I min hylla: M

Några riktigt gedigna författare och bra titlar återfinns på M:

Moonlight Mile är (kanske) Dennis Lehanes avslutande bok i serien om Patrick Kenzie och Angela Gennaro, privatdetektiverna i Boston som är två favoritkaraktärer.

Människohamn en av förra sommarens höjdare som slukades på en altan ett par meter från ett stormande hav, perfekt men läskig inramning till Ajvide Lindqvists spökbok.

I Människa utan hund introduceras vi till Gunnar Barbarotti och hans hemmaarena, småstaden Kymlinge i Håkan Nessers kvartett om kommissarien som köpslår med Gud.

Microslavar är min favorit av Douglas Copupland som jag läste på en skidsemester i Frankrike i slutet av 90-talet vilket också var en passande inramning till denna pärla.

Tematrio - Vampyrer

Övernaturligt är ett favoritämne, kanske ännu mer på tv och i filmens värld, men i veckans tematrio ber Lyran oss berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

Är för tillfället mitt uppe i Justin Cronins tegelsten Flickan från Ingenstans, även känd som The Passage. En upptäckt i Sydamerikas djungler blir ett militärt experiment som går snett. Några år senare närmast utrotas jordens befolkning av viraler som är allt annat än undersköna och romantiska versioner av det blodtörstiga släktet. Men det finns hopp i form av en överlevande koloni och Amy, flickan som smittades med samma virus som viralerna men som blev något helt annat.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist är en fantastisk och läskig historia som utspelar sig i det yttre havsbandet, vid Domarö och fyren Gåvasten där femåriga Maja försvinner spårlöst. När hennes pappa ett par år senare återvänder är det inte utan att han börjar misstänka att spöken är inbladade i flera märkliga händelser på Domarö....

Just hemkommen från Edgar Allan Poes trakter på amerikanska östkusten fick jag med mig en bok med The Essential Tales and Poems och ser alldeles särskilt fram emot The Fall of the House of Usher som i sann Poe-anda verkar innehålla hemsökta hus och övernaturliga fenomen.

Låt den rätte komma in

Samma vecka som Kulturradion Nya Vågen pratade om skräckvågen i svensk samtidslitteratur och om hur den i viss mån fick sin nytändning med hjälp av en liten vampyr i Blackeberg så läste jag ut just Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists debutbok.

Det är början av 80-talet och i en av Stockholms västra förorter träffar vi en samling vanliga och ovanliga typer. Alkisgänget som hänger på Kinakrogen, tonåringarna som sniffar lim i källaren, den ensamstående mamman som helgar lördagkvällarna åt Dallas och poliser som plötsligt får ett brutalt och spektakulärt mord att utreda. Och så träffar vi Oskar, en vanlig men utsatt pojke och Eli, en ovanlig flicka som blir hans enda vän. Oskar förstår snart att allt inte står rätt till med Eli, hans misstänker till och med att hon är vampyr och att hon har något att göra med de våldsdåd som sker i området. Men Oskar har överseende med det, allt för att slippa ensamheten. I området bor också Håkan, som även han skulle göra vad som helst för Eli men av andra skäl.

Just förhållandet mellan Håkan och Eli är det läskigaste inslaget i boken och det får även svåra konsekvenser för invånarna i Blackeberg. Annars är det vardagliga, realistiska blandat med de övernaturliga inslagen som gör boken riktigt bra. Men ibland tycker jag att författaren blir lite övertydlig. Scenen är satt, det är inte nödvändigt att nämna ubåten i Karlskrona, Dallas signaturmelodi eller andra tidstypiska detaljer för att påminna mig om vilken tid vi rör oss i. Jag fattar. Och gillar. Fast förra sommaren läste jag Människohamn och den håller jag fortfarande som snäppet vassare!

Människohamn

Under en skidtur till fyren Gåvasten utanför Domarö försvinner femåriga Maja spårlöst mitt på isen. Det är inte alla öbor som blir förvånade över vad som ska visa sig vara ännu ett försvinnande, men flickans föräldrar Anders och Cecilia lämnar ön utan förklaring till vad som har hänt deras dotter. Äktenskapet överlever inte tragedin och efter ett par år i sorg med vinboxen som enda sällskap återvänder Anders till ön och det vindpinade huset Smäcket. Hans upplevelser där kommer överträffa hans vildaste fantasier och samtidigt får vi genom Anders farmor Anna-Greta och hennes vän, trollkarlen Simon, höra historien om det onda arvet och havets makt över människorna på Domarö.

Människohamn är det första jag läser av John Ajvide Lindqvist. Bland bloggare har han fått nästan uteslutande positiva omdömen, i fikarumsdisskussionerna på jobbet har det varit två läger med de som gillar eller inte gillar hans stil. Jag hade egentligen inga förväntningar på läsningen, men som Arkiv X fantast gillade jag genast känslan av mystik och det övernaturliga, utan att vara för skräckbetonat. Det är mycket känslor, sorg, ensamhet men även kärlek i Människohamn.

Att läsa boken med utsikt från sommarstugan denna blåsiga sommar var mycket passande. Hade det varit höst och mörkt hade det varit optimal inramning och jag satte genast boken i händerna på M som med tanke på hur mycket han läser har förvånansvärt dålig koll ibland.

- Vad är det för en bok?

- Det är en spökbok, svarar jag.

Sedan försvann han i ett och ett halvt dygn, fast på Domarö, tittade bara upp från texten då och då med stora ögon och orden "den är jättebra". Jag håller med. Jag kommer snarast återvända till annat av Ajvide Lindqvist.