Stadsbesök: Tokyo

Vi styr österut i veckans Stadsbesök hos Enligt O. Eller allt är ju relativt. En kollega till mig visade en världskarta sedd ur ett Japanskt perspektiv med Europa i väster och Amerika österut med kommentaren "How come we are called the far East, we are right there in the center!" Långt är det i alla fall. Jag har aldrig varit i Asien och skulle gärna besöka Japan och Tokyo som har något magiskt och lockande över sig.

Osäker på om det blir Tokyo, men Muriel Barberys nästa roman ska visst utspela sig i Japan, något jag ser enormt mycket fram emot. Redan i Igelkottens elegans spelade Japansk kultur, film och inte minst haiku en stor roll. Sedan succén med Igelkotten har Barbery varit bosatt i Japan en period, något som hennes man Stéphane Barbery förevigat med underbara bilder som du kan se här.

Annars hoppas jag att fler av Yoko Ogawas böcker översätts till svenska då hon var en mycket trevlig bekantskap i En gåtfull vänskap och en intressant, kvinnlig representant för det japansk litteratur som för tillfället domineras av Murakami.

En av mina favoritfilmer Kill Bill 1 gör ett våldsamt (nähä?) nedslag i Tokyo då berättelsen om O-Ren Ishii rullas upp, från den tragiska barndomen, hur hon tar över som boss i stadens maffia till hon möter hämnerskan Beatrix Kiddo och hennes samurajsvärd. Den gemensamma nämnaren är att blodet flyter.

För att inte avsluta så våldsamt, en dikt av Issa.

Oh, snigel

bestig Fuji

men långsamt, långsamt!

Stadsbesök: Paris

Enligt O's stadsbesök går vidare till ännu en stad som frekvent dyker upp i litteratur och film, konstigt vore det annars då Paris varit ett kulturellt centrum i sekler. Själv har jag bara besökt staden en gång, några underbara Septemberdagar då jag och en väninna fick många mil i benen efter att ha promenerat över halva staden, inklusive upp i de vindlande tornen i Notre Dame. Kanske borde valet av Parisförfattare då vara Victor Hugo?

Nej, mitt val av bok/film som utspelar sig i Paris blir i stället den här. Extraordinaire! Även Barberys debut utspelar sig på 7 Rue de Grenelle, men Smaken når inte i samma klass, kanske för att huvudpersonen Pierre Arthens är en väldigt osympatisk karaktär och hans passion för mat och smaker till förmån för människor står mig till slut nästan upp i halsen.

Antalet filmer som utspelar sig i Paris är många, men jag nämner 3 (OK, fem då).

En hyfsat aktuell film som skildrar just vilket kulturliv staden har haft är Woody Allens Midnatt i Paris där den aspirerande författaren Gil genom nattlig magi träffar på stora kulturpersonligheter från svunna tider.

Mer än 10 år på nacken har Baz Luhrmans lite okonventionella musikalfilm som utspelar sig i staden och på institutionen Moulin Rouge vid sekelskiftet. Det är en kärlekshistoria i en explosion av färg och musik, om man gillar det formatet.

Sist men inte minst, nittiotalsklassikerna i Trikoloren av Krzysztof Kieslowski, den Blå, den Vita och den Röda filmen är som helhet stillsamma men fina skildringar av människor i Paris med olika bakgrund.

En gåtfull vänskap

Yoko Ogawa har gjort en Muriel Barbery och använt sin passion för matematik och vävt in den i en synnerligen fin roman, precis som Barbery gjorde med filosofi.

I En gåtfull vänskap berättar en kvinna utan namn om sin tid som hushållerska hos doktorn, en äldre matematikprofessor som efter en olycka för mer än 20 år sedan bara kan minnas saker 80 minuter åt gången. Men formler, problemlösning och sin pedagogiska förmåga har han kvar. Trots att kvinnan varje morgon måste peka på en av doktorns minneslappar och förklara vem hon är växer en vänskap fram mellan dem, inte minst tack vare kvinnans son som går under namnet Roten ().

