Favoritserie blir film

Ett synnerligen svårt uppdrag, håller de normalt briljanta manusen och dina favoritkaraktärer för mer än 30-40 minuter i taget? Visst kan jag klämma 4 avsnitt Big Bang Theory på raken, men jag skulle inte köa till BBT - the movie.

När det nu är dags för en av mina stora favoriter, Veronica Mars, att bli film är det inte med bara lite pirr i magen jag följer sneakpeaks och trailers som florerat flitigt den sista månaden. Eftersom jag misstänkte att filmen inte kommer till svenska biografer tyckte jag min stundande USA resa låg perfekt i tid för att tjuvkika och har helt missat att Warner  inte glömt de svenska fansen och gör filmen tillgänglig på SF Anytime idag, på själva premiärdagen! Grattis Sverige!

Nu kommer jag ändå försöka hitta en AMC biograf på plats för att få testa bioupplevelsen på andra sidan Atlanten och får försöka undvika recensioner och omdömen under mina sista timmar hemma eftersom jag vill tro att Veronica och gänget inte kommer göra mig besviken.

Så, enjoy alla Marshmallows men bespara mig spoilers, jag vill inte höra!

TV-året 2012

Bästa serien jag sett i år är:
Den enda tv-program jag såg i realtid 2012 var under julledigheten då jag besviken över att det traditionella svenska dramat uteblev (Selma, August etc.) och istället bänkade mig i framför Palme. Wow! Kanske ingen serie i den rätta bemärkelsen men det bästa jag sett i år. 1986 var jag 11 år och för liten för att känna till Palmes roll, politiskt och internationellt. För mig har han främst varit sin död, blodfläcken i snön och begravningen i stadshuset, fram tills nu och jag tycker de tre delarna var fantastiskt intressanta.

Av mer klassiska serier är det dokumentärens kontraster Battlestar Galactica och The Walking Dead som har trollbundit mig under året. Och Glee som jag sent omsider har fått se tack vare Netflix. Denna underbara sång- och dansserie som bryter mot alla heteronormativa high school dramer och som med en stor dos humor och färgstarka karaktärer vågar ta upp alla typer av ämnen.

Sämsta serien jag sett i år är:
Har inte sett något riktigt dåligt, men av allt bra är Jericho den svagaste länken. Serien om det lilla samhället i mellanvästern som isoleras efter en serie atomsprängningar startade helt OK, men lyckades inte gripa tag i oss annat än för att slötitta på de första 10-12 avsnitten.

Störst förhoppning hade jag på:
HBO juvelen Game of Thrones kom till svensk television under våren, ackomanjerat av roliga TV-cirkeln med Johanna Koljonen, Roger Wilson och Kodjo Akolor. Vi bänkade oss redo att se realtids-tv för en gångs skull, men efter två avsnitt gav vi upp och köpte boxen. Så klart. GoT är svulstig medeltidsfantasy och trots viss unken kvinnosyn och omotiverade boob-flashes blev den ett måste. Jag som inte streamar från US eller laddar ner längtar mycket efter säsong två som kommer i Mars, om jag inte hunnit testa HBO Nordic innan dess.....
Uppdaterat: Läste precis inne hos Mia att säsong 2 snart är tillbaka på SVT!

Mest besviken blev jag över:
Tredje säsongen av tidigare högpoängaren Downton Abbey hade problem och tuggade på tomgång. Bara Maggie Smith fortsatte att glänsa men det räckte inte för att kompensera för Earl Granthams motvilja till förnyelse, Marys snobbism, O'Briens intrigmakande eller Bates maktspel i fängelset och jag blev faktiskt besviken.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2012:
Ett ord: Netflix! Filmutbudet må vara undermåligt, men för en tv-serieknarkare är det fantastiskt. Glee, som sagt, du kan även ha Buffymaraton, upptäcka Sons of Anarchy, the Tudors, Doctor Who, Bron, Modern Family och så vidare. Även utbudet för barn håller måttet.

