fredag 21 januari 2011

Sharp Objects

Efter att en andra flicka på kort tid hittas mördad i småstaden Wind Gap skickas journalisten Camille Preaker till sin hemstad i Missouri för att bevaka utredningen. Att Camille inte mår speciellt bra och gruvar sig för det första besöket i hemstaden på 7 år framgår med all tydlighet. Samtidigt som hon jagar det stora scoopet för sin arbetsgivare i Chicago ska hon helskinnad klara av samvaron med sin dysfunktionella familj och vänner från förr. Bokstavligt talat helskinnad, eftersom Camille sedan unga år dämpat sin ångest genom att skära sig själv, och ångest och smärta finns det gott om i Wind Gap. Det är inramningen för Gillian Flynns debut Sharp Objects från 2006.

Hur tydligt jag ser en boks miljöer och karaktärer framför mig är så klart en av de viktigaste faktorerna för hur mycket jag gillar den. Antalet gånger jag vill hoppa in i handlingen och agera är en bra bedömning av det engagemang den väcker. De bästa böckerna behöver inte nödvändigtvis vara fyllda av karaktärer jag älskar, bara jag känner något för dem.

Sharp Objects plockar höga poäng på båda dessa kriterier. Flynn beskriver framför allt karaktärer på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte bilda sig en uppfattning om dem. Jag ser också Wind Gaps kvarter, barerna i utkanten av staden och Camilles barndomshem i kolonialstil tydligt framför mig. Inte förvånande läser jag att Gillian Flynn även jobbat med filmmanuset till Sharp Objects, för det är så jag läser den, men tydliga bilder som ur en film framför mig.

Jag har inte någon erfarenhet av den amerikanska mellanvästern, men att vara den som lämnar en småstad vet jag mycket om. Flynn ägnar en hel del uppmärksamhet åt Camillas svårighet med att vara en hemvändare, att hantera rollerna från high school, få folks förtroende och undvika deras förakt över att hon numera är en utomstående. Det gör att det är så mycket mer än svaret på vem som är mördaren som är spännande i den här boken.

Mitt fösta möte med Gillian Flynn var mycket positivt och jag ser fram emot att läsa Dark Places också. Det här blev första boken i Alfabetsutmaningen.

1 kommentar:

  1. Jag får ta och kolla upp den här!

    ja, se bio med sin man ... det blir verkligen inte ofta! Men det är trevligt att göra det och harry Potter-filmerna passar bra för det!

    SvaraRadera