Facit - Göteborgs Filmfestival 2014

Jag har glömt att summera årets filmfestival och mina 4 (5) filmer. Så här var det!

Jag tjuvstartade med att gå på Lilla Filmfestivalen med en kompis och hennes elev. Det smått fantastiska biljettpriset 40:- gav oss mycket film för pengarna då vi bänkade oss på Draken och såg Boktjuven baserad på Markus Zusaks bok med samma namn. Jag har inte läst boken och visste inte mycket mer än att den utspelar sig under andra världskriget. Liesel tas om hand av en fosterfamilj då hennes egen mamma av politiska skäl tvingas fly från Tyskland strax innan andra världskrigets utbrott, en familj som hon sakta men säkert växer samman med genom krigets svårigheter. Den är fin och intressant, särskilt för unga, och välspelad framför allt av Geoffrey Rush och Emily Watson som fosterföräldrarna Hans och Rosa, men det är ingen wow-film. (3)

Min första film på den "riktiga" festivalen skulle ha varit Mistaken for strangers, en dokumentär som följer bandet The National på och bakom scenen. Av flera anledningar, främst att jag somnade i soffan, missade jag denna men hoppas få chans att se bandet på Way Out West i augusti i stället.

Jag piggnade till, tog nya tag och gick i stället på nästa planerade visning, även den en filmatisering av en hyllad bok som jag inte har läst, Chimamanda Ngozie Adichies En halv gul sol. Tvillingsystrarna Olanna och Kainene växer upp i ett välbärgat hem i Nigeria. Båda utbildar sig men väljer olika karriärer och vägar i livet vilket ger dem olika upplevelser av de oroligheter som råder under 60-talet och som kulminerar när Biafra utropar sig till en självständig stat 1967 med inbördeskrig som följd.

Manusförfattaren och regissören Biyi Bandele, själv född i Nigeria, är på plats och berättar om det långa arbetet med filmen, om hur han under en 10 timmars bilfärd övertalat Adichie att få göra filmen, om jakten på finansiärer som föreslår bekvämare Sydafrika som inspelningsplats och om hur han ser fram emot att filmen ska få premiär i landet som omsorgsfullt begravt den här delen av sin historia.
Filmens stora styrka är att vi får se Nigeria från så många olika sidor, inte bara genom krigets härjningar och jag önskar verkligen att jag läst boken då jag misstänker att filmen bara ger en liten aning av ett stort berättande. (3)

Ytterligare en fredagkväll kommer, denna gången somnar jag inte utan trotsar snön och kylan för att ta mig till Chalmers där dramat Labor Day väntar. För regin står namnkunnige Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno, Up in the air...) och Kate Winslet spelar huvudrollen som Adele som bor ensam med 13-årige sonen Henry när deras vägar korsas av en fånge på flykt i form av Josh Brolin.

Det låter bra på pappret och var inte SÅ illa, om jag bortser från det uppenbart  icke-trovärdiga att filmen utspelar sig under en enda helg. I don't buy it, inte heller den klyschigt sensuella pajbakningsscenen köper jag så det som i teorin var ett starkt kort höll inte alls och min känsla när jag kommer ut i vinterkylan efter min tredje film är definitivt inte "wow" utan "jaha". (2+)

Söndag är festivalens näst sista dag. M har hunnit se Her av Spike Jonze, en dansk dokumentär om aspirerande astronauten Sepideh och en rysk komedi om kulturkrockar vid ett bröllop som han är nöjd med alla tre. Snön som har legat under veckan är borta och istället småregnar det på mig när jag styr mot Biopalatset för min sista film, Obvious child. Den fastnade jag för i programmet eftersom huvudrollsinnehavaren beskrevs som "en blandning mellan Woody Allen och Lena Dunham" vilket lät härligt New York neurotiskt i mina öron.

