Ett par timmar före firandet av sin 100-års dag kliver Allan Karlsson ut genom fönstret på sitt vårdhem och beger sig i tofflor mot stadens resecentrum. Det är början på en, enligt omslaget, "sjövild och galen" historia som är det roligaste Lasse Berghagen har läst. Som så mycket i Allans liv blir även resan han startar på sin 100-årsdag full av spontana möten och slumpartade händelser. Allan är nämligen väl berest och har haft ett finger med i några av seklets mest politiskt laddade situationer, helt utan avsikt.
Jag gillar idén i teorin, en mosaikberättelse med slumpartade möten, absolut, men någonstans mellan elefantbajs, den kvinnliga karaktären som bara kallas Den Sköna och svär som en borstbindare och ännu en nu-slutar-vi -prata-och-tar-vi-oss-en-sup historia tappar jag intresset.
Men Jonas Jonasson har hittat sin publik med sin Forrest Gump möter Aarto Paasalinna skröna. Förutom Lasse Berghagen älskar mina föräldrar, svärfar och grannens mormor den här tokiga boken. Och det måste vara den publiken som håller honom kvar på topplistorna så länge, de är ju en läsande och köpstark grupp.
Jag och mina fem bokcirkelkompisar är dock rörande överens. Vi förstår inte riktigt succén med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och den får ett lågt snittbetyg. Det är inte min typ av humor och helt enkelt ingen bok jag skulle rekommendera mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar