Veckans...

..roliga:
Hugh Jackman som Oscarsvärd och Tina Fey/Steve Martins sketch på densamma.

..tråkiga:
Missade semlan som det bjöds på i jobbets matsal.

..dåliga samvete:
Långa arbetsdagar och en hängig lilleman hemma.

..har du inte sett denna förrän nu?
Welcome to the dollhouse. Jag fick så ont i hjärtat.

..dummaste rubrik:
Så blir du gravid på nolltid: 9 genvägar som ökar chansen.
På nolltid, kan ni tänka er! Finns såklart i Aftonbladet.

Sticky & sweet!

Äger inte en enda Madonnaskiva, jo förresten jag har True Blue på LP någonstans, men jag har alltid gillat henne, trallat med och gärna dansat till hennes låtar (då för 100 år sedan när jag fortfarande gick ut). Självklart måste jag uppleva denna ikon när hon kommer till Sverige i sommar. Är numera glad ägare till några ståplatser till konserten den 8 augusti. Yippie!

Revolutionära vägen

Tänkte att jag skulle se alla filmer som Oscarsnominerats till bästa film i år. I helgen skulle jag bocka av Revolutionary Road. Mycket bra film (4+) med Kate och Leo i fantastiska roller. Jag hoppas att jag aldrig ska känna mig så olycklig som dessa karaktärer. Men Oscarsnominerad? Icke. Inte som bästa film och inte för bästa manliga eller kvinnliga huvudroll. Det var jag bombsäker på. Kanske är det som Ricky Gervais förespår i underbara tv-serien Extras, att det säkraste sättet att vinna en Oscar är att spela handikappad eller i en nazistfilm. Den enda som nominerats i Revolutionary road är ju faktiskt han som spelar galen…

Love Adlibris

Hämtade ut vårt senaste bokpaket som inehöll en salig blandning som Allt för min syster, Blackwater, Svensk Maffia, och The Ultimate Kökskalender. M har slut på läsning så för honom var det välkommet, han har till och med hunnit läsa B-böckerna som vi köpte på ICA i julas. Jag har en hel rad med olästa böcker och behöver egentligen inte fler i högen, men eftersom jag inte vet vad jag känner för att läsa förrän precis när jag ska börja vill jag ha ett visst urval. Jag är glad att lilleman verkar gilla böcker lika mycket som oss, vi spenderar mycket tid i kojan med favoriter som Kossan säger Muu och En dag med färg.

Sövande bra

Jag är så trött på kvällarna, det går inte bara ut över bokläsandet utan såklart även filmtittandet. När klockan passerat halv elva somnar jag oavsett vad jag gör tror jag. Det har tagit oss ett antal veckor att se 11 avsnitt av En förlorad värld. Kanske blir jag extra sömning för att den är så vacker och stillsam och för att Jeremy Irons har den vackraste berättarrösten ever. Nu är vi i alla fall klara och jag skriver kanske inte under på att det är Englands bäste serie någonsin som det står på fodralet, men en klar 4:a. Den var dessutom ett riktigt kap.

För många år sedan när jag jobbade i affär hade jag en kund som skulle köpa tecknad film till sina barn. Istället för att de fick välja delade hon priset med filmens längd för att få den som gav mest film för pengarna. Ingen jag har mött sedan den dagen när jag var 15 har framstått som mer snål. Hon skulle ha varit väldigt nöjd med 660 minuter Brideshead revisited för 99:-

M. Night Blablabla

Helgens film blev The Happening. Den var OK, men ingen Sjätte sinnet precis. Satt och väntade på någon oväntad twist, men det blev bara…jaha. M tyckte bättre om den, och han som från början ville se ”något roligt”, vilket är hans standardsvar på vad han känner för att se. Vi två är för övrigt de enda jag vet som även gillade Shyamalans Signs när det begav sig, men så är vi också löjligt förtjusta i aliens. Vi var båda oerhört besvikna när Arkiv X: I want to believe inte innehöll minsta lilla utomjording.