Donna jobbar som stå-upp komiker och hon räds inte för att ta upp det allra mest privata på scenen vilket blir en smula olyckligt när hon en dag dumpas och bedras av sin pojkvän och en nära vän. Det ringer kanske varningsklockor om skämskudde, men det här sammanbrottet och skildringen av Donna, hennes familj, vänner och slumpmässiga nya flirt görs med en sådan värme att jag njuter varenda en av de 83 minuterna. Om Obvious Child någon gång under året korsar din väg - se den, den var nämligen wow! (4+)

Februariblues? (men en himla massa bra film)

I Februari 2013 når jag botten med två inlägg sedan jag började skriva på den här sidan för 4 år sedan. Två. Ändå både läser jag och ser film, men formuleringarna kring dem saknas. Som tur är har jag numera har både en real-life bokcirkel och filmklubb där vi diskuterar friskt, det är ju faktiskt något som har förändrats i min kulturkonsumtion de sista två åren. Gemenskapen. Men jag vill inte överge min lilla logg, my own, my precious!

Så varför inte kicka igång Mars med något av det jag sett senaste tiden och som förra helgen uppmärksammades på Oscarsgalan?

 

Hela 11 nomineringar hade Berättelsen om Pi, vilket till slut blev 4 statyetter i de välförtjänta klasserna foto, visuella effekter och musik och så den prestigefulla, och enligt mig överraskande vinsten för bästa regi. Ang Lee i all ära, det mesta han tar i blir till guld, men med en animerad tiger och en pojke ombord på en livbåt i två timmar är det så himla mycket att regissera egentligen? Den största behållningen av filmen är just det visuella, den är oerhört vacker men precis som boken är historien lite för seg och aningen för andlig för min smak, så för mig når filmen inte högre än 3+ och jag är lättad över att den inte vann priset för bästa film.

Filmen efter Yann Martels litterära upplaga föll mig alltså inte helt på läppen, står sig då Tarantinos originalberättelse i Oscarssammanhang?

Att jag är och alltid har varit ett stort fan av Quentin Tarantino är ingen hemlighet och förra veckan när vi var barnfria hade M och jag biodate till just Django Unchained. Helt oromantiskt eftersom filmen följer klassisk Tarantinomönster, en galen historia med starka karaktärer, lite absurd humor och mycket våld. Denna gången i klassisk westernmiljö där gevär och pistoler var lika vanligt som en Iphone och ett par converse är idag. Lite back to basic, med en twist. Den levde upp till mina förväntningar (4-) men kvalar inte in på topp tre av mina Tarantinofavoriter och skulle absolut inte vunnit som bästa film. Men att Christoph Waltz fick pris för bästa manliga biroll - hurra! Att han får den för rollen som en tysk som som även om han är prisjägare och dödar folk för pengar även tror på mänskliga rättigheter är fantastiskt.

2010 blev Kathryn Bigelow första kvinna att vinna Oscar för bästa regi för filmen The Hurt Locker och i år är hon tillbaka i krigs- och terrorvardagen men med Pakistan som spelplats. Bigelow var inte reginominerad men enligt juryn var Zero Dark Thirty en av de nio bästa filmerna förra året. Här har den precis haft biopremiär och vi passade på att se den på Göteborgs Filmfestival, på vackra Draken.

Dramat startar med terrordåden den 11 september 2001 som utgångspunkt och visar de konsekvenser terrordåden får för CIAs underrättelseverksamhet och för agenten Maya i den tio år långa jakten på UBL (bin Laden).  

Den här filmen, och Bigelow med den, har fått kritik för att den inte är nog kritisk mot tortyr. Det stämmer att ingen av de CIA agenter som har ett helt sinnessjukt jobb protesterar eller artikulerar kritik mot vad de gör, det är ett jobb och ett prioriterat jobb. Jag som inte gillar att blir skriven på näsan med budskap tycker att tortyrscenerna är vidriga vilket inte kan gå någon förbi. Därför är det inte nödvändigt att kommentera dem mer än så, jag kan bilda mig en egen uppfattning vilket faktiskt kan göra det till en bättre film. På samma sätt lämnar Bigelow terrordåden mot CIA okommenterade, de händer, gång på gång, får konsekvenser, men det är utan stråkar eller amerikanska flaggor i bakgrunden. Med riktig nerv när upplösningen närmar sig och med antydningar om att detta bygger på en riktig agents historia blir det här ett riktigt bra drama (4).

Ingen av dessa filmer slår dock Les Misérables som var nominerad i samma kategori, den står fortfarande högst i kurs hos mig, men på onsdag ser jag och mina filmklubbskompisar Argo som faktiskt kammade hem Oscarn framför alla dessa fantastiska filmer. Hur den var lovar jag att rapportera om i ett inlägg inom en inte allt för avlägsen framtid.