Apple TV lösningen som vi använder och som gör att vi kan streama trådlöst från datorn eller aj-fånen till tv:n får också full pott. Spenderar som sagt ohälsosamt mycket tid i fiktiva världar, och då är tekniklösningarna viktiga...

       

PDD

Det är inte bara frånvaron av vårvärmen och det blåsiga Göteborg som gör mig låg, jag lider även av PDD, Post-Dexter-Depression då vi i går såg det sista avsnittet av säsong 4. Ni som har sett den vet att säsongen är sprängfull av ångest och stress då den kretsar kring Dexters svårighet att kombinera sin nyfunna familjelycka med sin mörka sida samtidigt som han tampas med den synnerligen otäcke Trinitymördaren. Ni vet också att säsongsavslutningen (OMG!) är något utöver det vanliga. ’nuff said.

Manusförfattarna till Dexter gör verkligen det omöjliga möjligt: får mig att gilla och känna sympati med en bestialisk mördare, gång på gång. Är inte fiktion underbart!

Nu längtar jag till mitten av Juni, då hoppas jag verkligen att sommaren har kommit. Om inte åker jag ändå till Barcelona (!) samt återvänder till Miami, i alla fall andligt, eftersom Dexter säsong 5 då släpps på DVD.

Elementärt!

Det dröjer tyvärr innnan tredje säsongen av Sherlock kommer visas på SVT, men tills dess kan man njuta av dessa roliga bilder som jag hittade på Anna Thunman Skölds TV-blogg. Någon underbar människa med för mycket tid i händerna har nämligen satt ihop ett bildspel med Uttrar som liknar Benedict Cumberbatch och igelkottar som liknar Martin Freeman....

You had me at Johanna Koljonen

Upptäcker mycket i se- och lyssnaväg under min influensa, till exempel TV-Cirkeln där Johanna Koljonen, Kodjo Akolor och Roger Wilson efter Game of Thrones på SVT nördar loss med eftersnack till varje avsnitt. De visar favoritklipp, gör skägganalyser och pratar om kvinnoporträtten i eposet. Högt och lågt och inget för den pryde, men det är ju å andra sidan inte serien heller.

Mycket underhållande och även om vi nu sett klart hela första säsongen av Game of Thrones kommer jag fortsätta följa gängets cirklande.

TV-serier 2011

Bokåret och filmåret är summerade, nu dags för tv-serierna:

Bästa tv-serien jag sett i år är:
Downton Abbey kniper första platsen, detta fantastiska kostymdrama med en enseble av rang. Low tech i Austenanda och rena julafton för anglofiler.

Sämsta tv-serien jag sett i år är:
Jag slutar helt enkelt se sådant jag inte gillar, och jag ska inte påstå att Boardwalk Empire om förbudstidens Atlantic City är dålig, den klarade bara inte av att fånga mitt intresse. Dessutom hade den en usel sändingstid, sent på lördagkvällar.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag hoppades att Claire Danes återkomst till tv, alltför länge efter Mitt så kallade liv, skulle vara lyckad och att Homeland skulle hålla som spännande drama. Jag såg piloten precis hemkommen från Washington D.C och att se Nick Brody jogga genom National Mall för att i sista scenen stanna och konspiratoriskt titta upp på Capitol Hill var häftigt. Den håller och Danes är jättebra.

Mest besviken blev jag över:
Dowton Abbeys sändningstid på lördagskvällar, vilket har gjort att jag sett de flesta avsnitt på SVT Play. Det funkar i och för sig ypperligt, men förra säsongen sändes en vardagkväll och var en sådan skön, helig stund i soffan.

Så här utmärkte sig tv-året 2011:
Även 2011 har bjudit på stora kontraster i serieväg eller vad sägs om att topp 3 är så olika saker som brittiska herrskap och tjänstefolk, intrigerna i ett kriminellt motorcykelgäng och ett tonårsdrama med övernaturliga varelser?

