Från bok till film - del 2

Från Lyrans sida: Berätta om tre filmer där du även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?
Som regel läser jag först boken och ser sedan filmen, jag vill inte gå miste om känslan att via läsning skapa miljöer och karaktärer och sedan leva med dessa i dagar eller veckor. Det är oslagbart. Att dessa sedan inte är samma i filmen är oftast helt OK, jag ser det som två separata upplevelser, men bok och film bör inte komma alltför tätt inpå varandra. De världar ur fantasy och serier som man med dagens teknik kan skildra lämpar sig speciellt bra att filmatiseras tycker jag (med några undantag). Min lista är var sitt exempel på sämre, bättre & lika bok och film:

1. Häxan och Lejonet älskade jag som barn och läste gång på gång. Den tecknade versionen som gjordes i början av 80-talet var också en favorit. Därför funkade inte filmatiseringen från 2005 lika bra för mig som t.ex. Harry Potter har gjort, kanske för att jag bara läst Rowling som vuxen. Aslan och co. är djupt rotade i mitt hjärta sedan 30 år tillbaka och dem gestaltar man inte hur som helst.
   
2. Det är omöjligt att inte nämna Sagan om Ringen. Jag läste aldrig böckerna i min ungdom utan plöjde dem innan filmerna kom. Det var ingen optimal läsupplevelse men jag är glad att jag läste dem och ska försöka läsa om dem någon gång utan press. Men jag älskar filmerna. Ser även fram emot filmatiseringen av The Hobbit om det nu blir av någon gång.
   
3. The notebook. En flygning till Sydamerika med tyskt flygbolag innebar en film dubbad till tyska med spansk text. Mina spanskakunskaper räcker inte längre än till ”No habla espanol”, men tack vare skoltyskan hängde jag med eftersom det var en så pass långsam film. Min reskompis gav upp och snarkade i sätet jämte där jag satt och mös över Atlanten. När jag kom hem köpte jag Nicholas Sparks bok för att få ytterligare en dimension, det är vad jag kan komma ihåg den enda gången jag medvetet köpt en bok efter att ha sett filmen. Det funkade det med.
   

Efter flygningen över Atlanten sträckläste jag för övrigt Patient 67 i en bergsby i Venezuela. Det var en fantastisk läsupplevelse av flera skäl och det är en bok jag ofta ger bort. Här längtar jag efter filmen Shutter Island med skräckblandad förtjusning. Förutsättningarna är fantastiska: Lehane, Scorsese, DiCaprio, Kingsley, Williams, Ruffalo, von Sydow! Jag blir nästan matt av förväntan.

911

Av en slump läser både M och jag böcker med 11 september tema just nu. Jag Falling man som har legat länge i bokhögen, han 102 minuter som istället för ”den store amerikanske författarens verk” är en undersökande journalistisk berättelse om katastrofen och för tillfället har jag lust att läsa över axeln på honom istället.

Jag är sugen på fakta och redogörelser, jag vill leta upp dokumentärer och artiklar. Jag hoppas att Delillos bok kommer knytas ihop för att ge ett intryck, vilket som helst, för just nu är den så splittrad att jag har svårt att fastna. ”Jag skälver. Texten skälver.” står det från Amelias recension på omslaget men jag känner det inte. Jag hade verkligen velat det.

Som de allra flesta kommer jag också ihåg var jag befann mig den 11 september 2001. Först på ett svettigt träningspass, sedan fast framför tv:n i timmar innan jag kunde slita mig för att äntligen duscha. Jag fick klä på mig fleecetröja och filt för att inte börja frysa där jag satt på mattan framför den eviga nyhetssändningen.

5 år senare satt M och jag i en båt på Hudson River. Utan att ha planerat det passerar vi södra Manhattan på slaget 5 år efter att norra tornet rasade och hamnar mitt i en manifestation med båtar från hela området som samlats för att ge signal till minne av katastrofen. Detta gytter av båtar, tystnaden, sedan signalerna innan båtarna skingras och försvinner som inget hänt är något av det märkligaste jag varit med om på en resa. Jag skulle vara nöjd om boken framkallade en mikrodel av känslan från den stunden, men än så länge gör den inte det. Tyvärr.

Helgens underhållning

Helgen bjöd på två filmer:
1) Lars and the real girl. Alldeles, alldeles underbar.
2) Twilight. Bättre än väntat men då hade jag väldigt låga förväntningar innan. Nu känner jag mig peppad att se fortsättningen New Moon också. Inte så att jag kommer slösa bort väderfull biotid på den men väl på DVD när det beger sig.