Se en bok!

Om mindre än två veckor drar Göteborgs 36 Internationella Filmfestival igång. Programmet är imponerande som vanligt med över 500 filmer att välja emellan.

Bland filmer med en litterär förlaga märks i år bland annat Purge, a.k.a Utrensning av Sofi Oksanen, en stark berättelse om den Sovjetiska ockupationen av Estland och som film, Finlands Oscarsbidrag.

Den ovillige fundamentalisten har jag inte läst men istället bokat biljett till då jag är nyfiken på historien om hur Changez som bor och jobbar i USA sedan många år utsätts för misstanke och fördomar då 11 Septemberkatastrofen inträffar.

Anna Karenina kommer jag inte se på festivalen, men gärna vid ett annat tillfälle under året. Keira Knightley, Jude Law och svenska Alicia Wiklander gör roller i Tolstys klassiker.

Annars vill jag rekommendera No från årets temaland Chile om hur Pinochet 1988 tvingades till en folkomröstning om militärdiktaturens vara eller icke vara. Jag brukar också försöka se någon musikfilm och i år finns det så stor vidd som 80-tals rock, hip-hop, Bollywood och Elvis på programmet. Mest tror jag dock på The Russian Winter om The Fugees sångaren John Forté.

Jag vill också se hur den första kvinnliga vinnaren av en regi-Oscar, Kathryn Bigelow, skildrar jakten på Usama bin Ladin i filmen Zero Dark Thirty med bland annat Fares Fares i en av rollerna. Och så tänker jag inte missa Call me Kuchu om kampen för att skapa en dräglig tillvaro för homosexuella i Uganda.

Bra blandning, enorm pepp!

Familjens filmfestivalfacit

Tiden går och det är redan två veckor sedan Göteborgs filmfestival avslutades. Det var kanske inga wow-upplevelser till skillnad från förra året, men som vanligt en bra blanding av allvar och humor.

Curling King: Komedi om de Norska mästerskapet i curling och en man som drivs till galenskap av prestationsångest och perfektionism. (4 )

Carnage: Två par träffas för att på moget sätt rensa luften efter ett bråk mellan deras söner i Roman Polanskis nya film. Det börjar oerhört civiliserat och vuxet och slutar, kanske inte med blodbad som titeln antyder, men något åt det hållet. Det är väldigt underhållande och tidvis mycket bra gestaltat men även föga trovärdig och tidvis överspelad. En teaterakt på film. (3+)

Simon och ekarna: Som väntat fin version av Marianne Fredrikssons bok om Simon som växer upp utanför Göteborg på 40-talet och den konflikt han känner mellan sin arbetarklassbakgrund och världen av studier och kultur som lockar genom nya bekanta. Och om en mors kärlek som kan upplevas som ett oförsonligt svek. (3+)

Margain Call: Upptakten till finanskrashen 2008 skildras då vi under några nerviga timmer följer analytiker och ledningsgruppen i ett Lehman Brothers liknande företag på väg mot ruinens brant. Cynismen kring pengar och portföljvärde är äckligt realisktisk och filmen är synnerligen älspelad med favoriter som Paul Bettany och Kevin Spacey. (3+)

The forgiveness of blood: I en by i Albanien krockar det moderna samhället med uråldriga lagar om blodshämnd och heder då två familjer träter. I kläm hamnar Nik som i stället för att gå i skolan och umgås med vänner blir isolerad och ställs inför ett livsavgörande beslut. (3+)

Blod State: Inspirerad av händelserna i Waco 1993 har Kevin Smith gjort en film om en starkt religiös och kraftigt beväpnad sekt vilket han gör till en historia med både humor och spänning. (4)

Helgens bästa läsning...

...har varit programmet för Göteborgs 35:e internationella filmfestival! Som vanligt finns det ruskigt mycket lockande som ska kokas ner till ett lagom antal besök, runt 5-6 brukar vara realistiskt.

Några biljetter är säkrade men det är inte klart om det blir jag själv, tillsammans med M eller kompisen S som går. Vid några tillfällen har vi dock barnvakt och kan gå tillsammans eftersom festivalen sammanfaller med lillemans 4-års dag.

Nedan, min urvalslista:

Carnage

Margin Call

The forgiveness of blood

Curling King

Red State

Vi måste prata om Kevin

Habibi

Superclásico

Vigilante Vigilante: The battle for expression

Tatsumi

Simon och ekarna

Har du hittat några favoriter?

