Favoritserie blir film

Ett synnerligen svårt uppdrag, håller de normalt briljanta manusen och dina favoritkaraktärer för mer än 30-40 minuter i taget? Visst kan jag klämma 4 avsnitt Big Bang Theory på raken, men jag skulle inte köa till BBT - the movie.

När det nu är dags för en av mina stora favoriter, Veronica Mars, att bli film är det inte med bara lite pirr i magen jag följer sneakpeaks och trailers som florerat flitigt den sista månaden. Eftersom jag misstänkte att filmen inte kommer till svenska biografer tyckte jag min stundande USA resa låg perfekt i tid för att tjuvkika och har helt missat att Warner  inte glömt de svenska fansen och gör filmen tillgänglig på SF Anytime idag, på själva premiärdagen! Grattis Sverige!

Nu kommer jag ändå försöka hitta en AMC biograf på plats för att få testa bioupplevelsen på andra sidan Atlanten och får försöka undvika recensioner och omdömen under mina sista timmar hemma eftersom jag vill tro att Veronica och gänget inte kommer göra mig besviken.

Så, enjoy alla Marshmallows men bespara mig spoilers, jag vill inte höra!

Facit - Göteborgs Filmfestival 2014

Jag har glömt att summera årets filmfestival och mina 4 (5) filmer. Så här var det!

Jag tjuvstartade med att gå på Lilla Filmfestivalen med en kompis och hennes elev. Det smått fantastiska biljettpriset 40:- gav oss mycket film för pengarna då vi bänkade oss på Draken och såg Boktjuven baserad på Markus Zusaks bok med samma namn. Jag har inte läst boken och visste inte mycket mer än att den utspelar sig under andra världskriget. Liesel tas om hand av en fosterfamilj då hennes egen mamma av politiska skäl tvingas fly från Tyskland strax innan andra världskrigets utbrott, en familj som hon sakta men säkert växer samman med genom krigets svårigheter. Den är fin och intressant, särskilt för unga, och välspelad framför allt av Geoffrey Rush och Emily Watson som fosterföräldrarna Hans och Rosa, men det är ingen wow-film. (3)

Min första film på den "riktiga" festivalen skulle ha varit Mistaken for strangers, en dokumentär som följer bandet The National på och bakom scenen. Av flera anledningar, främst att jag somnade i soffan, missade jag denna men hoppas få chans att se bandet på Way Out West i augusti i stället.

Jag piggnade till, tog nya tag och gick i stället på nästa planerade visning, även den en filmatisering av en hyllad bok som jag inte har läst, Chimamanda Ngozie Adichies En halv gul sol. Tvillingsystrarna Olanna och Kainene växer upp i ett välbärgat hem i Nigeria. Båda utbildar sig men väljer olika karriärer och vägar i livet vilket ger dem olika upplevelser av de oroligheter som råder under 60-talet och som kulminerar när Biafra utropar sig till en självständig stat 1967 med inbördeskrig som följd.

Manusförfattaren och regissören Biyi Bandele, själv född i Nigeria, är på plats och berättar om det långa arbetet med filmen, om hur han under en 10 timmars bilfärd övertalat Adichie att få göra filmen, om jakten på finansiärer som föreslår bekvämare Sydafrika som inspelningsplats och om hur han ser fram emot att filmen ska få premiär i landet som omsorgsfullt begravt den här delen av sin historia.
Filmens stora styrka är att vi får se Nigeria från så många olika sidor, inte bara genom krigets härjningar och jag önskar verkligen att jag läst boken då jag misstänker att filmen bara ger en liten aning av ett stort berättande. (3)

Ytterligare en fredagkväll kommer, denna gången somnar jag inte utan trotsar snön och kylan för att ta mig till Chalmers där dramat Labor Day väntar. För regin står namnkunnige Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno, Up in the air...) och Kate Winslet spelar huvudrollen som Adele som bor ensam med 13-årige sonen Henry när deras vägar korsas av en fånge på flykt i form av Josh Brolin.

Det låter bra på pappret och var inte SÅ illa, om jag bortser från det uppenbart  icke-trovärdiga att filmen utspelar sig under en enda helg. I don't buy it, inte heller den klyschigt sensuella pajbakningsscenen köper jag så det som i teorin var ett starkt kort höll inte alls och min känsla när jag kommer ut i vinterkylan efter min tredje film är definitivt inte "wow" utan "jaha". (2+)

Söndag är festivalens näst sista dag. M har hunnit se Her av Spike Jonze, en dansk dokumentär om aspirerande astronauten Sepideh och en rysk komedi om kulturkrockar vid ett bröllop som han är nöjd med alla tre. Snön som har legat under veckan är borta och istället småregnar det på mig när jag styr mot Biopalatset för min sista film, Obvious child. Den fastnade jag för i programmet eftersom huvudrollsinnehavaren beskrevs som "en blandning mellan Woody Allen och Lena Dunham" vilket lät härligt New York neurotiskt i mina öron.

Donna jobbar som stå-upp komiker och hon räds inte för att ta upp det allra mest privata på scenen vilket blir en smula olyckligt när hon en dag dumpas och bedras av sin pojkvän och en nära vän. Det ringer kanske varningsklockor om skämskudde, men det här sammanbrottet och skildringen av Donna, hennes familj, vänner och slumpmässiga nya flirt görs med en sådan värme att jag njuter varenda en av de 83 minuterna. Om Obvious Child någon gång under året korsar din väg - se den, den var nämligen wow! (4+)

Dagens boktitel: Vänner för livet

Jag ser fram emot ännu en filmfestivalfilm med min allra äldsta kompis S. Äldst som i den jag känt längst, skrämmande nära 39 år...

