Pepp x 2

Nästa bekännelse: Hej, jag är 36 år gammal och ser fram emot morgondagens Harry Potter visning LÖJLIGT mycket. Jag är hur peppad som helst och går som vanligt med sambon M och bästa S. Mottagandet är övervägande varmt för denna åttonde del vilket lovar gott. Sedan har man rätt att tycka annorlunda, men vad GPs Mats Johnson vill med sin fundering över Rupert Grints eventuella fortsatta karriär förstår jag faktiskt inte:

"Rupert Grint, som krasst uttryckt inte är någon större skådespelartalang, har redan börjat älta om den tomhet som infann sig när den allra sista scenen var inspelad. Om tio år sitter kanske en bortglömd Grint på puben och försöker få folk att minnas att det var han som en gång i tiden spelade Ron Weasley i Harry Potter-filmerna."

Jag håller kanske med i sak, men efter +10 år med Harry Potter, varför skulle han inte känna tomhet? Kanske vill han bli bortglömd, kanske vill han spela in B-filmer eller kanske hittar han en annan plats att spendera sina miljoner på. Jag känner mig som en arg Graffitireporter men det här var nog den sämsta avslutningen på en recension jag någonsin läst.

Anyway, själv tror jag inte att det går att misslyckas med slutet på denna decennielånga filmsvit. Jag ska njuta varenda sekund. Jag får bara bortse från den vidriga epilogen som tydligen finns i filmen såväl som boken...

En månad senare promenerar jag till Slottskogen för fin-fina festivalen Way out West. Biljetterna är så gott som slutsålda och en massa nya akter är bekräftade. Det blir förhoppningsvis precis som förra året en minnesvärd del av mitt semesterfirande.

Början av slutet - Harry Potter

"These are dark times, there is no denying.

Our world has faced no greater threat than it does today"

Så inleder Rufus Scrimgeor, kort men naggande gott gestaltad av Bill Nighy, film nummer 7 om min favorittrollkarl Harry Potter. De mörka tiderna innebär att Voldemort och Dödsätarna nu har kontroll över både Trolldomsministeriet och Hoghwarts, att registrering och förföljelse av halvblodshäxor och trollkarlar är utbredd. Strax efter sin sjuttonde födelsedag tvingas Harry tillsammans med Ron och Hermoine abrupt skiljas från de övriga i Phoenixordern för att på egen hand leta upp och förstöra de resterande horrokruxerna vilket är nödvändigt för att kunna besegra Voldemort.

Jag har alltid sett böckerna och filmatiseringarna av dessa som två separata enheter som kompletterar varandra. Rowlings värld som vi förutom i de detaljrika böckerna även tillåts besöka genom filmens magi är ju fantastisk. Förra filmen var nog första gången jag var lite besviken på att det skilde sig så mycket från boken. Att ha titeln "halvblodsprinsen" men inte behandla det dilemmat mer än i ett par scener var för torftigt tycker jag.

Kulturbloggen uttryckte en viss besviken över detaljer som saknades i filmen, att vissa karaktärer borde presenteras mer och hänvisade till att det fanns personer i salongen som inte hade sett de tidigare filmerna, men då undrar jag om inte de inte gått in i fel salong till att börja med. Inget fenomen är väl större i biovärlden för tillfället och att det här är del 7 av 8 kan väl knappast ha undgått någon? För mig är det självklart att allt i en bok inte kan få plats i en film, även i denna är saker omskrivna eller saknas helt. Men har man inte läst böckerna tycker jag att filmerna klarar det bra på egna ben. Jag har både vuxna vänner och tonåriga syskonbarn som bara sett filmerna, med stor behållning.

Men HP and the Deathly Hallows tar vid där film nr sex slutade och tar sig tid att berätta upptakten till slutet på ett bra sätt. De många stunderna i tältet då våra hjältar inte har en aning om vad de ska göra, de små stegen till att börja förstå sin uppgift, vänskapen, slitningarna och inte minst filmens titel, The deathly hallows, presenteras alldeles utmärkt. Och snyggt! Den tecknade sekvensen med legenden om de tre bröderna, trollkarlsministeriets gångar och salar, Dödsätarnas svart rök när de anländer eller försvinner - snyggt, snyggt, snyggt.

Att de från början helt okända trollkarlarna och häxorna i snart åtta filmer flankerats av i princip hela den brittiska skådespelareliten är också en bonus. Det är framför allt de onda karaktärerna med Alan Rickman, Helena Bonham Carter, Jason Isaacs och Imelda Stauntons fnittriga men iskalla Dolores Umbridge i spetsen som sätter sin prägel på filmerna, så även denna. These are dark times, och det är i de mörka tiderna som många av karaktärerna blir mer intressanta, inte helt svarta eller vita som i de tidiga, lite barnvänligare delarna.

För mig blev det här en väldigt bra början av slutet. 4-

Ständigt denna Potter

Harry Potter. Först i en liten onumrerad biosalong i Norrbotten med mycket blandad publik, fast det är det ju var du än ser den. M har dock lite otur, för ofta, ofta hamnar han bakom, framför eller jämte något bio-miffo (på andra sidan än där jag sitter då alltså). Den där som pratar lite för högt, kommenterar lite för ofta, smaskar eller luktar illa. Det slår aldrig fel. Så även denna gången vilket gjorde att han fick djupandas lite för att hålla inne de elaka kommentar, något både han och jag är glada för. Nej, jag vill inte vara "hon som är ihop med idioten som skällde ut en förståndshandikappad tjej på stor familjeföreställning”. Phew, nu slapp jag det med nöd och näppe.

Först var jag lite besviken på att mycket var omgjort och borttaget, framför allt i princip hela dilemmat kring det som faktiskt är titeln, Halvblodsprinsen. En futtig replik från Snape på slutet fångar inte alls mystiken kring en av bokens centrala delar.

I går fick jag chansen att se om filmen med syskonbarnen, nu i stora Filmstaden Bergakungen. "Nej men inte ska väl jag", var inte mitt svar på frågan om att vara biosällskap till de snart tonåriga godingarna. Nu kunde jag njuta lite mer av karaktärerna, miljöerna, effekterna och skådespelarna, även om denna alltid kommer att vara den film i sviten som är mest transportsträcka som så många redan beskrivit det. Hur de ska göra två filmer av den sista boken har jag ännu inte klurat ut. Men jag har ju ett tag på mig. November 2010. Suck.