Gult är inte fult!

Nu har jag redan ett knallgult skåp som jag är sjukt nöjd med, men hade jag inte det, skulle jag genast åka till IKEA och skaffa nya, färglada Billy. Så rolig färgklick.

Tematrio - Olästa författare

Förra året var faktiskt varannan bok jag läste skriven av en för mig ny författare, vilket är ett ovanligt bra facit. Av dessa blev några genast favoriter som jag definitivt kommer att återvända till, men självklart finns det många kvar att upptäcka. Lyran ber i veckan: Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa! Var börja? Jo, med dem där jag redan har titlar hemma. 2012 blir kanske deras år?

Joyce Carol Oates. Blonde köpte jag på en bokrea för flera år sedan och i det första bokbytet jag deltog i förra året hade Erika vänligheten att skicka mig Dödgrävarens dotter. Jag tar fram och känner på dem ibland men än så länge står de i hyllan och mognar.

Chimamanda Ngozi Adichie. Det andra bokbytet skickade Cinnamon mig en av sina egna favoriter, Lila hibiskus. Den har följt med i packningen på några resor men är än så länge oläst. Skärpning!

Naomi Novik införskaffades i jakten på ett nytt fantasyäventyr och även om serien om draken Temeraire enligt M inte fyllde tomrummet efter t.ex. Harry Potter så vill jag verkligen läsa både Hans Majestäts Drake och Jadetronen som står i hyllan.

Liten blir stor

När måste jag sluta kalla dig lilleman? Inte riktigt än, även om du nu är en större och smartare plutt än för fyra år sedan. Grattis älskling!

Lovande line-up

Det är bara Januari och redan har Way Out West bokat några av mina favoriter till sommarens event. I morgon släpps biljetterna och jag antar att än fler superbokningar är att vänta till den nu tre dagar långa festivalen. Det blir till att boka in en helg i Slottskogen även i år!

Kniven i hjärtat

I går avhandlade bokcirkeln Kniven i hjärtat av Björn Ranelid. Vi var alla noviser vad gäller Ranelids verk men de flesta av oss hade en klar bild av författaren och kanske en del förutfattade meningar om boken. För mig var det definitivt en utmaning och det var med lite tveksamhet jag tog mig an min första roman av Ranelid. Det blev även den första roman jag lånade elektroniskt och läste på vår aj-päd. Bra upplevelse, absolut, framför allt gillade jag att göra bokmärken med kommentarer elektroniskt.

Handlingen cirkulerar kring livstidsdömde David som efter en lång tid utan kontakt med sin familj som han förlorade genom sitt brott, plötsligt får besök av tonårssonen Kasper. Under sin tid i fängelset och i samtal med en författare som skall föreviga Davids och Kaspers historia blickar David tillbaka på sin barndom, sitt yrkesliv, sin familj och det fruktansvärda brott som ingen, inte ens han själv kan försonas med. Just det väcker en del tankar. Vilket brott skulle göra att jag förskjuter min pappa eller min son. Finns det brott som är oförlåtliga? Det är så klart en tanke som är för svindlande att tänka, det skulle vara något av min värsta mardröm.

Grundberättelsen har en spännande nerv, den är bra och tänkvärd, upplägget intressant, men för mig försvinner handlingen och känslorna tyvärr i den oändliga raden upprepningar och ett väldigt speciellt språk. Jag har förstått att den Ranelidska stilen är rätt unik och något man antingen älskar eller ställer sig lite mer tveksam till.

För mig blir det lite som avsnittet i Vänner när Joey låtsas äga en Porsche och klär ut sig som han tror att en porscheägare ska. Resultatet blir att Ross undrar:
– What happened, did a Posche throw up on you?

En text kan med fördel kryddas av liknelser och bildspråk, eller som i Kniven i hjärtat stapla dem på varandra så att de ”vanliga” textraderna blir sällsynta. Antingen älskar man just det eller så tänker man som jag, att texten är nedspydd av aforism på aforism som i enstaka fall är riktigt tjusiga, men som i den här mängden blir betydelselösa.