Vi är födda och uppväxta i samma by i Norrbotten och bor fortfarande nästan grannar, men nu i "storsta'n". I kväll lägger vi "Obvious child" till den långa listan av filmer vi sett tillsammans genom åren.

Årslistan 2013

OK, jag är snart redo att lämna 2013 bakom mig, bara en liten sammanfattning först:

Höll du dina nyårslöften?

Till vänster i min profil stod det förra året: "2013 ska jag gå mer på bio, konserter och teater. Träna, resa och njuta!" Summa summarum: Jag har sällan gått så lite på bio som i år, inte sett en enda konsert eller teater och inte tränat med någon ordning det sista halvåret...så, nej, jag höll inte några löften.

Kommer du ha några nya i år?

Ambitionerna kommer vara ungefär samma i år, samt att jag inte ska äta godis. Och så det här så klart: #nyårslöfte

Hände något i år/gjorde du något du aldrig gjort förut?

Jag uppträdde framför 2000 personer i glittrig make-up och gummiöron då min avdelning hade nöjet att stå för årets julspex i december. Det var oerhört märkligt och något av det roligaste jag gjort.

Vilka länder besökte du?

Alldeles för få. Bara England. Twice. En gång för business och en gång för pleasure.

Var det något du saknade 2013 som du vill ha 2014?

Andra halvan av 2013 hade jag noll läsro och jag har flera böcker liggande som jag inte ens har avslutat. Visserligen är detta delvis orsakat av roligt manusarbete och repetitioner inför ovan nämna julspex, men även av "vanligt" jobb, jobb och ännu mera jobb.

Största misstaget?

Köpte en flaska Imsdal med smak av blåbär i stället för naturell, det var ingen höjdare. Så länge misstagen är på den nivån känner jag mig nöjd!

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Hämtat lilleman på förskolan.

Vad önskar du att du hade gjort mindre?

Tänkt på jobbet då jag lämnat det för dagen och egentligen borde vara ledig.

Årets bästa böcker?
The fault in our stars av John Green, Neil Gaiman's The ocean at the end of the lane och så blev årets sista bok Spelets konst av Chad Harbach var en mycket trevlig överraskning. Tre helt olika böcker som väl representerar min spretiga smak.

Årets bästa filmer?
Sist jag var på bio var i juli och under hösten har jag endast sett TRE filmer, alla i sällskap av min kära filmklubb! Både Silver linings playbook och The Angel's share är charmiga dramakomedier att må bra av. Klassisk action som Iron Man 3 och The Dark Knight Rises höll stilen, men startkast intryck gav ändå förra årets första biobesök, ingen feelgood historia precis men väldigt snygga Les Misérables.

Årets bästa tv-serier?
Från att tidigare bara sett sporadiska avsnitt har jag i år plöjt hela Big Bang Theory s. 1-6 och självklart älskat Sheldon, Leonard, Penny, Raj, Howard och deras märkliga förehavanden i och omkring Caltech.

På Netflix njöt jag av nya Orange is the New Black, gamla Weeds och så omtittningen av klassiska Whedon-serier som Firefly och Dollhouse som båda borde fått fortsätta lite längre!

Hur kommer nästa år skilja sig från det förra?

Om inget oförutsett händer vet jag att jag kommer resa mer då jag redan har två tripper inbokade. Yay! Min inte så lilla lilleman kommer att börja förskoleklass vilket kanske ger mig mer ångest än honom (hoppas jag) men en förändring blir det oavsett. Förhoppningsvis kommer jag ha ett jobb kvar men inte jobba lika ohälsosamma timmar.

Slutligen hoppas jag att jag hittar in hit lite oftare....

Välkommen då och Gott Nytt 2014!

Argo - eller Det var på håret

I november 1979 nådde det Iranska folkets demonstrationer mot USA's stöd för den störtade shahen sin kulmen. Den amerikanska ambassaden i Teheran stormades vilket ledde till ett 444 dagar långt gisslandrama och en diplomatisk kris mellan de två länderna. Men 6 ambassadanställda lyckades fly och höll sig gömda i månader, bland annat med hjälp av svenska, men framför allt kanadensiska diplomater innan en räddningsaktion utan motstycke iscensattes.

The "canadian caper" är den sanna och fascinerande historia som filmen Argo bygger på. Filmen, och Ben Affleck som regisserar, producerar och spelar huvudrollen har under galasäsongen nått stora framgångar och fick både en Golden Globe och Oscar för bästa film.

Självklart är filmversionen något omgjord och dramatiserad för att passa formatet och funka i två timmar men jag gillar hur man lyckas göra den spännande och nervig. Den makalösa Hollywoodbluffen som skapades som täckmantel för fritagningen är fantastisk och framför allt 70-tals scenografin. Hår, mustascher, glasögon, skjortsnibbar och färgerna allt känns helt autentiskt, love it!

Mina invändningar har med spänningsmomenten att göra, för ett nervigt moment x 2 blir dubbelt spännande, ett tredje kanske funkar, men för många "nära ögat" sekvenser blir inte automatiskt 10 ggr bättre, tvärtom. För mig blir spänningen snarare komiskt.

