Dark places

"I was not a lovable child and I'd grown into a deeply unlovable adult. Draw a picture of my soul, and it'd be a scribble with fangs". Så beskriver Libby Day sig själv och det är kanske inte så konstigt. När hon var sju mördades hennes mamma och två systrar brutalt. Med Libby som huvudvittne fälldes hennes bror Ben för morden medan Libby skeppades runt mellan olika släktingar tills de en efter en tröttnade på henne.

I drygt 20 år har hon drivit omkring, levt på gåvor från allmänheten och en liten royalty från en bok hon medverkade i men nu är medlen på näst intill slut. Libby är fortfarande arg, på större delen av sin omgivning och på sig själv och sin desperata situation som gör att hon tackar ja till att uppträda på en sammankomst med människor som själva undersöker gamla mord. En grupp som är övertygade om att Ben Day är oskyldig.

Precis som i Gillian Flynns debut Sharp Objects utspelar sig boken i en småstad i Missouri, men nu än mer ödsligt på familjen Days lantgård. Precis som Sharp Objects är miljöerna och personerna mycket levande, det är omöjligt att inte se de karga, kalla småvägarna eller Bens svartfärgade hår hur tydligt som helst framför mig. Huvudpersonen är också en inte helt sympatisk bekantskap utan något av en anti-hjälte som det ändå är svårt att motstå.

Precis som Sharp Object är det också väldigt bra och spännande, framför allt är det uppfriskande med en gåta som inte en försupen kommissarie rotar i utan Libby själv. Med hjälp av fakta hon aldrig tidigare brytt sig om att ta reda på söker hon svaret på vad som hände hennes familj den där januaridagen och vad det vad hon egentligen såg. Nutid och dåtid varvas i alldeles lagom mängd, med kopplingar och intriger som ibland gör fysiskt ont och det blir så klart oliiidligt innan de 421 sidorna är till ända.

Den här boken gjorde mig till en usel semesterkamrat som bara ville sitta i ett hörn och läsa, och till en tråkig mamma som lekte med vänsterhanden och höll i boken med högerhanden. Ett gott betyg för boken alltså! Men jag går inte så långt som att utnämna Flynn till gudinna riktigt än, men hon får gärna fortsätta leverera i samma stil, många, många gånger till.

Radioskugga

Eller, jag har semester och kan inte komma till datorn just nu. Härligt, härligt!

The Carrie diaries

Mitt förhållande till Sex and the City är tudelat. Å ena sidan älskar jag tv-serien sedan länge, men har inte läst någon av de litterära förlagorna. Mot bättre vetande såg jag även filmerna på DVD och kan ärligt säga att Sex and the City 2 är det sämsta jag någonsin sett och jag ångrar att jag lagt en och en halv timme av mitt liv på den. Tyvärr. Jag kan inte hitta något förlåtande i den.

Men jag gillar ju tjejerna med Carrie i spetsen även om Miranda är min favorit. Så prologen, the Carrie Diaries om vem Carrie var före hon flyttade till New York lät ju onekligen spännande. I serien är hon hela tiden så bakgrundslös, så helt utan familj eller vänner från förr.

Den 17-åriga Carrie Bradshaw bor i en småstad som hon i tanken redan lämnat bakom sig. Efter high school hägrar Brown University, och så drömmer hon om den där skrivkursen i New York. Men först ska det sista skolåret klaras av med stora och små problem en 17-åring dras med, som rebelliska småsystrar (!), neurotiska kompisar och inte minst den nye killen på skolan, Sebastian Kydd. Jo, Carrie har både syskon och ett kompisgäng. Hon anses av många som en udda fågel, både smart och rolig, och det är inte normen för tjejerna i de olika klickarna på hennes skola.

I bokhandeln står boken så klart i hyllan "Unga vuxna" och intrigen ligger kanske dem allra varmast om hjärtat, men även jag kan känna igen drag från gymnasietidens dramer och tycker att Bushnell klarar av att undvika de största klyschorna. Hur som helst, jag gillar att få brakgrund till Carrie och vill gärna läsa vidare om hur hon träffar Samantha, Miranda och Charlotte, och varför de blir hennes valda familj. Hängmatteläsning, ja visst!

Låt den rätte komma in

Samma vecka som Kulturradion Nya Vågen pratade om skräckvågen i svensk samtidslitteratur och om hur den i viss mån fick sin nytändning med hjälp av en liten vampyr i Blackeberg så läste jag ut just Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists debutbok.

Det är början av 80-talet och i en av Stockholms västra förorter träffar vi en samling vanliga och ovanliga typer. Alkisgänget som hänger på Kinakrogen, tonåringarna som sniffar lim i källaren, den ensamstående mamman som helgar lördagkvällarna åt Dallas och poliser som plötsligt får ett brutalt och spektakulärt mord att utreda. Och så träffar vi Oskar, en vanlig men utsatt pojke och Eli, en ovanlig flicka som blir hans enda vän. Oskar förstår snart att allt inte står rätt till med Eli, hans misstänker till och med att hon är vampyr och att hon har något att göra med de våldsdåd som sker i området. Men Oskar har överseende med det, allt för att slippa ensamheten. I området bor också Håkan, som även han skulle göra vad som helst för Eli men av andra skäl.