Som vanligt är det mest DVD boxar som gällt även i år, med några få undantag. Realtids-tv är svårt, sändningstider ska passas och reklampauser är djävulens påfund. Men Downton Abbey och Homeland har jag sett på SVT Play.

Jag fick den kompletta The Wire boxen i julklapp så 2012 kommer inledas med polisdrama från Baltimore, sedan längtar jag efter mer Dexter och kanske kan jag äntligen få tag på Farscape (CDON har för övrigt rea på tv-serier för tillfället) eller så upptäcker jag någon helt ny serie att förlora mig i!

Fragment

Jag kan egentligen inte skylla bloggtorkan på tidsbrist. Jag både läser och ser en massa, men varken kan eller vill formulera några längre tankar kring det. Undrar om det är hösten och mörkret eller bara för mycket på jobbet som gör att jag inte orkar få ut något, bara ta in. Anyway, en kort summering av läst, sett och hört i Oktober lyder:

Våga flyga - Lisa Jewel. Feelgood om Leah som från ett fönster mitt emot följer en brokig skara människor som bor i kollektiv i wannabe-poeten Tobys hus på 31 Silversmith Road. (3)

En dåre fri - Beate Grimsrud. Bokklubben var rörande överens, den här boken är viktig, modig, och fascinerande. Om en kreativ överlevare i en verklighet man inte

önskar någon men som det är viktigt att man vet existerar för många. (4)

Husfrid - Alison Bechdel. Detaljerad, rolig och sorglig uppväxtroman samt den snyggast tecknade grafiska roman jag sett. (4)

Never let me go. Underbar och tänkvärd science fiction fast ändå inte, snarare en alternativ samtid som inte ligger så lång från verkligheten. Vidrigt men vackert. (4)

Sons of Anarchy, säsong 2. Inte lika stark som säsong 1 men lika beroendeframkallande. Katy Sagal är så väl värd sin Golden Globe. (3+)

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter på Folkteatern i Göteborg. Obeskrivlig scenföreställning med underbara Umegruppen Klungan. (4+)

Winter passning. Lågmäld drama om hemvändande Reese med ovanligt allvarliga roller för både Zooey Deschanel och Will Ferell. (3)

Super. Efter år av svårigheter och besvikelser får Frank en gudomlig uppenbarelse och blir Crimson Bolt, superhjälte in the making, utan superkrafter med med mycket vilja. Når tyvärr inte upp till Kick-Ass höjder. (2)

Alice Bah Kuhnkes sommarprat i hörlurarna vid spisen här om dagen var ärlig och

uppfriskande. Till min amerikanska kollegas ära lagade jag för övrigt det här och den här - båda rekommenderas varmt.

Downton Abbey. Herrskapet och tjänstefolkets efterlängtade återkomst som inte gjorde någon besviken. Jag älskar Downtons drama.

Läcker lera

Kvällens Kobra påminner mig om vilka fantastiska konstnärer leranimatörer är - sicket hantverk! Och det påminner mig om fina, fina Creature Comforts som det är alldeles för länge sedan jag såg:

Utlottning hos Fiktiviteter!

Hör upp tv-seriefreaks! Hos Fiktiviteter har du fram till midnatt söndag 23 oktober chans att tillskansa dig säsong 1 av BBC serien Being Human.

Ja, min hylla och hjärna kanske också svämmar över av mer och mindre realistiska tv-produktioner, men Being Human har jag hört mycket gott om men inte sett än så jag anmäler mig självklart till utlottningen.

Som den dvdbox hallick jag är har jag för övrigt fått kompisen S att fastna i the Vampire Diaries och sålt in How I met you mother till E & M. Det dröjer inte länge nu innan de står på trappan och bönfaller om säsong två. Oh the power.

Sons of Anarchy är som en Lehane deckare

Bra alltså! Jag läser inte jättemycket deckare men några jag fastnat för är Dennis Lehanes serie om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. De utspelar sig i Bostons arbetarkvarter och innehåller en för mig oslagbart mix av rå hjärtlighet, vänskap, lojalitet och spänning. Det handlar inte om realism eller igenkänning, det är fullkomlig verklighetsflykt.