Förutom softat och ätit smågodis har hela familjen badat i varm pool, städat, IKEA:t och vandrat i skogen. Regn gör inget när man skyddas av lövverk i de mest underbara färger.

Sometimes it's hard to remember that tomorrow is as close as yesterday

Jag är inte helt begeistrad i Säkert!/Annika Norlins svenska version av My home town. Första gången jag hörde den blev jag riktigt irriterad men numera går den knappast att undvika eftersom jag lyssnar på P3 dagarna i ända och jag börjar vänja mig. Låten i original kvalar nästan in på min topp 50 lista, kanske mest för att den är så sprängfylld av minnen från tonårslivet i Norrbotten, inte så långt från ”Schellefte” där the Wannadies gänget startade. Det var tiden med första konsertbesöken, första pojkvännen, timlånga samtal med kompisar man precis skiljts från i skolan, då CD skivor kostade nästan 200:- och när jag inte vågade erkänna att jag inte förstod vad folk menade när de sa att något var ”indie”. Förhoppningsvis gör de otaliga spelningarna i radio att folk även letar upp originalet från 1990.

Röd

Vilket snyggt omslag på Kents kommande! Längtar till 6 november då skivan kommer och sedan till mars nästa år då det blir ännu en Kentkonsert. De brukar inte misslyckas. Vi hade lite beslutsångest över stå vs. sittplats dock. M tycker bäst om att stå, men jag som är kort och har accepterat tanten i mig sitter gärna. Står jag kommer jag få ont i ryggen och vara sur för att jag inte ser bandet mer än sporadiskt. En omröstning i sällskapet gav resultatet ”SITTA”. Yippie!

Att avvika från normen

Lilleman är resultatet av vår tredje IVF. Det går inte en dag utan att jag är förundrad och tacksam över den perfekta pojken vi lyckades få och nu guidar i livet. Även om det gick relativt fort för oss ut ur barnlösheten, jag mådde prima under graviditeten och förlossningen gick bra har jag aldrig känt ”det här måste jag göra igen”. Syskon är inte självklart, inte bara för att vi inte vet om vi kan, men vi vill inte. Detta har vi varit överens om länge men under hösten har vi rensat ut och sålt samt gett bort babykläder, tillbehör och nu liggvagnen. Plötsligt blir beslutet så definitivt och jag kan känna en stor sorg. Har vi nu kämpat för att få en borde vi vilja ha ett helt gäng, eller?

Det händer också att jag måste förklara mig för andra, för föräldrar, kompisar och kollegor. Snart har vi en 2-åring och då är det OK för folk att kommentera igen. Ska ni inte skaffa syskon? Jag vet fortfarande inte vilket som skulle vara värst för dem att höra, ”jag kan inte” eller ”jag vill inte”. Båda känns rätt illa för mig och det är så klart inte det någon vill få till svar när de kastar ur sig kommentaren. Så gör inte det då.

Hösten är här

Det har eldats frekvent i öppna spisen i helgen och soffan är med insutten än någonsin. Härliga höstdagar i all ära, men de regniga, ruskiga och mörka har också sin charm. Jag har avhandlat veckans inspelade seriepremiärer av House och Grey’s anatomy, onsdagens True Blood som både M och jag fastnat för och premiären av Nurse Jackie som var en trevlig bekantskap. Och så har vi fått hem en massa Dexter. Nej, det är inga problem att hitta förströelse efter 20.30. Ibland till priset av en stökig diskbänk men hey, det är det ingen som dör av så länge vi byter disktrasan med jämna mellanrum.

Dessutom har jag äntligen en bok som jag inte vill lägga ifrån mig. De sista läsningarna har varit lite…jaha. Allt för min syster har samma upplägg som tidigare böcker av Jodi Picoult som jag har läst, där ett kapitel berättas av en person, nästa av en annan och så byts det av mellan 6-7 karaktärer. Här är det inte formen eller språket i sig som fångar utan berättelsen. Jag kan inte sluta läsa för jag vill så desperat veta hur det går för Anna som stämt sina föräldrar för rätten att själv bestämma över vad hon ska eller inte ska donera till sin syster. Filmen kommer snart men den tror jag att jag ska undvika. Dels är det för mycket sjukdom och svåra val, och dels är Alec Baldwin castad i en av de större rollerna och det känns inte bra. Såg honom i "My best friend’s girl" här om kvällen. Både han och filmen var riktiga bottennapp.