It takes two

Jag är full av beundran för ensamstående föräldrar. Jag skulle aldrig klara det. Som i natt då en efter-spruta-hängig lilleman vaknade en gång i halvtimmen, tokledsen. Att kl 03.00 ge en Alvedon SUP till en liten älskling som gallskriker och ormar sig kan inte gå med två händer. Det är inte enbart därför jag är glad att vi är två, men vid de tillfällena jag blir påmind om det. När jag sedan demonstrativt får kalla handen när jag kommer hem på eftermiddagarna och vill kramas eller när han störtgråter för att pappa går på toaletten vill jag ha honom för mig själv igen. Eller funkar det att viska "Mamma är bäst" i hans öra när han somnat?

Omöjligt uppdrag

Jag har fått ett uppdrag av min man. Att skapa en låtlista med ”de 50 bästa låtarna”. Svårt är bara förnamnet. Jag vet inte hur jag ska tänka och vill att han ska förtydliga:
- Är det 50 låtar från hela mitt liv, ska sån’t jag tyckte var bra när jag var 13 vara med?
- Bara om du fortfarande tycker att den är bra.
Inte helt oväntat ser jag att hans lista fylls på med mycket brittisk pop från 80- och 90-talen. Min spretar mycket mer, jag vill ha en bra blandning och hävdar att det inte kommer bli en helt rättvisande lista. Jag kommer gå på känsla och dagsform.

Nåja, det är ändå rätt kul och jag blev glad och nostalgisk när jag letar igenom Spotify och hittar Maria McKee's Can’t make it alone och Easy med Faith No More. De ska vara med!

Min filmfestival

Forgetting Dad. Rick Minnich är på plats i Bergakungens salar för att svara på frågor om sin personliga dokumentär om sin pappa som lider av minnesförlust men där större delen av hans familj(er) misstror hans tillstånd och avsikter. Under frågestunden efteråt spricker hans röst flera gånger och han tar tid på sig att svara på de frågor som kommer så nära, så nära. Jag blev inte riktigt lika berörd av filmen, men den var både intressant och modig.

Slumdog millionaire. Galavinnare, oscarsnominerad, om- och nerskriven. Jag hade faktiskt inga förväntningar när jag gick på Slumdog på filmfestivalen. Jag kastades in i en hård värld, ett skitigt Bombay som fick mig att både skratta och känna. Två bröder som med matjord i fickorna tar sig fram genom slummen. En mjuk, en hård, en drömmare, en svikare. En osannolik väg som tar den ene ända fram till final i Vem vill bli miljonär. Det är snyggt filmat med fantastisk musik och skådespelare, framför allt de unga. Men tyvärr faller historien på målsnöret, ett i mitt tycke alltför platt slut på en tidigare originell berättelse. Men helt klart sevärd. En 3:a rätt och slätt.

Lake Tahoe. Höll på att börja gråta när jag kom till Draken på söndag morgon och märker att jag har min biljett och filmpass hemma i handväskan. Man kan inte vara så klantig. Tack vare en god människa löste sig allt och min kompis och jag sjönk ännu en gång ner i biomörkret. Vi fick en långsam berättelse ur den Mexikanska vardagen. Lite allvar, lite skratt, snygga bilder och framför allt det jag gillar med filmfestivalen, en film som vi inte skulle sett annars.

Ingen av filmerna var alltså någon toppupplevelse, men inget jag ångrar att jag lade min tid på.

Vardagslyx

Vi hade barnvakt i fredags eftermiddag. Inte för att se film, gå ut och äta eller fika utan för att SHOPPA. Vi hade jätteroligt och vi var supereffektiva! Jag kommer inte ihåg när jag var inne i så många provrum på en och samma dag. På två timmar hade vi byxor, massa överdelar och var sitt par skor. Jag vara-snygg-på-jobbet-skor, han vara-hemma-med sonen-skor.

Bilder från Nilson