Filmåret 2011

Här finns allt jag sett 2011 med betyg och länk ifall jag recenserade men sammanfattningen av mitt filmår lyder som följer.

Bästa filmen jag sett i år är:
Black Swan som jag såg i början av året på Göteborgs filmfestival står sig fortfarande och är nog årets bästa. Den drabbade och vissa scener finns fortfarande färska på näthinnan. Mycket snygg!

Sämsta filmen jag sett i år är:
Sex and the City 2. Vi var så nära att stänga av flera gånger men fortsatte ge den chans på chans eftersom serien är så bra. Det borde vi inte gjort. Nåja.

Störst förhoppning hade jag på:
Det går inte att bortse från att slutet på Harry Potter epoken kom i år. Självklart hoppades jag att det skulle vara ett värdigt slut och jag har sällan blivit besviken på HP-filmerna som jag tycker är ett ypperligt komplement till böckernas magiska värld. Kanske hoppades jag att epilogen man antingen älskar (?) eller hatar (!) inte skulle vara med, men ack. Annars var jag mycket nöjd!

Den film jag i år äntligen såg så där hundra år efter alla andra var Efter bröllopet som höjts till skyarna av alla omkring mig. Jag förväntade mig en gråtfest men blev inte fullt så berörd som jag trott, om än inte besviken.

Mest besviken blev jag över:
En av de Oscarsnominerade filmerna som också var mycket omtalad var Winter's bone. Vi visade den på filmklubben på jobbet och jag var superpeppad men tyckte faktiskt inte att den levererade mer än ett "jaha". Men Jennifer Lawrence var utmärkt och det ska bli kul att se henne som Katniss i Hungerspelen som utan tvekan kommer att vara den film under 2012 jag har mest blandade känslor inför att se. Ungefär som Shutter Island förra året.

Det här utmärkte filmåret 2011:

Åh, vad många bra filmer! Som vanligt har biobesöken varit alltför sällsynta och ett mål för nästa år är att oftare gå på bio själv eller med en kompis i stället för de få gånger M och jag har barnvakt.

Kvaliteten på de Oscarsnominerade filmerna var bra mycket högre i år än förra, många starka fyror bland dem även om jag inte heller i år hann med riktigt alla...

Black Swan (4+)

The fighter

Inception (4)

The kids are allright (3+)

The King's speech (4)

127 hours

The social network (4+)

Toy Story 3 (3+)

True Grit (4)

Winter's bone (3-)

Knappt 25 % av de 50 filmer jag sett passerar Bechdeltestet. Det är alltså skrämmande få filmer som har minst två namngivna kvinnliga karaktärer som har repliker och som talar med varandra om något annat än män. Det är realiteten kring den fiktion vi konsumerar det.

Det var året som gått. Hoppas på lika många bra filmer under 2012, inte minst under GIFF som startar om några veckor.

GIFF

Helgens filmer på Göteborgs Filmfestival var en som jag hade otroligt höga förväntningar på, en debutant som jag inte trodde varken bu eller bä om och en som jag på förhand trodde att jag inte skulle gilla.

Det började med Black Swan, om begåvade men sköra Nina som drömmer om att bli första ballerina i sitt kompani. Men när hon äntligen landar rollen både som den vackra vita svanen och hennes elaka syster i en modern uppsättning av Svansjön pressas hon närmare och närmare gränsen för vad hon klarar av att hantera.

Jag var i förväg fundersam över skådespelarvalen Mila Kunis och Winona Ryder, som aldrig varit någon favorit. Jag är fortfarande ganska likgiltig över Ryders roll som före-dettingen Beth men som den udda karaktären i gruppen, den frigjorda Lily funkar Mila Kunis absolut. Och Natalie Portmans väg till Oscarsstatyetten borde vara tämligen ohotad. Hon är nämligen alldeles fantastisk.