I en kommentar till det här inlägget undrade Josefin som lyssnat på boket i P1-följetongen hur det var att läsa om alla formler och tal, och svaret är att det funkade alldeles utmärkt. För mig blir det tydligare vad vänskapliga eller perfekta tal är när jag ser det nedskrivet. Jag förstår inte alla matematiska resonemang, precis som Barberys filosofi ibland passerade ovanför mitt huvud, men endel böcker känner man sig helt enkelt rikare efter att ha läst och denna är precis en sådan. Det som tråkar ut mig lite är inte matematiken utan de många detaljerna kring baseball, men samtidigt ger det mig insikt och kuriosa om vardagen i Japan.

Men i 350 sidor fascineras och imponeras jag av den matematiska vetenskapen och myser över den gåtfulla vänskapen mellan doktorn, hans hushållerska och pojken Roten som Ogawa skildrar. Jag hoppas att fler av hennes böcker snart kommer i svensk översättning.

Igelkotten

En av förra årets bästa läsupplevelser var utan tvekan Igelkottens elegans. Vid en sådan förälskelse väntar jag länge innan jag ser filmversionen, om jag alls gör det. I går, mer än 1 1/2 år efter läsupplevelsen var det dock dags för filmklubben att kura framför Igelkotten i höstrusket. En och en halv timma senare var vi 50 personer som nöjda gick ut ur rummet, tårögda, men samtidigt saligt leende. Igelkotten är nämligen en fantastisk filmversion av en fantastisk bok. Det räcker så.

Har du inte läst boken och vill ha en fransk mysfilm är Igelkotten en varm rekommendation. Gillade du boken får du här självklart en komprimerad version utan bokens filosofiska fördjupningar och haiku, men med samma fina känsla och kryddad med animeringar av det vackraste slag. (4+)

Tematrio - Grisiga gubbar

I veckans tematrio efterlyser Lyran böcker som befolkas av grisiga gubbar, dvs. de där griniga, egoistiska, otrevliga figurerna som råkar vara män.

1. En av de minst älskvärda karaktärerna jag stött på är Ignatius J. Reilly. Han är dryg, lat, oförskämd, snabb med att döma andra och är ständigt i strid med världen som pågår omkring honom. John Kennedy Tooles postumt utgivna prisvinnare Dumskallarnas sammansvärjning är mångas favoritbok, inklusive min sambos. En omläsning så här 15 år senare kan vara på sin plast för att se om jag i humorn kan hitta några förlåtande drag hos Ignatius som jag föraktat så länge.


2. Pierre Arthens i Muriel Barberys debutbok Smaken är en av världens mest framgångsrika matkritiker men varken någon helyllepappa, drömmake eller speciellt god granne. Att hysa starkare kärlek till smaker och minnen än människor gör honom både kall och osympatisk.


3. Marian Keyes En förtjusande man handlar om den populäre politikern Paddy de Corcy som har en förmåga att trollbinda kvinnor, men som kanske inte är så förtjusande som man först kan tro. Keyes brukar kunna fånga och skildra de mest allvarliga ämnen med finess och svart humor men den här blev en riktig besvikelse som enligt mig är Keyes sämsta.

Smaken

Finsmakaren och matkritikern Pierre Arthens är svårt hjärtsjuk och kommer att dö. Han vet det, hans familj och grannar också. Inför det faktumet är några splittrade, men det är inte många som kommer att sörja den känslokalla och egoistiska Arthens. På sin dödsbädd ligger han och funderar på den perfekta smaken, något han har på tungan men inte kan komma på. Han letar i sitt eget medvetna och tar oss med på smakresor i farmoderns kök, till barndomens semestrar i Nordafrika och små och stora krogar runt om i världen.

Muriel Barberys debut Smaken från 2000 är rena matporren. Detaljerna i beskrivningen av måltider och smaker vet inga gränser och får mig att fundera mycket över Barberys egna intressen. Att hon brinner för filosofi står klart när man läser fina Igelkottens elegans och om hon inte fejkar väldigt bra är även mat ett kärt ämne.

