Februariblues? (men en himla massa bra film)

I Februari 2013 når jag botten med två inlägg sedan jag började skriva på den här sidan för 4 år sedan. Två. Ändå både läser jag och ser film, men formuleringarna kring dem saknas. Som tur är har jag numera har både en real-life bokcirkel och filmklubb där vi diskuterar friskt, det är ju faktiskt något som har förändrats i min kulturkonsumtion de sista två åren. Gemenskapen. Men jag vill inte överge min lilla logg, my own, my precious!

Så varför inte kicka igång Mars med något av det jag sett senaste tiden och som förra helgen uppmärksammades på Oscarsgalan?

 

Hela 11 nomineringar hade Berättelsen om Pi, vilket till slut blev 4 statyetter i de välförtjänta klasserna foto, visuella effekter och musik och så den prestigefulla, och enligt mig överraskande vinsten för bästa regi. Ang Lee i all ära, det mesta han tar i blir till guld, men med en animerad tiger och en pojke ombord på en livbåt i två timmar är det så himla mycket att regissera egentligen? Den största behållningen av filmen är just det visuella, den är oerhört vacker men precis som boken är historien lite för seg och aningen för andlig för min smak, så för mig når filmen inte högre än 3+ och jag är lättad över att den inte vann priset för bästa film.

Filmen efter Yann Martels litterära upplaga föll mig alltså inte helt på läppen, står sig då Tarantinos originalberättelse i Oscarssammanhang?

Att jag är och alltid har varit ett stort fan av Quentin Tarantino är ingen hemlighet och förra veckan när vi var barnfria hade M och jag biodate till just Django Unchained. Helt oromantiskt eftersom filmen följer klassisk Tarantinomönster, en galen historia med starka karaktärer, lite absurd humor och mycket våld. Denna gången i klassisk westernmiljö där gevär och pistoler var lika vanligt som en Iphone och ett par converse är idag. Lite back to basic, med en twist. Den levde upp till mina förväntningar (4-) men kvalar inte in på topp tre av mina Tarantinofavoriter och skulle absolut inte vunnit som bästa film. Men att Christoph Waltz fick pris för bästa manliga biroll - hurra! Att han får den för rollen som en tysk som som även om han är prisjägare och dödar folk för pengar även tror på mänskliga rättigheter är fantastiskt.

2010 blev Kathryn Bigelow första kvinna att vinna Oscar för bästa regi för filmen The Hurt Locker och i år är hon tillbaka i krigs- och terrorvardagen men med Pakistan som spelplats. Bigelow var inte reginominerad men enligt juryn var Zero Dark Thirty en av de nio bästa filmerna förra året. Här har den precis haft biopremiär och vi passade på att se den på Göteborgs Filmfestival, på vackra Draken.

Dramat startar med terrordåden den 11 september 2001 som utgångspunkt och visar de konsekvenser terrordåden får för CIAs underrättelseverksamhet och för agenten Maya i den tio år långa jakten på UBL (bin Laden).  

Den här filmen, och Bigelow med den, har fått kritik för att den inte är nog kritisk mot tortyr. Det stämmer att ingen av de CIA agenter som har ett helt sinnessjukt jobb protesterar eller artikulerar kritik mot vad de gör, det är ett jobb och ett prioriterat jobb. Jag som inte gillar att blir skriven på näsan med budskap tycker att tortyrscenerna är vidriga vilket inte kan gå någon förbi. Därför är det inte nödvändigt att kommentera dem mer än så, jag kan bilda mig en egen uppfattning vilket faktiskt kan göra det till en bättre film. På samma sätt lämnar Bigelow terrordåden mot CIA okommenterade, de händer, gång på gång, får konsekvenser, men det är utan stråkar eller amerikanska flaggor i bakgrunden. Med riktig nerv när upplösningen närmar sig och med antydningar om att detta bygger på en riktig agents historia blir det här ett riktigt bra drama (4).

Ingen av dessa filmer slår dock Les Misérables som var nominerad i samma kategori, den står fortfarande högst i kurs hos mig, men på onsdag ser jag och mina filmklubbskompisar Argo som faktiskt kammade hem Oscarn framför alla dessa fantastiska filmer. Hur den var lovar jag att rapportera om i ett inlägg inom en inte allt för avlägsen framtid.

Stadsbesök: Tokyo

Vi styr österut i veckans Stadsbesök hos Enligt O. Eller allt är ju relativt. En kollega till mig visade en världskarta sedd ur ett Japanskt perspektiv med Europa i väster och Amerika österut med kommentaren "How come we are called the far East, we are right there in the center!" Långt är det i alla fall. Jag har aldrig varit i Asien och skulle gärna besöka Japan och Tokyo som har något magiskt och lockande över sig.

Osäker på om det blir Tokyo, men Muriel Barberys nästa roman ska visst utspela sig i Japan, något jag ser enormt mycket fram emot. Redan i Igelkottens elegans spelade Japansk kultur, film och inte minst haiku en stor roll. Sedan succén med Igelkotten har Barbery varit bosatt i Japan en period, något som hennes man Stéphane Barbery förevigat med underbara bilder som du kan se här.

Annars hoppas jag att fler av Yoko Ogawas böcker översätts till svenska då hon var en mycket trevlig bekantskap i En gåtfull vänskap och en intressant, kvinnlig representant för det japansk litteratur som för tillfället domineras av Murakami.

En av mina favoritfilmer Kill Bill 1 gör ett våldsamt (nähä?) nedslag i Tokyo då berättelsen om O-Ren Ishii rullas upp, från den tragiska barndomen, hur hon tar över som boss i stadens maffia till hon möter hämnerskan Beatrix Kiddo och hennes samurajsvärd. Den gemensamma nämnaren är att blodet flyter.

För att inte avsluta så våldsamt, en dikt av Issa.

Oh, snigel

bestig Fuji

men långsamt, långsamt!

Tema - hjältinnor

Sara på GloryBox uppmanar oss så här på Internationella Kvinnodagen att lista 3 fiktiva hjältinnor och lade själv beslag på bland annat Buffy och Katniss som är svårslagna.

På min lista måste den ultimata hämnerskan Beatrix Kiddo a.k.a the Bride också få plats, självklart eftersom bloggen heter som den heter.

Man kan vara tuff hjältinna utan att vara vålsdam. Med attityd och snabba, smarta repliker är Veronica Mars en tjej jag önskar att jag vore kompis med, inte bara i fantasin.

I Hayao Miyazakis filmer är det ofta unga tjejer som blir hjältinnor, frivilligt eller ofrivilligt, men tuffa är de. Som Chihiro, eller Sofi, eller Kiki, eller Nausicaä...