Just balettvärlden är en tacksam miljö att använda för att skildra hur jakten på perfektion kan skapa en ångest som tar de starkaste uttryck. Darren Aronofsky gör med skräckfilmsliknande effekter Black Swan till en oerhört intensiv och suggestiv film. Det finns en del briljanta scener som jag tänker på om och om igen. 4+
-----------------------------------

Österrikiska Barbara Eder har låtit sig inspireras av åren som utbytesstudent i Texas och resutatet blir hennes långfilmsdebut Inside America. Vi träffar några ungdomar i ett samhälle nära den mexikanska gränsen där invandringen har påverkat dem alla på ett eller annat sätt. "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Typ. Det är realistiskt och bitvis gripande men i slutändan precis som jag förväntade mig, varken bu eller bä. 2+

-----------------------------------

Tredje filmen blev den stora överraskningen då jag bänkar mig framför The King's speech med en bild klart uppmålad framför mig efter att ha sett en tråkig trailer: Brittisk hertig med talfel, Colin Firth överdrivet hyllad för rollen som nämnda hertig, talpedagog, motgångar, fint slut, jada-jada-jada. Fin, visst, men inte min typ av film. Ungefär så.

Efteråt känner jag: Brittisk hertig med talfel, helt OK att Colin Firth hyllas för rollen som nämnda hertig, talpedagog, motgångar, fint slut, jada-jada-jada, men så varmt, roligt och intressant! Bäst av alla är Geoffrey Rush som australiensiska talpedagogen Lionel Logue. Hurra, hoppas han vinner många pris för bästa manliga biroll i år! 4

Allt som allt en mycket bra biohelg med både infriade förväntningar och omkullkastade förutfattade meningar, det finns något befriande med båda två.

Helgens roligaste läsning...

...var programmet till Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag älskar att botanisera i det digra utbudet. Jag har säkrat biljetter till Black Swan för vilken Natalie Portman fick en Golden Globe i natt. Sedan ska jag som vanligt planera in den där perfekta blandningen mellan storfilmer, debutanter och dokumentärt. Den 28 januari drar det i gång. Det ska bli så kul!

Novemberlördag

I helgen var det åter dags för filmmaraton. Skillnaden detta året var att jag var med som arrangör och inte hann se allt jag hade velat, men tre filmer blev det i alla fall.

9 handlar om en liten trasdocka som vaknar till liv i en värld som är förstörd av krig mellan människor och maskiner. Men han är inte ensam, och tillsammans med både motvilliga ledare och modiga rebeller söker han sanningen bakom maskinernas grymhet. Söt och äventyrlig animerad historia, med röster av bland annat Elijah Wood, John C Reilley och Jennifer Connely. +++

Roman Polanskis nya film är en filmatisering av Robert Harris The ghost writer, en thriller om spökskrivaren som när han skriver memoarerna för den förre brittiske premiärministern snubblar över kopplingar och sammanträffanden som verkar ha lett till hans företrädares död. Politiska thrillers är inte riktigt min favoritkategori, men jag är svag för Ewan McGregor och gillade honom som den aningslösa och emellanåt apatiske författaren mitt i händelsernas centrum. +++

Det vita bandet av Michael Haneke utspelar sig på den tyska landsbygden, ett par år innan första världskrigets utbrott. Berättarrösten låter oss förstå att de märkliga händelser som utspelade sig i byn kan vara en av anledningarna till det som hände hans land under de nästa decennierna, något filmen sedan lämnar till dig att fundera över själv. Det här var en film jag hade oerhört höga förväntningar på och därför kände mig lite förvånad över när den var slut 144 minuter senare, men som jag märker att jag dagen efter går och tänker på fortfarande. Vilken historia, vilka karaktärer! Men jag har svårt för att bestämma mig för betyget, vilket också brukar vara resultatet när man ser flera filmer i sträck, men landar till slut på en svag fyra för Hanekes Guldpalmsvinnare.

* Stort tack till svärmor och svärfar för en hel dags barnvaktande även om ni inte förstår hur vi kan lägga tid på "overkliga" filmer! M betade av 5 st, några verkligare än andra, som Lebanon, där flera lämnade visningen...

La Mission

En riktigt bra film under filmfestivalens sista helg var La Mission, skriven och regisserad av Peter Bratt med hans mer kände bror Benjamin i huvudrollen. Che har fängelsedomar och missbruk i bagaget men lever numera nykter, jobbar som busschaufför och är omtyckt och respekterad i kvartet La Mission där han bott i större delen av sitt liv. Han bor ensam med sonen Jesse som han delar både basketintresset och en passion för att renovera bilar med. Mission Boyz är en mix av släkt och vänner som spenderar många fredagskvällar med att köra "low and slow" i sina vackra low riders runt San Fransiscos gator. Värmen och gemenskapen i Ches liv är påtaglig. När det visar sig att Jesse inte följer machonormen i det heta latinokvarteret utan dejtar en kille, brister det dock för Che som tappar kontrollen.