När vi här om veckan för första gången såg Sons of Anarchy gillade både M och jag början,men var också lite skeptiska till om intrigen och karaktärerna skulle hålla mer än några avsnitt. Vi konsulterade därför tv-gurun Anna Thunman Sköld som dyrt och heligt lovade att det skulle vara värt att fastna i Kaliforniens Charming och gänget Samcro. Motorcykelklubben som trots sin legitima verkstad i övrigt sällan följer varken de juridiska eller moraliska lagar som övriga samhället satt upp. Vuxna män gör saker tillsammans och en samhörighet och lojalitet som är svårt att föreställa sig skapas. Mellan kungen Clay och kronprinsen Jax står starka Gemma, en tuff matriark som även hon gör allt för att skydda de som enligt henne själv är värdig hennes kärlek. Gemma är definitivt en svärmor eller väninna man vill ha på sin sida.

Det är brutalt och förkastligt, men samtidigt har Kurt Sutter skapat karaktärer man inte kan undgå att gilla, precis som Lehane. Vi har nu sett första säsongen och kommer definitivt att följa Samcros fortsatta intriger, det var en välkommen verklighetsflykt i stor konstrast till soffhörnan i kalla Sverige. Precis som jag vill ha det. (4)

Kjell Häglund skrev för övrigt en fantastisk sammanfattning av Sons of Anarchy på Weird Science när serien hade premiär 2008.

Översättning: FAIL

Jag har förstått att tempot i översättningsbranschen är tuff, i alla fall vad gäller tv-serier och filmer. Kanske är det därför vi ser så många till synes klantiga fel, speciellt vad gäller ”grandma” som i ett och samma avsnitt översätts än med mormor än med farmor fast det är samma person som avses. Eller ”journal” med tidning fast personen i bild utan tvekan avser den stora läderkalendern hon har i händerna. Förmodligen ser översättaren inte ens bilden.

Att ordvitsar inte går att översätta från engelskan är självklart, men när det handlar om humor och referenser i språket önskar jag att det lades lite energi på att få till det. Jag vet inte hur mycket finess i Veronica Mars dialogerna till exempel som går förlorade på grund av dålig översättning. Eller i vampyrserien där man som översättare kanske bör ha viss kunskap om de sätt en vampyr kan dö på?

=

Verklighetsflykt

Sommaren har verkligen varit den mest nedkopplade på länge och vi har inte haft på tv:n på hela semestern. På grund av svajig uppkoppling har jag inte ens sett i kapp avsnitten av In treatment på SVT Play. Den senaste veckan har Göteborg bjudit på minst sagt ostadigt väder så på kvällarna har vi kurat i soffan medan det ofta knastrat mot fönsterrutan. Då har vi åter förlorat oss i fiktiva världar som 60-talets New York på besök hos Mad Men, lika depraverande men fortsatt briljant.

Och så är vi djupt fast i intrigerna i Mystic Falls då vi för tillfället slukar första säsongen av The Vampire Diaries, och vilken säsong! Många, långa, spännande avsnitt. Fulla av dramatik och romantik för våra tonårsjag och fantasyfantasterna. Love it. Det kommer bli svårt att stänga av i tid i kväll, men nödvändigt, för i morgon är semestern obönhörligen över.

Förbeställningsbonanza

Årets bokrea närmar sig och trots att vi inte har haft den roliga katalogen att bläddra i utan gjort allt elektroniskt har M och jag fått ihop en gedigen beställning med en salig blandning av fantasi och realism. Det finns mycket att se fram emot i veckans leverans!

Dessutom vill jag egentligen ha båda klassikerboxarna som Bonnier enbart säljer under bokrean, men någon måtta får det vara. Det är tyvärr inte vi som är det medelålders paret som vann 124 mille i helgen (suck), i så fall hade båda garanterat åkt ner i varukorgen. I stället nöjer vi oss med Äventyrsboxen där vi båda har samtliga klassiker olästa.

