Bokåret 2012

Dags att i vanlig ordning summera året som gått gällande böcker, film och tv-serier. Först ut, läsningen:

Bästa boken jag läst i år är:
Årets bästa är verkligen en salig blandning av klassiker, fantasy, släktkrönikor och nutidshistoria då To kill a mockingbird, Eld, Det stora huset, Morgon i Jenin, The Graveyard book, Bonjour Tristesse och Torka aldrig tårar utan handskar alla konkurrerar om en topp 5 placering. Bredden symboliserar på ett bra sett hela årets läsning och min smak generellt.

Sämsta boken jag läst i år är:
En av de sista blev även den sämsta då En röd liten fågel i juletid inte berörde mig för fem öre.

Störst förhoppning hade jag på:
Neil Gaiman har länge varit en författare jag vill testa, och haft enorma förväntningar på. Året började med The graveyard book som jag genast föll för och i somras läste jag även Amerikanska gudar, som kanske inte var en lika omedelbar förälskelse men som definitivt gör att Gaiman blir en favorit att återvända till.

Mest besviken blev jag över:
David Levithan och Rachel Cohns samarbete i Dash och Lilys utmaningsbok nådde inte samma höjder som vanligt, trots att den utspelar sig i New York och boknörderi har en stor roll. Den är inte dålig, men efter de första roliga delarna av ungdomarnas skattjakt tappar den fokus och trovärdigheten för mig. Ett fall av icke infriade förväntningar bara.

Så här utmärkte sig läsåret 2012:
Jag har tagit mig mer lästid, trots andra fiktiva distraktioner som film, Wordfeud och Instagram och läst nästan en tredjedel så många böcker som förra året. Det känns lovande för läslusten, även om jag inser att det så klart tar tid från något annat (hej försummade fotoalbum, träning, städning...). Bokklubben fortsätter att vara en källa till fantastiskt prat om all sköns litteratur och har stått för flera intressanta val. 2013 firar vi 2-års jubileum även om några medlemmar bytts ut på vägen.

Fler kvinnliga författare än manliga har det blivit och mer svenskt än på flera år. Jag har varit usel på att plocka från mina hyllvärmare, dvs. olästa böcker som redan står i hyllan utan köpt alldeles för mycket nytt. Det ska jag försöka ändra på 2013 då jag också ska försöka läsa mer på engelska igen, det blev bara tre förra året.

Stadsbesök: New York

Brooklyn Bridge 2006

För mig behövs det inte mycket av New York i film eller litteratur för att jag ska smälta och eftersom staden är så frekvent förekommande är det lite svårt att gallra inför veckans stadsbesök där uppmaningen är att presentera "en bok eller flera, kanske en film, en pjäs, en sång, ett konstverk eller något annat kulturellt".

Generellt är powerparen Hustvedt/Auster och Krauss/Safran Foer samt David Levithan de jag främst förknippar med starka och ofta underbara porträtt av staden. Nicole Krauss Kärlekens historia slutar på en bänk i Central Park och är något av det bästa jag läst.

Patti Smiths Just kids är en orgie av New York-kultur från 60- och 70-talen och är ett måste för musik- och kulturnörden, även om det är galet mycket namedropping i boken. I samband med denna bör man också leta rätt på den eminenta dokumentären Black White + Grey om en av bokens huvudpersoner, konstnären Robert Mapplethorpe och konstsamlaren Sam Wagstaff.

Vill du ha lite lättare underhållning och som jag är svag för dansfilmer, hur tunn handlingen än är, finns till exempel Center Stage om en grupp ungdomar från olika delar av landet som börjar på balettakademin i NY och de intriger som hör dansens värld och prestationsångesten till.

TV-serien Suits utspelar sig på en advokatbyrå på Manhattan där den arrogante Harvey Specter rekryterar talangen Mike Ross till sin högpreseterande byrå trots att Mike är långt ifrån någon advokat. Men, fake it 'til you make it! Jag hoppas att säsong 2 snart kommer till svensk tv för ända sedan Lagens Änglar via Ally McBeal har jag varit svag för advokatserier.

New York är inte bara överrepresenterad i litteratur och film utan även i musiken. Jag bjuder på en underbar gammal goding från innan jag ens var född, som fick sin revival på 90-talet tack vare Tarantinos Jackie Brown.



Fler rese- och bokminnen till New York finns här och här.

I min hylla: K - två höjdare

Det finns flera titlar på K i min hylla med de jag väljer är två som sedan jag började föra läsdagbok för två år sedan fått en 5:a i betyg. Två "all time highs" alltså!

Kärlekens historia av Nicole Krauss knockade mig totalt när vi läste den med bokcirkeln förra året. Den ensamme Leo Gurskys berättelse om barndomen i Polen och flykten från nazisterna vävs så fint ihop med unga Alma Singers jakt efter sanningen om boken Kärlekens historia som betytt mycket för hennes familj. En bok att skratta och gråta med.

Klanerna i Palos Verdes är boken med stora F på omslaget eftersom den gavs ut som en del av Modernistas serie Feminista. Joy Nicholsons gripande uppväxtskildring om Medina som står i skuggan av sin populäre bror och sin sjuka mamma hittar friheten i att surfa, men inte heller där passar hon in, det är grabbarnas värld. Det här är en berättelse rätt upp och ned, utan krusiduller. Så bra, så sorgligt.

Kärlekens historia

Leo Gursky är gammal och ensam. Hans största skräck är att han ska dö en dag utan att någon har pratat med honom eller att han ska bli liggande oupptäckt i sin lilla lägenhet i Brooklyn. Därför gör han saker som att prova tuffa sneakers eller beter sig störigt i kön på posten, så har han i alla fall haft kontakt med någon varje dag. Han tänker mycket på sin barndom i Polen, flykten från nazisterna och på sin stora kärlek, Alma. Till henne skrev han Kärlekens historia.

Ensam är också tonåringen Alma Singer, döpt efter huvudpersonen i sagda bok som var hennes nu döde pappas favorit. När boken åter korsar hennes och hennes mors vägar börjar Alma leta efter sin namne och sanningen bakom Kärlekens historia och på så sätt vävs Almas och Leos historier samman. Vi spenderar mycket tid i Brooklyn och på Manhattan, men besöker även Polen, Israel och Argentina.

Det är flera berättarröster, men Krauss håller isär dem på ett tydligt sätt och ger alla sin egna unika röst. Det finns några skrivtekniska grepp i Leos berättelse, upprepningar av orden Men och Men ändå som jag stör mig lite på i början, då de känns lite krystade, men efterhand kommer jag att tycka mycket om dem. I vissa delar av texten är just de upprepningarna oerhört vackert använda. Jag är däremot väldigt nyfiken på hur de ser ut på originalspråk. But? Only?

Nicole Krauss gästade Babel för några veckor sedan där hon mest pratade om sin nya bok Det stora huset, men även lite om Kärlekens historia. Jag tyckte hon verkade så himla sympatisk och det måste man väl vara om man skriver en så fin bok som Kärlekens historia? I kväll kommer min mamma på besök och om hon behöver boktips inför sommaren kommer Kärlekens historia högt på listan. Jag bara älskar den.