Genom hela filmen är stor vänskap och kärlek närvarande, men hotet om våld och katastrof finns hela tiden under ytan. Många scener visar med smärtsam tydlighet hur svårt det kan vara att säga "Jag behöver hjälp" eller "Förlåt". Tårarna rinner flera gånger, utan att vara kopplade till någon specifik händelse. Av 1,58 gråter min kompis, som inte visste ett dyft om filmen innan vi satte oss i salongen, i ungefär 1,30. En latte senare konstaterar båda att vi är oerhört glada över upplevelsen och över att vi startade helgen med La Mission, som dessutom hade ett fantastiskt soundtrack.

About Elly

Andreas Degerhammar, programkoordinator på GIFF, hälsar oss välkomna med att gratulera: - Ni har valt att se en av festivalens allra bästa filmer! Manusförfattaren och regissören Asghar Farhadi tackar oss för att vi kommit till visningen trots vädret och publiken skrattar. Lite snålblåst är inget som stoppar festivalentusiaster och bättre sätt att spendera en kylslagen söndag på än i en biosalong får man leta efter. Att lägga tiden på About Elly blev som utlovat en riktig höjdare.

Det är glimt från ett vardagligt Iran som jag sällan ser på film, en historia om uppsluppen kamratskap som får sig en törn då en tragedi inträffar under semesterresa. Farhadi berättar att han själv umgås med vänner från universitetstiden och att de brukar åka på weekendresor till norra Iran. Funderingar på vad som skulle kunna hända om samhällets traditioner skulle ställas mot hans egna värderingar inspirerade till historien. Filmen väcker många frågor och funderingar om rätt och fel, om heder och om sanning mot sig själv och andra. Mottagandet världen över har varit översvallande för filmen som är Irans Oscarsbidrag och det är befriande att höra att reaktionerna är de samma hemma i Iran som på festivaler runt om i världen. Jag hoppas About Elly får chansen även den 7 mars.

Filmfestival!

Mellan den 29/1 och 8/2 äger Göteborgs Filmfestival rum, den 33 i ordningen och utbudet är som vanligt enormt. Det är kort, långt, animerat, spelfilm och dokumentärer från världens alla hörn. Helgens uppdrag var att från de 30 filmer jag vid fösta anblick kunde tänka mig att se, krympa antalet till det mer realistiska 4-5 st. Resultatet blev följande:

Soul Kitchen: Tysk spelfilm i restaurangmiljö av Fatih Akin som gjorde utmärkta Vid himlens utkant.

Say my name: Nederländs dokumentär om kvinnliga hip-hopare. Dokumentärer och musik brukar vara en ypperlig kombination.

About Elly: Irans Oscarsbidrag om en grupp vänner som åker på semester tillsammans. En film som ska ge en alternativ bild av det Iran vi vanligen ser vilket känns mycket spännande.

La Mission: Amerikansk spelfilm om latinokvarteret La Mission i San Fransisco och Che som får förhålla sig till kvarterets machokultur och homofobi när hans son förälskar sig i en kille.

Eastern plays: Svensk-bulgarisk spelfilm om två bröder som tappat kontakten men vars vägar åter korsas. Genomtänkt soundtrack utlovas.

Det är alltid svårt att hitta pärlorna utifrån kortfattade beskrivningar, men jag är mycket nöjd och förväntansfull. Vi är tre som ska gå, men har två biljetter till varje film, så fördelningen besökare-barnvakt är inte bestämd än. M brukar inte propsa på att gå, men jag ska få iväg honom på två av ovanstående i alla fall, det brukar uppskattas.

Filmmaraton

En gång om året deltar vi i ett event som ger oss möjlighet att se så många som 5 filmer samma dag. De senaste åren har det med anledning av graviditet och sedan småbarn blivit max två. I år var barnvakten säkrad sedan länge och det fanns inget utom den egna dagsformen som stod i vägen för vårt fulla deltagande, minst fyra filmer var vi inställda på. Första visningen startade kl 10 och vi klev inte innanför dörren hemma förrän nästan 12 timmar senare. Då hade jag i sällskap av goda vänner, fikat och ätit gott samt avverkat en salig blandning bra filmer som jag inte hunnit med på bio.