Just förhållandet mellan Håkan och Eli är det läskigaste inslaget i boken och det får även svåra konsekvenser för invånarna i Blackeberg. Annars är det vardagliga, realistiska blandat med de övernaturliga inslagen som gör boken riktigt bra. Men ibland tycker jag att författaren blir lite övertydlig. Scenen är satt, det är inte nödvändigt att nämna ubåten i Karlskrona, Dallas signaturmelodi eller andra tidstypiska detaljer för att påminna mig om vilken tid vi rör oss i. Jag fattar. Och gillar. Fast förra sommaren läste jag Människohamn och den håller jag fortfarande som snäppet vassare!

Om jag stannar

Mia är mitt uppe i det bästa av tonårslivet. High school är snart över, hon är med stormsteg på väg mot studier vid Julliard och hennes förhållandet med coole Adam är stabilt trots att de ofta är upptagna på var sitt håll, han med sitt rockband och hon av att spela cello. Hon är också en tonåring som är befriande lycklig med sin familj som hon faktiskt gillar. En dag då skolor och arbetsplatser stängs på grund av snön passar de på att göra en utflykt tillsammans, Mia, mamma, pappa och sladdbrorsan Teddy. En utflykt som slutar i en fruktansvärd olycka och Mias liv ställ på ända.

Det följande dygnet delar vi Mias smärtsamma tillbakablickar på livet som varit och funderingar över situationen som är, i det svåra valet om huruvida hon själv ska stanna eller gå. Jag får lite Flickan från ovan vibbar av Mias utomkroppsliga iakttagelser, men jag gillade den mycket när det begav sig och jag gillar även denna fina och sorgliga berättelse skarpt. Jag kommer snarast att läsa den andra delen också, När jag lät dig gå.

Pepp x 2

Nästa bekännelse: Hej, jag är 36 år gammal och ser fram emot morgondagens Harry Potter visning LÖJLIGT mycket. Jag är hur peppad som helst och går som vanligt med sambon M och bästa S. Mottagandet är övervägande varmt för denna åttonde del vilket lovar gott. Sedan har man rätt att tycka annorlunda, men vad GPs Mats Johnson vill med sin fundering över Rupert Grints eventuella fortsatta karriär förstår jag faktiskt inte:

"Rupert Grint, som krasst uttryckt inte är någon större skådespelartalang, har redan börjat älta om den tomhet som infann sig när den allra sista scenen var inspelad. Om tio år sitter kanske en bortglömd Grint på puben och försöker få folk att minnas att det var han som en gång i tiden spelade Ron Weasley i Harry Potter-filmerna."

Jag håller kanske med i sak, men efter +10 år med Harry Potter, varför skulle han inte känna tomhet? Kanske vill han bli bortglömd, kanske vill han spela in B-filmer eller kanske hittar han en annan plats att spendera sina miljoner på. Jag känner mig som en arg Graffitireporter men det här var nog den sämsta avslutningen på en recension jag någonsin läst.

Anyway, själv tror jag inte att det går att misslyckas med slutet på denna decennielånga filmsvit. Jag ska njuta varenda sekund. Jag får bara bortse från den vidriga epilogen som tydligen finns i filmen såväl som boken...

En månad senare promenerar jag till Slottskogen för fin-fina festivalen Way out West. Biljetterna är så gott som slutsålda och en massa nya akter är bekräftade. Det blir förhoppningsvis precis som förra året en minnesvärd del av mitt semesterfirande.

Om tids- och utrymmesbrist

Semestern är inte riktigt här än för min del och de sista veckorna har varit så fulla av jobb att jag knappt hinner med något annat, inte ens ett ynka blogginlägg. Men snart kör vi lilleman till farmor och farfar och kan jobba intensivt en vecka till, med tidiga morgnar och sena eftermiddagar. Dessutom hinner vi med några aktiviteter på kvällarna, middag med vänner och Harry Potter & the Deathly Hallows del 2 till exempel innan ledigheten äntligen är här!

Då semestern börjar startar även ett kringflackande liv mellan Göteborg, småländska skogar och norrbottenskusten. Dags att planera vilka böcker som ska packas med alltså. Sambon M är mitt uppe i tegelstenen Flickan från ingenstans och se hur det (nästan) går tre pocketböcker böcker på hans tjocka inbundna.

De finfina budorden som Enligt O och Fiktiviteter publicerade här om veckan gör sig påminda igen. Salig är den som planerar sin läsning i tid - den andra får bära väskorna!