Jag är helt klart underhållen, men nej, jag håller inte med om att detta var förra årets bästa film. Men based on a true story med amerikanska hjältar är så politiskt korrekt det kan bli och jag förstår att Holllywood älskar den. (3+)

Februariblues? (men en himla massa bra film)

I Februari 2013 når jag botten med två inlägg sedan jag började skriva på den här sidan för 4 år sedan. Två. Ändå både läser jag och ser film, men formuleringarna kring dem saknas. Som tur är har jag numera har både en real-life bokcirkel och filmklubb där vi diskuterar friskt, det är ju faktiskt något som har förändrats i min kulturkonsumtion de sista två åren. Gemenskapen. Men jag vill inte överge min lilla logg, my own, my precious!

Så varför inte kicka igång Mars med något av det jag sett senaste tiden och som förra helgen uppmärksammades på Oscarsgalan?

 

Hela 11 nomineringar hade Berättelsen om Pi, vilket till slut blev 4 statyetter i de välförtjänta klasserna foto, visuella effekter och musik och så den prestigefulla, och enligt mig överraskande vinsten för bästa regi. Ang Lee i all ära, det mesta han tar i blir till guld, men med en animerad tiger och en pojke ombord på en livbåt i två timmar är det så himla mycket att regissera egentligen? Den största behållningen av filmen är just det visuella, den är oerhört vacker men precis som boken är historien lite för seg och aningen för andlig för min smak, så för mig når filmen inte högre än 3+ och jag är lättad över att den inte vann priset för bästa film.

Filmen efter Yann Martels litterära upplaga föll mig alltså inte helt på läppen, står sig då Tarantinos originalberättelse i Oscarssammanhang?

Att jag är och alltid har varit ett stort fan av Quentin Tarantino är ingen hemlighet och förra veckan när vi var barnfria hade M och jag biodate till just Django Unchained. Helt oromantiskt eftersom filmen följer klassisk Tarantinomönster, en galen historia med starka karaktärer, lite absurd humor och mycket våld. Denna gången i klassisk westernmiljö där gevär och pistoler var lika vanligt som en Iphone och ett par converse är idag. Lite back to basic, med en twist. Den levde upp till mina förväntningar (4-) men kvalar inte in på topp tre av mina Tarantinofavoriter och skulle absolut inte vunnit som bästa film. Men att Christoph Waltz fick pris för bästa manliga biroll - hurra! Att han får den för rollen som en tysk som som även om han är prisjägare och dödar folk för pengar även tror på mänskliga rättigheter är fantastiskt.

2010 blev Kathryn Bigelow första kvinna att vinna Oscar för bästa regi för filmen The Hurt Locker och i år är hon tillbaka i krigs- och terrorvardagen men med Pakistan som spelplats. Bigelow var inte reginominerad men enligt juryn var Zero Dark Thirty en av de nio bästa filmerna förra året. Här har den precis haft biopremiär och vi passade på att se den på Göteborgs Filmfestival, på vackra Draken.

Dramat startar med terrordåden den 11 september 2001 som utgångspunkt och visar de konsekvenser terrordåden får för CIAs underrättelseverksamhet och för agenten Maya i den tio år långa jakten på UBL (bin Laden).  

Den här filmen, och Bigelow med den, har fått kritik för att den inte är nog kritisk mot tortyr. Det stämmer att ingen av de CIA agenter som har ett helt sinnessjukt jobb protesterar eller artikulerar kritik mot vad de gör, det är ett jobb och ett prioriterat jobb. Jag som inte gillar att blir skriven på näsan med budskap tycker att tortyrscenerna är vidriga vilket inte kan gå någon förbi. Därför är det inte nödvändigt att kommentera dem mer än så, jag kan bilda mig en egen uppfattning vilket faktiskt kan göra det till en bättre film. På samma sätt lämnar Bigelow terrordåden mot CIA okommenterade, de händer, gång på gång, får konsekvenser, men det är utan stråkar eller amerikanska flaggor i bakgrunden. Med riktig nerv när upplösningen närmar sig och med antydningar om att detta bygger på en riktig agents historia blir det här ett riktigt bra drama (4).

Ingen av dessa filmer slår dock Les Misérables som var nominerad i samma kategori, den står fortfarande högst i kurs hos mig, men på onsdag ser jag och mina filmklubbskompisar Argo som faktiskt kammade hem Oscarn framför alla dessa fantastiska filmer. Hur den var lovar jag att rapportera om i ett inlägg inom en inte allt för avlägsen framtid.

Stadsbesök: Göteborg

Enligt O's stadsbesök är tillbaka med ett nedslag i det som sedan 15 år är min hemstad - Göteborg! Jag älskar att bo i sta'n och försöker utnyttja det kulturella utbudet så mycket jag hinner, även om det i ärlighetens namn varit skralt med besök på teater och museer de sista åren. Men var sak har sin tid, det jag prioriterar i konkurrens med att vara mamma till en femåring är framför allt film och musik.

Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.

Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.

Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.

Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!