Nu: Fina, fina Downton Abbey på SVT.Play - missa inte!

6 x fiktiva förälskelser

Utmaningen för veckan, som jag hittar hos Sara på Glory Box, är att lista 6 fiktiva ungdomsförälskelser. Sicken nostalgitripp! För mig blir det några av de riktigt tidiga förälskelserna. Jag kommer mycket väl ihåg känslorna och en del val är mycket märkliga, men here we go:

• När jag var liten i slutet av 70- och början på 80-talet visades fortfarande Errol Flynn filmer. Han blev min första fiktiva förälskelse som Kapten Blod, läkaren som döms för förräderi, säljs som slav och slutar som en slags havets Robin Hood.

• Ett av de mest söndertummade seriealbumen hemma var Den Siste Mohikanen då jag älskade äventyret och spejaren Falköga som vuxit upp som indianen Uncas halvbror. Deras mod och lojalitet då de hjälpte systrarna Cora och Alice fick jag aldrig nog av.

• Jag var lätt besatt av C.S. Lewis serie om Narnia när jag var liten och favoriten var Häxan & Lejonet som nästan alltid fick följa med hem från biblioteksbesöken i tätorten. Det var Aslan som var min store hjälte och favorit och scenen med honom bunden på stenbordet är något av det sorgligaste jag vet.

• En bad boy som 1986 blev en stor förälskelse var Ham Tyler i V. Den där karaktären som fast han var på de godas sida gärna slängde käft med hjältarna och pucklade på helylle Donovan och var allmänt rå men hjärtlig. Älskar'n.

• 1987 var det omöjligt att vara tonårig jazzdanstjej, gå på Dirty Dancing med sin bästis och inte bli över öronen förälskad i Johnny Castle. Omöjligt. Jag smått föraktade alla roller Patrick Swayze gjorde efter det, för ingen kunde någonsin mäta sig med Johnny.

• Min kärlek till tv-serier fortsatte under nittiotalet med Twin Peaks, Party of Five och framför allt en av mina favoritserier genom tiderna, Arkiv X. Där var det inte spooky Mulder som blev min fiktiva älskling utan den ständigt lojale och i hemlighet hjälpsamme assistant director Walter Skinner. Vi håller på att se om serien och Skinner väcker fortfarande mina varmaste sympatier.

Det var mina bekännelser! Karaktärer som Pacey Whitter, Logan Echolls och Josh Lyman platsar inte eftersom jag var närmare 30 då jag blev förälskad i dem, men de är ändå värda ett hedersomnämnande.

Date med SVT

I kväll tänker jag parkera i soffan med en stor kopp te. Först för att njuta av sista delen av Emma (åh, Mr Knightley…) sedan kikar jag på premiären av Bibliotekstjuven, som i alla fall på pappret låter spännande, innan jag avslutar tv-kvällen med sköna serien Nurse Jackie. Yay!

Visserligen risker jag att jinxa det genom att deklamera mina soffpotatisplaner högt, dvs. nu kommer lilleman bli sjuk, DVDn gå sönder, teet vara slut eller så får jag oväntat besök, men jag hoppas att Murphy håller sig långt borta i kväll.

TV-serier 2010

Bokåret 2010 är summerat, så här kommer tv-serierna:

Bästa tv-serien jag sett 2010:
2010 var året jag (vi) upptäckte How I met your mother och såg alla fem säsonger. Den första var överlägsen, 2-4 bra och säsong 5 ännu en höjdare. Annars föll jag stenhårt för Mad Men, andra säsongen av In treatment och Generation Kill.

Sämsta tv-serien jag sett 2010:
Grey’s anatomy är en av de få serier jag ser på tv i realtid och förutom det oerhört dramatiska slutet på säsong sex har resten av säsongen och säsong 7 hittills varit ganska lama.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag var länge osäker på om jag skulle ”våga” se om Twin Peaks efter att ha älskat den i nästan 20 år. Det gjorde jag till slut och blev inte besviken.