Det låter hårt och det är inte så att jag hatar det, men jag blir trött och föga imponerad i det här fallet. Däremot blir jag nyfiken på om det är genomgående för allt av Ranelid och kan absolut tänka mig att läsa något mer. Men ett hängivet fan av de Ranelidska aforismerna blir jag nog aldrig.

Helgens bästa läsning...

...har varit programmet för Göteborgs 35:e internationella filmfestival! Som vanligt finns det ruskigt mycket lockande som ska kokas ner till ett lagom antal besök, runt 5-6 brukar vara realistiskt.

Några biljetter är säkrade men det är inte klart om det blir jag själv, tillsammans med M eller kompisen S som går. Vid några tillfällen har vi dock barnvakt och kan gå tillsammans eftersom festivalen sammanfaller med lillemans 4-års dag.

Nedan, min urvalslista:

Carnage

Margin Call

The forgiveness of blood

Curling King

Red State

Vi måste prata om Kevin

Habibi

Superclásico

Vigilante Vigilante: The battle for expression

Tatsumi

Simon och ekarna

Har du hittat några favoriter?

The graveyard book

Så snart jag öppnat det gröna paketet från julklappsbytet i December visste jag att The Graveyard book skulle bli min julledighetsläsning. Jag har velat läsa Neil Gaiman så länge, det närmaste jag har kommit är att jag sett Coraline, som jag tyckte mycket om. Men nu, äntligen!

Slutet av det gamla året och början på det nya tillbringade jag alltså i Gaimans magiska värld på och kring Kyrkogården där en liten pojke av en slump eller lycklig försyn hamnar samtidigt som resten av hans familj går ett mörkt öde till mötes. Förövaren, the man Jack, spårar barnet till Kyrkogården men där sluter kyrkogårdsinnevånarna med Mr och Mrs Owens i spetsen upp bakom pojken och ger honom skydd. Där, bland döda och odöda blir han Nobody Owens. Samtdigt som världen utanför fortfarande är farlig för honom får han även på sin trygga hemmaplan uppleva äventyr bortom sin vildaste fantasi.

Tack Maria på I bokens värld är allt möjligt för att du skickade mig denna fina version av din favorit. Självklart älskar jag också Bods äventyr på kyrkogården, hans vänner, gamla och unga, deras språk och berättelser från svunna tider, mystiken och äventyren. Inte minst gillar jag illustrationerna som dyker upp lite här och där. Det var en prima start på det nya läsåret!

TV-serier 2011

Bokåret och filmåret är summerade, nu dags för tv-serierna:

Bästa tv-serien jag sett i år är:
Downton Abbey kniper första platsen, detta fantastiska kostymdrama med en enseble av rang. Low tech i Austenanda och rena julafton för anglofiler.

Sämsta tv-serien jag sett i år är:
Jag slutar helt enkelt se sådant jag inte gillar, och jag ska inte påstå att Boardwalk Empire om förbudstidens Atlantic City är dålig, den klarade bara inte av att fånga mitt intresse. Dessutom hade den en usel sändingstid, sent på lördagkvällar.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag hoppades att Claire Danes återkomst till tv, alltför länge efter Mitt så kallade liv, skulle vara lyckad och att Homeland skulle hålla som spännande drama. Jag såg piloten precis hemkommen från Washington D.C och att se Nick Brody jogga genom National Mall för att i sista scenen stanna och konspiratoriskt titta upp på Capitol Hill var häftigt. Den håller och Danes är jättebra.

Mest besviken blev jag över:
Dowton Abbeys sändningstid på lördagskvällar, vilket har gjort att jag sett de flesta avsnitt på SVT Play. Det funkar i och för sig ypperligt, men förra säsongen sändes en vardagkväll och var en sådan skön, helig stund i soffan.