Les Misérables - the movie

Sicken misär! Ja, 1800-talets Frankrike var ingen picknick. Det får bland annat Jean Valjean erfara då han döms till fem års fängelse för att ha stulit ett bröd, ett straff som sedan förlängs med 14 år på grund av upprepade flyktförsök. När han till slut släpps efter nitton år är det till frihet med modifikation eftersom hans papper registrerar honom som farlig och det är omöjligt att få en ny chans i samhället. Men någon ger honom den lilla chans som behövs för ett anständigt liv även om det blir ett liv på flykt undan en obarmhärtig polismakt men den nitiska Javert i spetsen.

8 år senare är Jean Valjean en annan man, ansvarfull och framgångsrik men trots sina god intentioner råkar en av hans fabriksanställda, Fantine, illa ut. På grund av människors obarmhärtighet, samhällets moral och orättvisor slår hon så att säga rock bottom. Sent omsider kommer Valjean till hennes hjälp, framför allt till hennes dotter Cosettes undsättning och Valjeans liv på flykt får ännu en dimension då han inte bara är ansvarig för sitt eget liv.

Ytterligare 8 år passerar och det sista nedslaget hos samhällets olycksbarn gör vi dagarna kring Juniupproret 1832. Valjean och Cosette lever ett undanskymt liv när deras väg korsas med en grupp frihetskämpar vars drömmar om en revolution snart kommer att kulminera. Med Javert fortfarande i hasorna är Valjean än en gång på väg att fly staden när den liberale aristokraten Marius och Cosette blir förälskade och Valjean dras istället in i revolutionärernas sista strid.

Les Misérables är en speciell film, sprängfull av hjärtskärande drama. Den är lång, mer än 2,5 timmar under vilka de talade replikerna går att räkna på en hand. Eftersom skådespelarna inte mimar till inspelningar utan sjunger live under inspelning blir inte alltid skönsång och långa, vackra toner men i stället väldigt känslosamt och nära. Det tillåts vara fult och smutsigt och om filmen inte vinner någon av galornas pris för kostym och smink så vet jag inte vad. Redan på Golden Globe belönades filmen med några av de mest prestigefyllda priserna, väl unnat! 

När jag går hemåt visslar jag på ”Do you hear the people sing?”. Känslan i kroppen är att jag vill ansluta mig till en revolution någonstans och sjunga på barrikaderna. Sedan kommer jag hem och tacksamheten sköljer över mig. Över att jag inte levde på 1800-talet, att mitt största problem är att jag blev lite kall om benen på vägen hem, tacksam för att lilleman sover nyduschad i sin säng och att M har tänt en brasa. Jag är också tacksam att jag precis haft en fantastiskt bioupplevelse tillsammans med en kompis, en film jag kommer tänka och nynna på ett bra tag. (4+)

Se en bok!

Om mindre än två veckor drar Göteborgs 36 Internationella Filmfestival igång. Programmet är imponerande som vanligt med över 500 filmer att välja emellan.

Bland filmer med en litterär förlaga märks i år bland annat Purge, a.k.a Utrensning av Sofi Oksanen, en stark berättelse om den Sovjetiska ockupationen av Estland och som film, Finlands Oscarsbidrag.

Den ovillige fundamentalisten har jag inte läst men istället bokat biljett till då jag är nyfiken på historien om hur Changez som bor och jobbar i USA sedan många år utsätts för misstanke och fördomar då 11 Septemberkatastrofen inträffar.

Anna Karenina kommer jag inte se på festivalen, men gärna vid ett annat tillfälle under året. Keira Knightley, Jude Law och svenska Alicia Wiklander gör roller i Tolstys klassiker.

Annars vill jag rekommendera No från årets temaland Chile om hur Pinochet 1988 tvingades till en folkomröstning om militärdiktaturens vara eller icke vara. Jag brukar också försöka se någon musikfilm och i år finns det så stor vidd som 80-tals rock, hip-hop, Bollywood och Elvis på programmet. Mest tror jag dock på The Russian Winter om The Fugees sångaren John Forté.

Jag vill också se hur den första kvinnliga vinnaren av en regi-Oscar, Kathryn Bigelow, skildrar jakten på Usama bin Ladin i filmen Zero Dark Thirty med bland annat Fares Fares i en av rollerna. Och så tänker jag inte missa Call me Kuchu om kampen för att skapa en dräglig tillvaro för homosexuella i Uganda.

Bra blandning, enorm pepp!

Filmåret 2012

Bästa filmen jag sett i år är:
Jag tyckte mycket om den lågmälda The art of getting by om tonårige George som har gjort det till en konst att glida genom livet och framför allt skolan med minsta möjliga ansträngning. Relationer och vänskap står inte högt på listan innan han sista året på high school träffar Sally.

Annars är de klassiska actionfilmer som The Avengers, Skyfall och nu senast The Hobbit som varit bäst  tillsammans med det politiska dramat Maktens Män och mysiga dramakomedier som Laxfiske i Jemen, Pojken med cykeln och Moonrise Kingdom.

Sämsta filmen jag sett i år är:
En regnig sommarkväll gick M till videobutiken och kom efter mycket beslutsångest vid hyllorna hem med....Twilight: Breaking dawn (part 1). Det borde han inte ha gjort.

Störst förhoppning hade jag på:
Filmversioner av fantastiska böcker är alltid lite nervkittlande, i år var det Hungerspelens tur. Jag hoppades så klart att den inte skulle göra bort sig utan klara av att stå på egna ben och kanske vinna lite ny publik även till böckerna och det tycker jag absolut att den fixade.

