast och inte alltför actionfylld men fascinerande handling.

Året är 1962 och livet på reklambyrån i New York fortsätter. Det röks och dricks lika mycket på kontrorstid. Unken kvinnosyn, rasism och otrohet är fortfarande utbredd men det dyker även upp nya utmaningar både professionellt och personligt, som allt större genomslag för tv-mediet, homofobi och Kuba-krisen.

”You are so profoundly sad”, säger en karaktär till Betty Draper som på ytan är den perfekta hemmafrun med vackra barn och en framgångsrik make och den kommentaren stämmer väldigt bra för i princip samtliga karaktärer i säsong 2. Upplyftande? Ja, för det är så bra gjort. Jag reserverar genast säsong 3.

(Har du förresten inte provat Lovefilm tidigare har jag kostnadsfria provmånader att dela med mig av :))

Bokporr

Om man vill göra sin bok- och bokhylleälskade partner glad kan man skicka honom/henne en länk som den här. Vad är det med bokhyllor och bokhögar som är så vackert?

Jag råkade även nämna för M att det finns en bookbook som nu är en av hans käraste ägodelar. Nu har han och lilleman åkt iväg på egen semester, och med sig tog han findatorn i läderfodralet. Mig lämnade han med den som är på väg att krascha, där fläkten är sönder och brummar och blir så varm att det är omöjligt att ligga i sängen och se i kapp veckans In treatment. Däremot åkte han utan att packa ner sin sommarläsning, de får jag släpa på tåget. Men vad gör man inte för kärleken…till böckerna och till sin man ;)

En ensam vecka öppnar för oändliga möjligheter, att träffa vänner jag försummat, äta glass till middag, läsa böcker och bäst av allt sova hårt och ostört hela natten. Att vara ensam hemma innebär också att jag pausar med Människohamn, den är jättebra men jag är lite mörkrädd så i veckan väljer jag något mindre spökigt för att riktigt kunna njuta!

Äntligen över!

Det var f-n i mig på tiden att ”Ett land i gryningen” tog slut. Maken till seg bok har jag inte varit med om på länge. En historia som skulle ha kunnat var hur bra som helst, men som bara blev låååång. Sur och besviken över att ha blivit snuvad på en härlig läsupplevelse satte jag mig istället framför första veckans avsnitt av In treatment och blev genast på bättre humör – I’m intrigued! Särskilt av unga Sophie. Lite strul med inspelningen gjorde att stridpilotens historia blev något fragmenterad och gav lärdomen att spela in någon av de sjutton repriserna också. Men jag kommer definitivt följa vecka två också, så får vi se sen. Nu gäller det att hitta en riktigt bra bok också, en att bli fångad av denna gången.

Uppbrott och nya bekantskaper

Jag lessnade på House, det blev lite same, same över varje avsnitt så vi har tagit en paus. Istället har jag och M hamnat framför The mentalist på tisdagar. Varför? Det kan ingen av oss riktigt svara på, det är en tämligen meningslös serie. I går somnade jag mitt i Patrick Janes utredning vid ca. halv tio. Jag hatar att somna i soffan. Det är en god sömn, ja, men man somnar ALDRIG lika gott i sängen när man hasat sig över dit.

Anno Lilleman var vi riktiga serie-freaks. Nu är det bara Lost och, hmm, vår nya bekantskap Project Runway som vi båda garanterat bänkar oss framför. Sporadiskt ser jag Grey’s anatomy, men det förhållandet är på upphällningen även för mig. Jag försöker hitta tillbaka till ER, sista säsongen, men jag lyckas alltid missa första halvan. Hade även förhoppningar på Generation Kill, men fredagar halv elva!? Efter arbetsvecka, middag, ett glas vin, lite godis. I don’t think so. Ytterligare ett tips jag blev nyfiken på, In Treatement; vardagar kl. 19….
Nä, nu är det jag som letar upp batterierna och luckan till musen som lilleman vandrat iväg med så att det blir ordning på inspelningen igen.