Så här utmärkte sig tv-året 2011:
Även 2011 har bjudit på stora kontraster i serieväg eller vad sägs om att topp 3 är så olika saker som brittiska herrskap och tjänstefolk, intrigerna i ett kriminellt motorcykelgäng och ett tonårsdrama med övernaturliga varelser?

Som vanligt är det mest DVD boxar som gällt även i år, med några få undantag. Realtids-tv är svårt, sändningstider ska passas och reklampauser är djävulens påfund. Men Downton Abbey och Homeland har jag sett på SVT Play.

Jag fick den kompletta The Wire boxen i julklapp så 2012 kommer inledas med polisdrama från Baltimore, sedan längtar jag efter mer Dexter och kanske kan jag äntligen få tag på Farscape (CDON har för övrigt rea på tv-serier för tillfället) eller så upptäcker jag någon helt ny serie att förlora mig i!

Jag byter namn

Alltså jag byter inte namn, jag heter det jag alltid hetat men i min profil byter jag nu ut mitt alias Beatrix mot mitt riktiga Åsa. Bloggen behåller sitt namn, det gillar jag. Ursprunget kan man läsa om lite här och där.

Bild hämtad här.

Filmåret 2011

Här finns allt jag sett 2011 med betyg och länk ifall jag recenserade men sammanfattningen av mitt filmår lyder som följer.

Bästa filmen jag sett i år är:
Black Swan som jag såg i början av året på Göteborgs filmfestival står sig fortfarande och är nog årets bästa. Den drabbade och vissa scener finns fortfarande färska på näthinnan. Mycket snygg!

Sämsta filmen jag sett i år är:
Sex and the City 2. Vi var så nära att stänga av flera gånger men fortsatte ge den chans på chans eftersom serien är så bra. Det borde vi inte gjort. Nåja.

Störst förhoppning hade jag på:
Det går inte att bortse från att slutet på Harry Potter epoken kom i år. Självklart hoppades jag att det skulle vara ett värdigt slut och jag har sällan blivit besviken på HP-filmerna som jag tycker är ett ypperligt komplement till böckernas magiska värld. Kanske hoppades jag att epilogen man antingen älskar (?) eller hatar (!) inte skulle vara med, men ack. Annars var jag mycket nöjd!

Den film jag i år äntligen såg så där hundra år efter alla andra var Efter bröllopet som höjts till skyarna av alla omkring mig. Jag förväntade mig en gråtfest men blev inte fullt så berörd som jag trott, om än inte besviken.

Mest besviken blev jag över:
En av de Oscarsnominerade filmerna som också var mycket omtalad var Winter's bone. Vi visade den på filmklubben på jobbet och jag var superpeppad men tyckte faktiskt inte att den levererade mer än ett "jaha". Men Jennifer Lawrence var utmärkt och det ska bli kul att se henne som Katniss i Hungerspelen som utan tvekan kommer att vara den film under 2012 jag har mest blandade känslor inför att se. Ungefär som Shutter Island förra året.

Det här utmärkte filmåret 2011:

Åh, vad många bra filmer! Som vanligt har biobesöken varit alltför sällsynta och ett mål för nästa år är att oftare gå på bio själv eller med en kompis i stället för de få gånger M och jag har barnvakt.

Kvaliteten på de Oscarsnominerade filmerna var bra mycket högre i år än förra, många starka fyror bland dem även om jag inte heller i år hann med riktigt alla...

Black Swan (4+)

The fighter

Inception (4)

The kids are allright (3+)

The King's speech (4)

127 hours

The social network (4+)

Toy Story 3 (3+)

True Grit (4)

Winter's bone (3-)

Knappt 25 % av de 50 filmer jag sett passerar Bechdeltestet. Det är alltså skrämmande få filmer som har minst två namngivna kvinnliga karaktärer som har repliker och som talar med varandra om något annat än män. Det är realiteten kring den fiktion vi konsumerar det.

Det var året som gått. Hoppas på lika många bra filmer under 2012, inte minst under GIFF som startar om några veckor.