Mest besviken blev jag över:
In början av året såg jag Soul Kitchen, en av M's favoriter från Göteborgs Filmfestival året innan om Zinis som sliter med en restaurang i Hamburg. Utmålad som en stor komedi blev den här för mig mest skrikig och jobbig med förvecklingar på grund av människans dumhet vilket jag har svårt för.

Så här utmärkte sig filmåret 2012:
De har i år blivit i snitt en film per vecka av vilka ynka 6 st klarar Bechdelstestet utan tveksamhet, det vill säga att de innehåller minst två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än en man. Lika skrämmande resultat som vanligt och kanske måste jag leta mer medvetet efter filmer som klarar testet under 2013.

Flera av de bästa filmerna såg jag med jobbets filmklubb vilket innebär några kvällars jobb per termin med belöningen med att dela upplevelser med likasinnade och se människor bli berörda av film. Love it! Allt jag sett under året finns samlat här.

      

Shame

Brandon lever ett till ytan sett framgångsrikt liv. Han bor centralt på Manhattan, är snygg och jobbar med vad som verkar vara reklam eller någon typ av försäljning. Det innebär i alla fall skjorta, finbyxor och grabbiga kollegor att ta en öl med efter en lyckad affär. Men relationer kan han inte utan är ensam och grav sexmissbrukare. När hans syster Sissy en dag dyker upp i hans lägenhet för att stanna på obestämd tid bryts Brandons rutiner av engångsligg, besök hos prostituerade eller bara de ensamma stunderna i badrummet och relationen syskonen emellan verkar minst sagt ansträngd. Brandons situation blir ohållbar men en nedåtgående spiral slutar inte förrän du nått botten.

På vägen dit är det mörkt och skamfullt men med en stor mängd övertydliga (och nakna) detaljer som blandas med försiktiga antydningar om orsak och verkan blir det hela väldigt bra. Och tragiskt.

Brittiske Steve McQueen har skrivit och regisserat filmen och för andra gången castar han multitalangen Michael Fassbender i huvudrollen. Honom har jag den sista tiden sett som Rochester i Jane Eyre, som robot i Phrometheus och evil mutant i X-men: First Class, och ja, han fixar samtliga roller utan större anmärkning. Jag kommer definitivt att försöka se McQueens och Fassbenders tidigare samarbete Hunger inom en snart framtid.

Stadsbesök: New York

Brooklyn Bridge 2006

För mig behövs det inte mycket av New York i film eller litteratur för att jag ska smälta och eftersom staden är så frekvent förekommande är det lite svårt att gallra inför veckans stadsbesök där uppmaningen är att presentera "en bok eller flera, kanske en film, en pjäs, en sång, ett konstverk eller något annat kulturellt".

Generellt är powerparen Hustvedt/Auster och Krauss/Safran Foer samt David Levithan de jag främst förknippar med starka och ofta underbara porträtt av staden. Nicole Krauss Kärlekens historia slutar på en bänk i Central Park och är något av det bästa jag läst.

Patti Smiths Just kids är en orgie av New York-kultur från 60- och 70-talen och är ett måste för musik- och kulturnörden, även om det är galet mycket namedropping i boken. I samband med denna bör man också leta rätt på den eminenta dokumentären Black White + Grey om en av bokens huvudpersoner, konstnären Robert Mapplethorpe och konstsamlaren Sam Wagstaff.

Vill du ha lite lättare underhållning och som jag är svag för dansfilmer, hur tunn handlingen än är, finns till exempel Center Stage om en grupp ungdomar från olika delar av landet som börjar på balettakademin i NY och de intriger som hör dansens värld och prestationsångesten till.

TV-serien Suits utspelar sig på en advokatbyrå på Manhattan där den arrogante Harvey Specter rekryterar talangen Mike Ross till sin högpreseterande byrå trots att Mike är långt ifrån någon advokat. Men, fake it 'til you make it! Jag hoppas att säsong 2 snart kommer till svensk tv för ända sedan Lagens Änglar via Ally McBeal har jag varit svag för advokatserier.

New York är inte bara överrepresenterad i litteratur och film utan även i musiken. Jag bjuder på en underbar gammal goding från innan jag ens var född, som fick sin revival på 90-talet tack vare Tarantinos Jackie Brown.



Fler rese- och bokminnen till New York finns här och här.

Lägesrapport

Finns det inte tid till annat passar i alla fall en enkät! Ursprungligen publicerad hos Sara BE (igen :)).

Alltså, läget är som följer:

Jobbet: Puh. Planering för att göra samma jobb and then some med en och halv resurs mindre. Filar på ett Don't panic! e-mail, men jag vet inte om alla mina kollegor läst Douglas Adams....
Men idag skrev en USA-kollega: "If I ever write a comic book, you will be my female heroine in tights and cape!" Det tar jag som den största av komplimanger.

Senaste böckerna jag läste: Hello Kitty måste dö, Heja, Heja och Nanna Johanssons Mig blir du snart kär i som ska vara bibblo tillhanda i morgon.

Böcker jag läser just nu: Jag är ingen parallelläsare så just nu är det bara Eldbärare av Anders Björkelid som ligger på sängbordet. Men det går trögt så till helgens besök hos svärföräldrarna vilket brukar innebära mycket lästid ska jag ta med något annat inspirerande.