Mest besviken blev jag över:
Hypade The event, som sändes bara en vecka efter USA. Det verkade lovande med tidshopp och utomjordingar och vi följde 9 avsnitt på tv. Det tionde missade vi och har inte brytt oss om att leta upp det. Inte mer spännande än så alltså.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2010:
Det har definitivt varit DVD-boxarnas år. Jag älskar att maratontitta på favoritserierna och i alla fall de första säsongerna på många serier gå nu mer att få tag på till överkomligt pris. Lovefilm har också fler och fler tv-serier i sitt utbud, även om det verkar vara lång kö till dem, och så finns ju BytDVDbox.nu!

2011 ser jag fram emot mer Mad Men, Dexter, True Blood och så är jag nyfiken på An idiot abroad som börjar på SVT den 20 januari.

20 år senare

Hösten 1990 delades Sverige, byn där jag bodde och klassen upp i två läger. De som redan efter pilotavsnittet förkastade serien där det fanns en dam som pratade med ett vedträ och vi som fullkomligt älskade Twin Peaks. Jag var 15 och egentligen lite för mörkrädd för att titta så jag tvingade min bror, som tillhörde skeptikerna, att följa den mystiska serien med mig.

Laura Palmer hittas död, inlindad i plast och fynd på offret som antyder kopplingar till tidigare fall gör att FBI kallas in. Agent Dale Cooper anländer till Washingtons landsbygd och med sitt filosofiska sinne och stora entusiasm över allt från granskogen till en kopp "damn good coffee" vinner han snart stadens hjärta, och den hans. Men den på ytan så helylle Laura har många hemligheter, precis som Twin Peaks och många av dess invånare. Mordgåtan med thrillertråden och många mystiska inslag blandat med komedi på gränsen till parodi liknade inte något vi sett förut. De många udda, skrämmande och inte minst vackra karaktärerna blev ett måste i min vardag. När jag tänkter efter var det här min kärlek till tv-serier och det lite skruvade och övernaturliga föddes.

20 år senare sitter jag och M med guldboxen i händerna. Vågar vi titta igen eller kommer det förstöra bilden och minnena vi båda har? Övernaturligt och mystik är vardagsmat numera, serien kanske bara känns töntig?

Men på samma sätt som när jag var femton smälter jag för sheriffen Harry S Truman och hans trogna stab, filosofiske agent Cooper och de flesta andra i Twin Peaks. Killer Bob är fortfarande en av de mest skrämmande karaktärerna någonsin. Historien med dess vindlingar är helt underbar och funkar precis lika bra idag, även om vissa tekniska delar med klippning och ljud kan kännas daterade. Däremot vågade tv-bolaget ABC inte riktigt följa Mark Frost och David Lynch's vision fullt ut, utan började ställa alltför stora krav på innehållet. När Laura Palmers mördare avslöjats, vilket aldrig var tänkt skulle hända, sjönk tittarsiffrorna stort och efter en i jämförelsevis blek andra hälft av säsong 2 lades serien ner. Ungefär som jag minns det är avsnitt 1-18 är helt fantastiska, 19 -29, med några få undantag, mediokra. Men jag är glad att vi unnade oss denna nostalgitripp.

Älska BBC

Bekännelse: Jag älskar naturprogram. Ända sedan barndomen och Jan Lindblads naturfilmer och Weises långkörare Ett med naturen till senaste decenniets BBC giganter, Blue planet och Planet Earth.

Nu gör BBC och David Attenborough det igen. Tio torsdagskvällar framöver kommer jag bänka mig framför SVT1 och följa vackra Life. Jag blir aldrig mer ödmjuk inför livets storhet än framför de här underbara berättelserna.

Drama på hög nivå

Förra sommaren visade SVT första säsongen av In treatment, mån-fre kl 19.00. Tiden var precis värdelös, men det fanns föredömligt många repriser så inspelningen gick varm hemma. Sedan stal jag så ofta jag kunde stunder för att se i kapp terapibesöken med Laura, Alex, Sophie, Jake & Amy och inte minst terapeuten Pauls egna besök hos sin mentor Gina.

