Jag har en tendens att vara sist på tåget vad gäller stora succéer, tänk Titanic, Mamma Mia, Arn och annat som "alla" såg på bio. Efter bröllopet som kom 2006 såg jag först här om veckan.
Jacob är barnhemsföreståndare i Indien och i jakten på en finansiär får han ett erbjudande som skulle trygga organisationens situation för en lång tid. För att sluta avtalet kallas han hem till Danmark för ett möte med sin välgörare Jörgen Hansson vars avsikter med kontraktet är något oklara men som kommer påverka många människors liv.
Vänner har länge pratat om vilket bra drama och vilken gråtfest Efter bröllopet var, och visst, det finns scener som jag också fäller en tår till, men fem års prat och uppbyggda förväntningar infrias ändå inte helt. Mads Mikkelseln levererar dock alltid och jag tycker den är bra, men inte fantastisk. (3)
En av anledningarna är kanske att jag inte är helt förtjust i Rolf Lassgård, som gjort några bra roller, men som jag mest ser som den bufflige Gunwald Larsson. Samme rollfigur, i Mikael Persbrands tolkning, gör att jag konsekvent undviker svenska polisfilmer och gör också att jag är lite fundersam över rollsättningen i Hämnden. Kommer det funka?
I Hämnden byter författaren Jensen ut barnhemmet i Indien mot ett tältsjukhus i Sudan. Många av läkaren Anton och hans teams resurser läggs på akuta insatser orsakade av Den Store Mannens sadistiska våld mot kvinnor. Parallellt i Danmark ser vi hur hur utsatte Elias får stöd mot skolgårdens gängledare av nykomlingen Christian som är tuff men bär på sina egna demoner då han just förlorat sin mamma i cancer. Läkaren utan gränser kommer hem och visar sig vara Elias pappa, en svenskjävel som är separerad från familjen, även när han är på hemmaplan. Vi presenteras under filmens gång för flera situationer av förtryck och känslor som håller på att svämma över och de vuxna försöker hantera det så gott de kan, men barnen söker egna uttryck för rättvisa. Hämnd.
Detta är en film där jag sitter med en klump i magen hela tiden. Jag förväntar mig att det ska gå illa. Jag suckar och vrider mig över ageranden jag vill hopa in och stoppa. Även om det här inte är den bästa film jag sett kan jag förstå varför den vann en Oscar. Känslorna i varje scen är väldigt starka utan att för den skull bli övertydliga. Det behövs inga ord, danska eller andra, för att smärta, glädje, ångest eller lättnad går rätt igenom skärmen. Det kan jag tänka mig fick en Oscarsjury att smälta. Och Gunwald Larsson blir en människa av kött och blod, med både starka övertygelser som moraliska tvivel. (4-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar