Till skogs

Det är hög tid att upptäcka en ny deckarförfattare. På senare år är det bara Peter Robinsons kommissarie Banks jag följt och några andra få mer sporadiskt. Irländska Tana French debut Till skogs sägs följa samma anda som Dennis Lehane och i min värld är det en väldigt hög standard att leva upp till då Lehane är min favorit i spänningsgenren. Förutom det lite suggestiva, mörka är likheterna också en rå men hjärtlig vänskap mellan huvudpersonerna, i Till skogs de två poliserna Cassie Maddox och Rob Ryan.

20 år tidigare hette Rob Adam och hittades paralyserad och blodig i en skog medan hans två vänner och ständiga vapendragare är spårlöst försvunna. Adams minne av timmarna i skogen är helt blankt och barnen återfinns aldrig. Familjen flyttar och Adam blir Rob, som efter många år återvänder till Irland för att bli polis. Han är en cool katt och påläggskalv på mordroteln fram till den dag då ett nytt fall landar på hans bord. En ung flicka har hittats mördad i utkanten av samma skog men Rob och bundsförvanten Cassie undviker att berätta om hans inblandning i det tidigare fallet.

Det är lurigt med deckare, kanske är det därför jag inte läser så många, för de överraskar sällan längre. Inte heller Till Skogs överraskar och första halvan är ganska pladdrig och seg. Andra halvan däremot, där Rob och Cassies professionella och privata relation sakta är på väg mot katastrof i takt med att lösningen närmar sig, är riktigt nagelbitarspännande. Det var uppfriskande och jag gillar Frenchs stil och personbeskrivningar. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Okänt offer också.

Flygplan har dessutom blivit min nya favoritplats att läsa på. Vilket fokus man har i ett par timmar. Kanske för att jag i år har flugit mycket själv istället för med lilleman. På de resorna ligger fokus någon helt annanstans.

Back to normal

Vi har sett klart på första säsongen av Arkiv X och Dexter säsong 2 så för tillfället har vi ingen bra kvällsserie att sjunka ner i soffan framför. Jag är rätt trött när lilleman äntligen somnat att hjärnan inte orkar med speciellt mycket, just nu bara en Peter Robinson deckare. M har fått hem ”Call of Duty” och där kan man tala om att hjärnan inte behöver jobba. Det låter klick-klick, smatter- smatter, pang-pang. Ibland pratar han. Då säger han saker som ”Fan, jag sprängde mig själv”. Nä, nu får vi ta en sväng till Movieline och inhandla lite höstserier.

I helgen såg vi "Zach and Miri make a porno". Den var sådär. Störd, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men nja, den framkallade inte samma fniss som liknande pubertala komedier i ”Seth Rogen kategorin”.

Nu är jag nyfiken på "True Blood" som börjar på SVT i kväll!

Filmer och utläst bok

En helt annan historia: Läser du Håkan Nesser? säger mannen förvånat. Jag är lite förvånad själv, för det har jag inte gjort innan. Köpte Människa utan hund på bokrean förra året och denna är del två om komissarie Barbarotti så det är väl därför. Den är OK, inte mer, och jag gillar språket mer än historien men kommer troligen även läsa del tre. Ändå skulle jag inte kalla mig för Håkan Nesser läsare. Jag är däremot Dennis Lehane läsare, d.v.s. ser till att sluka allt han skriver, så honom har jag tagit tag i nu. Har däremot svårt att komma in i Ett land i gryningen, det oroar mig lite.

Rocket science: Jag sitter och väntar på underdogens stora triumf. Den uteblir men historien är bra och rolig. Jag är definitivt inte den som behöver tillrättalagda slut och blir snarare lättad om det inte går precis som man anar. När eftertexterna rullar tittar vi på varandra och säger: Jaha. Men det var ett positivt jaha.

Shoot ’em up: Vi slog av, inte bara för att vi var trötta och lilleman började knorra i sovrummet, utan för att den sög.

My blueberry nights: Norah Jones gör i sin skådespelardebut inte alls bort sig. Bra rollista, men så är ju det mesta som Natalie Portman medverkar i bra. Jude Law brukar också lyckas. De två tillsammans i Closer blev fantastiskt till exempel. My blueberry nights är en trevlig liten historia.