lördag 18 september 2010

20 år senare

Hösten 1990 delades Sverige, byn där jag bodde och klassen upp i två läger. De som redan efter pilotavsnittet förkastade serien där det fanns en dam som pratade med ett vedträ och vi som fullkomligt älskade Twin Peaks. Jag var 15 och egentligen lite för mörkrädd för att titta så jag tvingade min bror, som tillhörde skeptikerna, att följa den mystiska serien med mig.

Laura Palmer hittas död, inlindad i plast och fynd på offret som antyder kopplingar till tidigare fall gör att FBI kallas in. Agent Dale Cooper anländer till Washingtons landsbygd och med sitt filosofiska sinne och stora entusiasm över allt från granskogen till en kopp "damn good coffee" vinner han snart stadens hjärta, och den hans. Men den på ytan så helylle Laura har många hemligheter, precis som Twin Peaks och många av dess invånare. Mordgåtan med thrillertråden och många mystiska inslag blandat med komedi på gränsen till parodi liknade inte något vi sett förut. De många udda, skrämmande och inte minst vackra karaktärerna blev ett måste i min vardag. När jag tänkter efter var det här min kärlek till tv-serier och det lite skruvade och övernaturliga föddes.

20 år senare sitter jag och M med guldboxen i händerna. Vågar vi titta igen eller kommer det förstöra bilden och minnena vi båda har? Övernaturligt och mystik är vardagsmat numera, serien kanske bara känns töntig?

Men på samma sätt som när jag var femton smälter jag för sheriffen Harry S Truman och hans trogna stab, filosofiske agent Cooper och de flesta andra i Twin Peaks. Killer Bob är fortfarande en av de mest skrämmande karaktärerna någonsin. Historien med dess vindlingar är helt underbar och funkar precis lika bra idag, även om vissa tekniska delar med klippning och ljud kan kännas daterade. Däremot vågade tv-bolaget ABC inte riktigt följa Mark Frost och David Lynch's vision fullt ut, utan började ställa alltför stora krav på innehållet. När Laura Palmers mördare avslöjats, vilket aldrig var tänkt skulle hända, sjönk tittarsiffrorna stort och efter en i jämförelsevis blek andra hälft av säsong 2 lades serien ner. Ungefär som jag minns det är avsnitt 1-18 är helt fantastiska, 19 -29, med några få undantag, mediokra. Men jag är glad att vi unnade oss denna nostalgitripp.

2 kommentarer:

  1. Jag var nog också femton, eller möjligen något år äldre eller yngre. Jag och pappa såg serien ihop och mamma vågade inte titta. Jag minns att jag älskade både serien och att titta på den med pappa. Fick Laura Palmers dagbok av honom i julklapp också. Håller med om att den spårade ur, men innan dess var den grymt bra!

    SvaraRadera
  2. Jag var så himla mörkrädd och hade bara en lillasyster som ville kolla med mig (men som efter några mardrömsnätter inte fick) så jag har bara sett delar av serien. Jag gillade dock det jag såg väldigt mycket och är nu oerhört sugen på att se om den - kanske på dagtid ;)

    SvaraRadera