Böcker jag ser fram emot: Jag har nog inte särskilt höga förväntningar på Rowlings Den tomma stolen men ser ändå fram emot slutet av november då den kommer på svenska.

Senaste filmerna jag såg: Att det gått trögt med läsningen kan ju ha lite grand att göra med att vi sett sjukt mycket film de senaste veckorna och det har blivit en väldig blandning; Jane Eyre, Drive, Blue Valentine, Tropa de Elite, Friends with kids, Ted, Laxfiske i Jemen, Our idiot brother, Startrek-Insurrection...

Filmer jag ser fram emot: På onsdag är ett gäng som som har vi kompisdate (dinner and a movie) för att se Skyfall. Sedan ser jag fram emot filmklubbens filmfestival i November även om det då blir mest jobb, men någon av de 30 filmerna ska jag nog hinna med.

Senaste tv-serierna jag såg: Homeland på tv, The Walking dead på DVD och Glee på Netflix.

TV-serier jag ser fram emot: Säger bara: 3 november. Downton Abbey.

Musik jag lyssnar på just nu: Fortfarande mycket Florence & the Machine, P3-hits dagarna i ända och Petra Marklunds nya som än så länge inte når upp till Händerna mot himlen-nivåer.

Musik jag ser fram emot: Mando Diaos hela Frödingverk Infruset, bara en vecka kvar.

Stadsbesök: Paris

Enligt O's stadsbesök går vidare till ännu en stad som frekvent dyker upp i litteratur och film, konstigt vore det annars då Paris varit ett kulturellt centrum i sekler. Själv har jag bara besökt staden en gång, några underbara Septemberdagar då jag och en väninna fick många mil i benen efter att ha promenerat över halva staden, inklusive upp i de vindlande tornen i Notre Dame. Kanske borde valet av Parisförfattare då vara Victor Hugo?

Nej, mitt val av bok/film som utspelar sig i Paris blir i stället den här. Extraordinaire! Även Barberys debut utspelar sig på 7 Rue de Grenelle, men Smaken når inte i samma klass, kanske för att huvudpersonen Pierre Arthens är en väldigt osympatisk karaktär och hans passion för mat och smaker till förmån för människor står mig till slut nästan upp i halsen.

Antalet filmer som utspelar sig i Paris är många, men jag nämner 3 (OK, fem då).

En hyfsat aktuell film som skildrar just vilket kulturliv staden har haft är Woody Allens Midnatt i Paris där den aspirerande författaren Gil genom nattlig magi träffar på stora kulturpersonligheter från svunna tider.

Mer än 10 år på nacken har Baz Luhrmans lite okonventionella musikalfilm som utspelar sig i staden och på institutionen Moulin Rouge vid sekelskiftet. Det är en kärlekshistoria i en explosion av färg och musik, om man gillar det formatet.

Sist men inte minst, nittiotalsklassikerna i Trikoloren av Krzysztof Kieslowski, den Blå, den Vita och den Röda filmen är som helhet stillsamma men fina skildringar av människor i Paris med olika bakgrund.

Jane Eyre (2011)

Men den här har vi ju sett, utbrister M när vi slår på Jane Eyre. Ja. Så klart. Miniserien och någon av de gamla filmatiseringarna men inte Cary Fukunagas versions med Mia Wasikowska i rollen som Jane och Michael Fassbender som Rochester. Och förresten, kan man verkligen se en Jane Eyre för mycket?

Ploten i Charlotte Brontës roman som gavs ut redan 1847 är välkänd: Föräldralösa Jane förskjuts av sina avlägsna släktingar och växer i stället upp på internat. Med en god utbildning i bagaget får hon anställning som guvernant på godset Thornfield Hall där hon och husbonden Rochester trots konventioner som säger annorlunda blir vänner och förälskade. Men Rochester bär på en mörk hemlighet som när den till slut uppdagas så när tar kål på både honom själv som Janes förnuft.

Fukunaga väljer ett icke kronologiskt sätt att berätta Brontës klassiker och med tanke på hur många gånger den filmats skadar det inte med omväxling. Mycket fokus ligger på Janes bakgrund, hennes drömmar om frihet och jämlikhet. Jag kan inte påstå att det känns helt nödvändigt att fortsätta skildra igen och igen, men när man tänker på hur banbrytande hon var då för 160 år sedan så svindlar det lite. Jag ser Jane som modig men skör och tycker mycket om hur Mia Wasikowska gestaltar henne. Mia som jag sedan tidigare framför allt gillar från tv-serien ”In treatment”.

Mötet och relationen mellan Jane och Rochester hamnar däremot lite i skymundan, jag hinner inte riktigt uppfatta eller dras med känslomässigt i övergången från främlingar till vänner. Michael Fassbender gör en fullt godkänd version av Edward Rochester, även om det inte är rollen han kommer gå till historien med (han gör ju så mycket bra), men tillsammans har de fin kemi.

Vi googlade och insåg att tv-versionen M kom ihåg visades julen 2009, så jag tycker det var på tiden att vi såg om denna klassiker. Vi båda, i sällskap av svärmor, gav 2011 års Jane Eyre ett gott betyg. (3+)

London, baby!

Yes, en variant av bokgeografi är tillbaka hos Enligt O! Stadsbesök heter temat och först ut är London, underbara London som förhoppningsvis får ett besök av mig inom en snar framtid. Innan dess finns det många anledningar att besöka staden fiktivt.