I sommar fick seriens andra säsong den något mer vuxenvänliga tiden 22.35. Jag hoppas att det innebar att fler hittade den. Fortfarande varje vardag och med samma upplägg där vi träffar samma patient samma veckodag under några veckor. På grund av semester programmerade jag att spela in fyra veckors avsnitt och det var med darrande hand jag kontrollerade om inspelningen hade funkat när jag kom hem. Jackpot! Alla avsnitt fanns med och den är lika bra denna säsong. Långsamt men dramatiskt, mycket dialog och oerhört välspelat. Självklart kryddade och komprimerade terapisamtal, men hur skulle det annars bli bra tv?

Förutom att jag fortsätter lära känna Dr. Paul Weston och hans demoner är de nya patienterna:

• Mia – framgångsrik advokat, ensam, kärlekstörstande och tydligt bitter tidigare patient till Paul.
• April – ung arkitektstudent som nyligen fått en cancerdiagnos som hon vägrar avslöja för sin familj eftersom de redan har nog problem med den autistiska brodern.
• Oliver – 11-åring som kommer tillsammans med sin mamma och pappa för att få hjälp att hantera deras separation och uppenbara problem med att kontrollera sin ilska på varandra.
• Walter – VD i stormens öga som söker en quick-fix för sina sömnproblem.

Gillar du drama och har missat In treatment kan du härmed anse dig tipsad. Säsong 1 finns på DVD, tvåan kommer i oktober.

In treatment var jag ensam om att följa men en annan juvel i HBO’s vackra krona, Mad Men, ser M lika gärna och när vi väl började var det omöjligt att inte bli fast i 60-talets Manhattan. Vi har nu också sett klart säsong 2. Även det här är drama i sin finaste dräkt, bokstavligt talat, med en underbar garderob och rekvisita, finfin cast och inte alltför actionfylld men fascinerande handling.

Året är 1962 och livet på reklambyrån i New York fortsätter. Det röks och dricks lika mycket på kontrorstid. Unken kvinnosyn, rasism och otrohet är fortfarande utbredd men det dyker även upp nya utmaningar både professionellt och personligt, som allt större genomslag för tv-mediet, homofobi och Kuba-krisen.

”You are so profoundly sad”, säger en karaktär till Betty Draper som på ytan är den perfekta hemmafrun med vackra barn och en framgångsrik make och den kommentaren stämmer väldigt bra för i princip samtliga karaktärer i säsong 2. Upplyftande? Ja, för det är så bra gjort. Jag reserverar genast säsong 3.

(Har du förresten inte provat Lovefilm tidigare har jag kostnadsfria provmånader att dela med mig av :))

Sportradion - ett halleluja moment

Det har varit några bedrövliga VM-matcher i TV4's regi, då pratar jag inte om domarmissar eller utslagning av lag som jag satsat på i min Drömelva, det styr faktiskt inte Tv4 över. Inte heller är det vuvuzelatutandet, det har jag vant mig vid vid det här laget, men ljudet från kommentatorernas mikrofoner är för irriterande lågt. När de väl pratar vill säga, för bitvis under flera av helgens matcher tror jag att duon Robert Perlskog/Jens Fjellström har trillat bort helt innan det kommer någon sporadiskt kommentar om vem som nuddade bollen. Jag undrar om det är helt tydligt i deras kontrakt att de har betalt för att kommentera, inte bara titta på fotbollsmatchen?

Under Argentina - Mexico igår slog vi istället på radiosporten och lyssnade på Christian Olsson/Ralf Edström till tv-bilderna, vilken fröjd! Inte bara får vi kommentarer och analyser i realtid, men även information om spelarna och dessutom ett målande språk med metaforer utan motstycke. Till de TV4 sända matcherna får detta bli den nya given, jag tror till och med de sista 20 minuterna mellan Spanien och Chile hade blivit underhållande i sällskap med Radiosporten!