Det var många år sedan jag läste Åsa Larssons debut
Solstorm. Jag gillade, men är ingen utpräglad deckarläsare så jag har inte känt något brinnande sug efter fortsättningen på advokat Rebecka Martinssons äventyr även om de originellt nog till stor del utspelas i norra Sverige. Men när jag i somras besökte Norrbotten satt mamma, som är än mindre deckarläsare än jag, fastnaglad vid just Åsa Larssons böcker. Då jag behövde en bladvändare tog jag vid efter henne och läste del två och tre i serien.
Det blod som spillts har åter kyrkan i centrum. Den feministiska prästen Mildred hittas brutalt mördad och allt från kollegor till byns jaktlag verkar ha haft ett horn i sidan till henne. Rebecka Martinsson återvänder till Kiruna efter en tids sjukskrivning, och med tungt bagage efter vad som hände sist hon var här (Solstorm). Sakta hittar hon tillbaka till livet och vardagen för att än en gång bli indragen i den gamla hemortens mysterier.
Svart stig första kapitel med en man i kalsonger mitt i en snöstorm får mig att skratta högt, men mynnar ut i att en kvinna hittas död i en pimpelark på Torne träsk. Poliserna Stålnacke och Mellas utredning sträcker sig denna gången långt över Kirunas kommungräns och Martinsson har bytt sida till åklagare.
Larssons böcker är verkligen kompetent skrivna, språket är rakt och enkelt med lite roliga dialektala uttryck som jag gillar. Visst är Kirunatrakten numer vårt svar på Midsomer, det finns ingen ände på hur många mördare och offer som finns i en relativt liten befolkning, med det hör till underhållningen. Historien om Rebecka och hennes utveckling är lika viktig som polisutredningarna och kapitlen är föredömligt korta, som gjorda för sträckläsning. Larsson funkade utmärkt som sommarläsning och jag tror absolut jag kommer återvända till Rebecka i Kurravaara. Om inte annat när jag inventerar i mammas bokhylla nästa sommar.
Inget botar en lässvacka som Åsa Larsson. Den fjärde delen om Rebecka Martinsson som numera är åklagare i Kiruna är samma rappa spänning som tidigare. Till dess din vrede upphör innehåller spektakulära mord, landsbygdsintriger och osämja samt lite kärlekstrubbel och var precis vad jag behövde i mörka December efter en seg läsperiod. Även om jag inte brukar räkna mig som deckarläsare av stora mått roas jag av Larssons skicklighet och ser mycket fram mot nästa del. (3)
En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg är bokklubbens nuvarande läsning. Enligt omslaget är den "full av medmänsklig värme, eftertanke och humor". Jag må ha konstig humor men enligt mig är denna berättelse om Oswald som flyttar från Chicago till Alabama med en dödlig lungsjukdom i bagaget och de människor (och fåglar) han träffar i Lost River rätt meningslös, banal och bör undvikas. (1)
Vilken kontrast det blev att i stället läsa Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg inte serien i höstas eftersom jag först ville läsa boken och skapa mig min egen bild av Rasmus, Benjamin, Koppom, den vita älgen och alla andra i denna första bok av tre. Varje kapitel är starkt och smärtsamt, för det gör ont att sätta sig in i hur det var då, för mindre än 30 år sedan i moderna och fria Sverige. Ont över de som for illa i sin kamp för kärlek och öppenhet och för de som blev sjuka och gick bort. Del två och tre kommer bli några av 2013 års mest välkomna fortsättningar. (4+)