Waltz with Bashir: Så på nollnollfilm.se att denna är Andrea Reuters 3:e bästa film från 00-talet vilket gjorde mig nyfiken. Riktigt så högt klättrar den inte på min lista, men denna lite speciella animerade historia var mycket angelägen och sevärd.

Changeling: Här får vi snygga 20-tals miljöer och kostymer samt en otrolig historia som rullas upp i Clint Eastwoods varsamma regi. Clintan står för kvalitet, så även denna gång. Angelina Jolie, som jag inte är överförtjust i, gör sig också bra som den hårt kämpande Christine Collins. Vilket liv.

Milk: Att Sean Penn vann en Oscar för rollen som Harvey Milk känns självklart efter att ha sett filmen. Han gör aldrig dåliga roller, men här överträffar han verkligen sig själv. Att följa Milks outtröttliga arbete för homosexuellas rättigheter i 70-talets Kalifornien blev dagens höjdpunkt.

Star Trek: Efter tre ”based on a true story” var ett hederligt explosivt rymdäventyr den perfekta avslutningen även för mig som inte är någon hängiven trekkie, men som roas av sci-fi och fantasy generellt.

Så gick en regnig novemberlördag från våra liv och kommer aldrig åter. Men vi hade roligt under tiden.

Min filmfestival

Forgetting Dad. Rick Minnich är på plats i Bergakungens salar för att svara på frågor om sin personliga dokumentär om sin pappa som lider av minnesförlust men där större delen av hans familj(er) misstror hans tillstånd och avsikter. Under frågestunden efteråt spricker hans röst flera gånger och han tar tid på sig att svara på de frågor som kommer så nära, så nära. Jag blev inte riktigt lika berörd av filmen, men den var både intressant och modig.

Slumdog millionaire. Galavinnare, oscarsnominerad, om- och nerskriven. Jag hade faktiskt inga förväntningar när jag gick på Slumdog på filmfestivalen. Jag kastades in i en hård värld, ett skitigt Bombay som fick mig att både skratta och känna. Två bröder som med matjord i fickorna tar sig fram genom slummen. En mjuk, en hård, en drömmare, en svikare. En osannolik väg som tar den ene ända fram till final i Vem vill bli miljonär. Det är snyggt filmat med fantastisk musik och skådespelare, framför allt de unga. Men tyvärr faller historien på målsnöret, ett i mitt tycke alltför platt slut på en tidigare originell berättelse. Men helt klart sevärd. En 3:a rätt och slätt.

Lake Tahoe. Höll på att börja gråta när jag kom till Draken på söndag morgon och märker att jag har min biljett och filmpass hemma i handväskan. Man kan inte vara så klantig. Tack vare en god människa löste sig allt och min kompis och jag sjönk ännu en gång ner i biomörkret. Vi fick en långsam berättelse ur den Mexikanska vardagen. Lite allvar, lite skratt, snygga bilder och framför allt det jag gillar med filmfestivalen, en film som vi inte skulle sett annars.

Ingen av filmerna var alltså någon toppupplevelse, men inget jag ångrar att jag lade min tid på.

This is the year

2009 är året då jag ska jobba heltid, vara småbarnsmamma och komma igång med både träning och ”nöjen” igen efter mammaledighet. Lilleman blir 1 år i dagarna så nu är det dags att börja hitta tid och ork för bio, böcker, konserter m.m. Det måste gå att kombinera. Även om vi inte har föräldrar i samma stad som givna barnvakter.

I veckan till exempel, är det Göteborg International Film Festival, den 32:a i ordningen. Min historia med Filmfestivalen går bara fyra – fem år tillbaka men den har gett några riktigt positiva upplevelser. Att hitta guldkorn efter att bara läst en kort beskrivning i katalogen är en riktig triumf. Everything is illuminated och Rock the bells t.ex. dessa hade jag förmodligen aldrig hittat annars. En önskedröm är att någon gång ta ledigt en hel vecka och gå på ALLT. Kan inte riktigt motivera mig till det än. Nu blir det istället tre väl utvalda filmer. Själv och med en kompis istället för sambon.