Lisa Jewell, en favorit inom feelgoodgenren, är född och uppväxt i London och naturligt nog utspelar sig de flesta av hennes böcker här. Ralph's party, Typ trettio, Vince & Joy till exempel och så Våga flyga som var det senaste jag läste av Jewell. Den handlar om poet-wannabeen Toby och en brokig skara människor som är hans inneboende på Silversmith Road, och så om Leah som iakttar dem från huset mitt emot.

Det finns även väldigt många filmer som utspelar sig i inspirerande London. Breaking and entering är den jag först kommer att tänka på, kanske för att den är full av Londonvyer både från King' Cross under upprustning, trendiga parhus och mindre fashionabla lägenhetskomplex.

Arkitekten Will utsätts för ett brott och när han konfronterar den unga förövaren blir han i stället själv del av svek och bedrägeri. Jag kommer ihåg den här som en bra film och jag har dessutom lyssnat på en föreläsning av kvinnan som står som förebild för Robin Wright Penns karaktär, svensk-amerikanska Liv, om hur det är att leva med ett autistisk barn.

The Avengers

Anno lilleman firade vi alltid in den stundande semestern med den blockbuster som stod på bioprogrammet för tillfället, att filmen skulle innehålla multipla explosioner var det enda kriteriet. Oftast mycket lyckat, förutom den gången vi istället tog en dansk/skotsk film som visade sig vara Wilbur want’s to kill himself. Den blev visserligen en all time high favorit, men den innehar även mitt gråtrekord på bio och jag kom rödgråten och hulkande ut i den ljumma sommarkvällen. Det var inte känslan jag ville åt.

I veckan är vi barnfria och förutom att äta ute, att träffa vänner över ett glas vin och middagar framför Battlestar Galactica fick vi äntligen också till ett biobesök på The Avengers! För övrigt min debut på 3D visning och utom att jag kände mig som Austin Powers i glasögonen var upplevelsen över förväntan.

Filmen då? Ärkeuslingen Loki sluter en överenskommelse med Chitaurierna att ta över jorden och kuva människorna. Med hjälp av energikällan tessaracten (och Stellan Skarsgård) lyckas han öppna en port till en annan, mörkare värld. Katastrofen är ett faktum och Nick Fury, direktör på S.H.I.E.L.D (Supreme Headquarters International Espionage Law-enforcement Division) sammankallar det oprövade, instabila och därför nedlagda projektet The Avengers för att rädda jorden. Det är den osannolika blandningen Hulk, Captain America, Iron Man och Thor, förstärkta av superagenten Black Widow och Jeremy Renners överarmar… förlåt, hökögon.

En orgie i Marvelkaraktärer alltså, skrivet och regisserat av Joss Whedon. Yay säger jag bara! Som tur är tar Whedon varken sig själv eller storyn på för stort allvar så samtidigt som karaktärernas arv förvaltas väl, och gestaltas ypperligt av en fantastisk cast, är den komiska timingen underbar. Detta är självklart ett drömprojekt för Whedon, vilket också gör att han inte gärna vill lämna världen och filmen blir liiite för lång, med några för många upprepningar men för det förlåter jag honom.

Blockbuster – check. Multipla explosioner – check. Känsla när vi kommer ut från salongen kvart i tolv på natten – härlig! (4)

Från bok till film - David Nicholls

Starter for 10:
Det var några år sedan jag läste David Nicholls På vinst och förlust.  om 19-årige Brian som lämnar sin hemstad för att studera vid universitetet där hans högsta önskan är att komma med i frågeprogrammet University Challange. Då han blir huvudlöst förälskad i lagkamraten Alice börjar förvirringen och förvecklingarna som i boken nästan fick mig att ta till skämskudden. Brian är något av en Bridget Jones karaktär och Nicholls humor balanserar gärna på den där tragikomiska gränsen. I god Nicholls-anda är boken också fylld av musikreferenser och andra populärkulturella fenomen från den aktuella tidsperioden så sammantaget blev det en OK bok, sin pinsamma huvudperson till trots.

Filmen Starter for 10 där Nicholls skrivit manus utifrån sin egen bok, dök ner i brevlådan från LoveFilm här om dagen.  Den har några år på nacken och att den dessutom utspelar sig 1985 gör att den känns gammal, men trevligt gammal och lite low-tech bland allt glansigt och specialeffektfullt som finns omkring oss. Grundstoryn är densamma, men detaljerna kring Brians förvecklingar är avskalade och ibland helt förändrade jämfört med boken.

James McAvoy gör rollen som Brian, och även om han främsta roller inte är i den komiska genren gillar jag honom. Det blir en trevlig film av en trevlig bok, fast det är tur att det gått lång tid mellan att läsa och att se, annars hade jag kunnat bli lite irriterad, det har ju hänt förr....(3)

En dag:
Jag tillhör en av dem som inte föll pladask för David Nicholls En dag förra året. Höga förväntningar gjorde boken till lite av en besvikelse. När filmversionen släpptes i vintras var mina förväntningar noll och intet, även på skådespelarna Jim Sturgess och Anne Hathaway som inte väckte något större intresse. Att det däremot är Lone Scherfig som regisserat gör att detta ändå är en måste se film så jag valde den till filmklubbens sista visning innan sommaruppehållet.

