Tyst panik

Att det här inte blev en större cirkus är helt otroligt.
Scene: Onsdagkväll 22.45, mörkt sovrum, fönster på glänt med nedfälld persienn, ett barn sover sött i en spjälsäng. Enter: the mother. Sedan utspelar sig följande:

Jag ska ställa en vattenflaska till lilleman på fönsterbrädan. Det är trångt mellan vår säng och fönstret så jag står lite på snedden när jag hör ett fladdrande mot persiennen. Betydligt större än en fjäril, men mindre än en fågel hinner jag tänka samtidigt som jag drar lite i snöret till persiennen eller rättar till en blomkruka, jag minns inte riktigt för i nästa sekund faller detta något ner på min fot. Duns.

Något av kännbar tyngd fladdrade nyss i fönstret men finns nu på min fot. Min son sover vid fotändan av sängen där jag står inkilad. Får inte skrika, får inte skrika. Kan inte hoppa, kan inte komma bort. Ett kraftigt ryck med foten befriar mig visserligen från tingesten men gör också att hälen nu har en mindre fraktur av mötet med den hårda sängramen. Så fort det går sidledes tar jag mig bort från fönstret, samtidigt som mitt inre är fyllt med ”IIIIIIIIOOUHHHHH FY FAAAN VAD VAR DET DÄR”.

Helt tyst lär jag ju inte ha varit för jag ser i ögonvrån hur lilleman börjar ställa sig upp i sängen. Gör snabbt prioriteringen att hans omsomnande är viktigast och tack vare vattenflaskan i fönstret tar det mindre än en minut. Något är dock fortfarande kvar i rummet, det fladdrar igen. Lyckligtvis kommer M in och jag kan inta min plats under täcket för att istället väsa ordrar. – Titta efter! – Öppna! – Få ut! Han står hjältemodigt med en flugsmälla vid det nu vidöppna fönstret en stund. Vi hör inget mer ljud och drar ner persiennen igen. End scene.

Jag är övertygad om att jag nästan blev Batwoman igår kväll.

På önskelistan

Det är förhoppningsvis länge dit, men i vinter vill jag gärna ha mössan och halsduken som Hermoine knallar till Hogsmeade i. OK?

IMBD, Photo by Jaap Buitendijk

Utvilad men slutkörd

Efter fyra och en halv semesterveckor av resor och av att varit konstant omgiven av släkt och vänner ska det bli underbart med en helt ledig, oplanerad helg. Jag fyller visserligen år men orkar varken bjuda på mat eller tårta. Kaffe och glass blir det om någon tittar förbi. Jag vill umgås med min lilla familj, strosa på stan, om det mot förmodan är uppehåll i Göteborg, och bli bjuden på lunch.

Nästa helg är det fullt hus igen, då det äntligen är dags för U2! Vi har t.o.m. bokning för tält i trädgården både under U2 och Madonna helgen efter. Roligt, roligt.

Ständigt denna Potter

Harry Potter. Först i en liten onumrerad biosalong i Norrbotten med mycket blandad publik, fast det är det ju var du än ser den. M har dock lite otur, för ofta, ofta hamnar han bakom, framför eller jämte något bio-miffo (på andra sidan än där jag sitter då alltså). Den där som pratar lite för högt, kommenterar lite för ofta, smaskar eller luktar illa. Det slår aldrig fel. Så även denna gången vilket gjorde att han fick djupandas lite för att hålla inne de elaka kommentar, något både han och jag är glada för. Nej, jag vill inte vara "hon som är ihop med idioten som skällde ut en förståndshandikappad tjej på stor familjeföreställning”. Phew, nu slapp jag det med nöd och näppe.

Först var jag lite besviken på att mycket var omgjort och borttaget, framför allt i princip hela dilemmat kring det som faktiskt är titeln, Halvblodsprinsen. En futtig replik från Snape på slutet fångar inte alls mystiken kring en av bokens centrala delar.

I går fick jag chansen att se om filmen med syskonbarnen, nu i stora Filmstaden Bergakungen. "Nej men inte ska väl jag", var inte mitt svar på frågan om att vara biosällskap till de snart tonåriga godingarna. Nu kunde jag njuta lite mer av karaktärerna, miljöerna, effekterna och skådespelarna, även om denna alltid kommer att vara den film i sviten som är mest transportsträcka som så många redan beskrivit det. Hur de ska göra två filmer av den sista boken har jag ännu inte klurat ut. Men jag har ju ett tag på mig. November 2010. Suck.

För vi har stängt fabriken...

...åkt så lång som det kan gå
långt, långt upp i Bottenviken
och jag kan svära på,
att det här är nog så nära
himlen som vi kommer nå.

BKO - 1998

Ja, det går att leva utan telefon, dator, TWIX, latte och indisk mat. Riktigt bra och ett tag i alla fall. En vecka kvar nu. Det är superhärligt, men det kommer att bli skönt att komma hem till vardag och egna hemmet också.