Men där uppföljaren lät oss komma huvudpersonerna in på livet naggar Smaken bara Pierre Arthens i kanterna. Hans passion för livets goda är konsekvent, han har många fina minnen från sin barndom och kan njuta av att umgås med okända på en bykrog, men sin egen familj kunde han inte bry sig mindre om. Jag vill veta mer, veta varför han gör sina val och vad mer som format honom. Men på 145 sidor hinner Barbery inte utveckla så mycket. I stället ger hon oss en välskriven liten godbit med maten i fokus och då är 145 sidor alldeles lagom. Jag är behagligt mätt.

Just nu bor Muriel Barbery i Japan där hon skriver på sin tredje roman. Kan vi misstänka att den kommer utspela sig i en annan miljö är 7 Rue de Grenelle, Paris?

Bokgeografi på besök i Japan

Som vanligt ligger jag efter i resan världen runt hos enligt O. Förra veckan besökte Bokgeografi ännu ett lockande land, Japan:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Elin Lindqvists Tokyo natt är en hygglig debut med självbiografiska drag om Karolina som återvänder till sin älskade födelsestad efter några struliga, revolterande ungdomsår i Europa.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Det är svårt att hitta information om Muriel Barbery som jag vill veta mer om för tillfället, men i en intervju kan jag läsa att hennes succé med Smaken och framför allt Igelkottens elegans har gjort det möjligt för henne att bosätta sig i Japan där hon skriver på sin tredje roman. Det låter som en riktig drömtillvaro i mina öron!

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.
Jag vill definitiv läsa mer Murakami, sista delen i Lian Hearns släktsaga om klanen Otori, är nyfiken på Kazuo Ishiguro och efter smakproven av haiku i Igelkottens elegans, om än inte helt regelrätta, så är jag till och med sugen på japansk poesi!

Igelkottens elegans

På 7 Rue de Grenelle jobbar Renée Michel som portvakt sedan 30 år tillbaka. Hon är en vresig eremit som ser ner på sina grannar och gör allt för att passa in i den nidbild hon tror att de rika och snobbiga har av en portvakt trots att hon egentligen älskar konst, litteratur och filosofi. En av de boende i huset är Paloma Jesse, en brådmogen 12-åring som varken passar in i sin familj eller på skolan och är fast besluten att begå självmord på sin trettonårsdag. Även hon döljer för omvärlden hur intelligent hon egentligen är. Men ensamhet är sällan självvalt, och när den japanske affärsmannen Ozu flyttar in i huset korsas Renées och Palomas vägar på ett lyckosamt sätt.

Jag har sneglat länge på Muriel Barberys Igelkottens elegans. Dels gillar jag det enkla omslaget och så brukar historier om vänskap mellan udda figurer tilltala mig. Men baksidestexter om vilken storsäljare det är kan också få motsatt effekt. Nåväl, inför en tågresa på egen hand föll jag till slut till föga. (I samma vagn som mig läste för övrigt en herre i 60-års åldern samma bok. Hej bokkompis!)

Barbery har verkligen lyckats med att skapa en härlig historia samtidigt som hon låter sina huvudkaraktärer tala för sitt eget stora intresse och resonera sig igenom både B- och C-kursen i filosofi. Ibland är det lite väl snårigt, men samtidigt så fint att jag förlåter lillgamla Paloma och elitistiska tanten Renée alla långsökta formuleringar. Kapitlen om grammatik är en ren njutning och mycket roliga! De sista två sidorna ser jag knappt texten för tårarna. Det händer inte så ofta men är likväl ett gott betyg.

Dessutom har jag aldrig varit mer sugen på att läsa Anna Karenina efter ständiga referenser till Tolstoys klassiker boken igenom, så det blir ett projekt för nästa år. Och Barberys Smaken glider också upp på väntelistan. Jag återvänder nämligen gärna till 7 Rue de Grenelle.