Dirty Dancing

Det blev gråt i soffan i går kväll igen, nu framför Dirty Dancing. Inte bara för att Patrick Swayze gått bort utan för att den väcker så många minnen och jag älskar fortfarande den filmen. Det var den första filmen jag och min bästis gick och såg ensamma på bio. Vi var trettonåriga jazzdanstjejer och kom ut från den lilla salongen på Röda Kvarn, som landsortsbion så klart hette, fullkomligt knockade.

År efter år, visning efter visning, håller den fortfarande i mina ögon. Först hade jag den inspelad på VHS i tveksam kvalitet. Numera har jag den på DVD och sitter ändå och ser den när den går på tv. Om jag har sett den 25 gånger har M väl suttit igenom 3 visningar så igår gav han upp och jag kunde helt ostörd stilla snyfta till en av mina favoritfilmer genom tiderna. I kväll ska jag och bästisen gå på bio igen, men oavsett vad det blir för film kommer det aldrig kunna bli samma upplevelse som den där vackra dagen -87 då vi stapplade ut ur biomörkret med känslan av att även vi hade haft the time of our lives.