Dexter och Emma träffas den 15 juli när de tar examen från universitetet. På samma sätt som i boken är det händelser den enda dagen under åren som följer som vi får se, Dexter och Emma och deras vänskap i motgång och medgång.

Även till denna har Nicholls själv skrivit filmmanuset, denna gången riktigt bra. Alla detaljer från boken ryms självklart inte, men redigeringen är noggrannare och smartare än i Starter for 10. 

När den en och en halva timmen är över och jag släpper in ljuset i vår skruttiga biosalong igen är det med en varm, fin känsla i kroppen och jag är så nöjd. Det känns inte splittrat eller hoppigt utan historien håller ihop fint. Skådespelarna gjorde verkligen sitt jobb och tillförde det jag saknade i boken, de gav liv och hjärta åt karaktärerna. (4)

Maktens män

Mitt meddelande till mina filmklubbskollegor i går löd ”Om du inte gillar George Clooney är du i fel rum”. Vi visade nämligen Maktens Män där Clooney har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen, guvernör Mike Morris som vill bli demokraternas presidentkandidat.

Vi dyker rätt in i kampanjen som nått Ohio och det viktiga slutskedet. En hängiven stab gör allt för att få den liberale Morris vald, en man med en stark övertygelse och hög moral som de faktiskt tror kan förändra deras land. Runt Morris finns kampanjledaren Paul (Seymour Hoffman) och hans närmaste man Stephen (Gosling) som lägger strategier, drar i trådar och använder all sin kraft till att göra drömkandidaten valbar även för den stora massan. Men som undertiteln till filmen lyder "ambition förför, makt korrumperar”, något som många av de inblandade får erfara.

Jag är inte överdrivet insatt i det amerikanska valsystemet och det är en del turer att hänga med i men jag tror faktiskt att jag lär mig lite genom filmen också. Att det sker genom att se Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti som slipade kamanjledare är en bonus. Det kohandlas och rävspelas och jag är övertygad om att det är precis så här det kan gå till. Om du som jag dessutom har en liten crush på Ryan Gosling är den ett måste för han gör, som vanligt, en toppenroll. Clooney, han visar mod genom att genomföra det här politiska dramat som ligger helt rätt i tiden även om det är republikanerna som för tillfället går igenom samma process over there.

Maktens män, med den vackra originaltitlen The ides of March, lånat av uttrycket för när Caesar blev mördad, är en riktigt, riktigt bra film. Ett drama med oväntat mycket spänning trots det på pappret torra ämnet. (4+)

Två filmer, ett tema

Temat för filmer jag sett den senaste veckan har av en slump varit drama/biografier.

Hos Sofia på Apple, dear? kan man för tillfället läsa om hennes besatthet av Mount Everest och K2 och det var där jag först läste om den drabbande Into the wild. En dag dök filmen med samma namn upp i brevlådan från Lovefilm.

Jon Krakauer som skrev Into thin air om en av Mount Everests största tragedier 1996 skrev också en artikel i tidningen Outside om Christoffer McCandless. Artikeln blev sedermera en bok då historien engagerade både läsare och Krakauer.

Dagarna efter sin collegeexamen bryter McCandless med sin familj, skänker bort sina besparingar och ger sig ut för att leva nomadliv. Målet är Alaska och att leva uteslutande på det naturen kan förse honom med. Hans familj hör aldrig mer ifrån honom förrän några jägare två år senare hittar hans kvarlevor inklusive dagboksanteckningar i Alaskas vildmark. WTF?

Emile Hirsch gestaltar liftaren som jag har oerhört svårt att begripa mig på, även om vissa av filmens vidunderliga naturbilder även kan få mig att vilja dra till skogs. Men hans konsekvens i sin övertygelse och hur oförsonlig han är gentemot sin familj är svår att förstå. Han finner trots allt vänner på vägen mot vildmarken men är tydlig med att han anser att lycka inte finns i mänskliga relationer. Nej, människor var inte McCandless passion, det var klassiska böcker som han gärna citerade och naturen, men den blev hans liv utan snarare tvärt om. (4-)

En äventyrare av ett annat slag är Aron Ralston, även om båda är ensamvargar med starka principer fick Ralstons äventyr fick en helt annan utgång. Regissören Danny Boyle skildrar också hans historia i ett helt annat tempo än vad Sean Penn gör med McCandless.

En kväll då M var borta passade jag på att se 127 timmar eftersom han vägrar se den. Han är övertygad om att den enbart skulle handla om hur Ralston skär av sin egen arm då 127 timmar är den sanna historien om hur klättraren fastnar i ett otillgängligt bergsmassiv i Utah och sitter fast i fem dagar tills han tar sig loss för egen hand….

Under tiden han sitter fast får vi i tillbakablickar och minnesbilder se fragment av hans liv och de val som lett honom till denna klippskreva, men ja, armen har en central roll och M hade inte fixat att se filmen. (3+)

I bokvärlden är s.k. BOATS det mest utskällda du kan tänka dig, ingen bokbloggare med aktning gillar dem. Det är en konst men sanna berättelser kan vara både intressanta och spännande. Både Into the wild och 127 timmar gör definitivt att jag emellanåt gapar av förundran. Hur är sådana livsöden möjliga? Och att det bara finns två måsten i livet – att dö och att välja, är smärtsamt tydligt.