Officiell paus

Förlåt kära vän för att jag har lämnat dig åt ditt öde. Jag har ägnat mig åt både det riktiga livet och fiktion i olika former, men orden kring detta sinar. En stundande semester lär inte öka chansen för uppdateringar så med min planerade sommarläsningshög tar jag en officiell paus från bloggen. Jag hoppas att jag återvänder. Till dess finns jag på instagram där både #läserjustnu och #nowwatching förekommer frekvent - hoppas vi ses där! 

Bästa hälsningar Åsa a.k.a Bkiddo75

I min hylla: M

Några riktigt gedigna författare och bra titlar återfinns på M:

Moonlight Mile är (kanske) Dennis Lehanes avslutande bok i serien om Patrick Kenzie och Angela Gennaro, privatdetektiverna i Boston som är två favoritkaraktärer.

Människohamn en av förra sommarens höjdare som slukades på en altan ett par meter från ett stormande hav, perfekt men läskig inramning till Ajvide Lindqvists spökbok.

I Människa utan hund introduceras vi till Gunnar Barbarotti och hans hemmaarena, småstaden Kymlinge i Håkan Nessers kvartett om kommissarien som köpslår med Gud.

Microslavar är min favorit av Douglas Copupland som jag läste på en skidsemester i Frankrike i slutet av 90-talet vilket också var en passande inramning till denna pärla.

I min hylla på C

Titlar på C i min hylla är bland annat första delarna i var sin serie, en novellsamling och en oläst tunnis.

Case Histories av Kate Atkinson, den första delen om privatdeckaren Jackson Brody. Mina höga förväntningar infriades inte helt.

Cirkeln mötte däremot mina och hela bok-Sveriges förväntningar förra året. Nu är vi många som längtar efter Eld!

Coronado är en samling noveller samt en pjäs av Dennis Lehane. Ingen fempoängare men en trevlig samling om man som jag "måste" äga allt Lehane skrivit.

Cap Esterel är oläst än så länge men Tanja Langers debut om Michel, Helene och Elisabeths relation lockar definitivt.

Sons of Anarchy är som en Lehane deckare

Bra alltså! Jag läser inte jättemycket deckare men några jag fastnat för är Dennis Lehanes serie om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. De utspelar sig i Bostons arbetarkvarter och innehåller en för mig oslagbart mix av rå hjärtlighet, vänskap, lojalitet och spänning. Det handlar inte om realism eller igenkänning, det är fullkomlig verklighetsflykt.

När vi här om veckan för första gången såg Sons of Anarchy gillade både M och jag början,men var också lite skeptiska till om intrigen och karaktärerna skulle hålla mer än några avsnitt. Vi konsulterade därför tv-gurun Anna Thunman Sköld som dyrt och heligt lovade att det skulle vara värt att fastna i Kaliforniens Charming och gänget Samcro. Motorcykelklubben som trots sin legitima verkstad i övrigt sällan följer varken de juridiska eller moraliska lagar som övriga samhället satt upp. Vuxna män gör saker tillsammans och en samhörighet och lojalitet som är svårt att föreställa sig skapas. Mellan kungen Clay och kronprinsen Jax står starka Gemma, en tuff matriark som även hon gör allt för att skydda de som enligt henne själv är värdig hennes kärlek. Gemma är definitivt en svärmor eller väninna man vill ha på sin sida.

Det är brutalt och förkastligt, men samtidigt har Kurt Sutter skapat karaktärer man inte kan undgå att gilla, precis som Lehane. Vi har nu sett första säsongen och kommer definitivt att följa Samcros fortsatta intriger, det var en välkommen verklighetsflykt i stor konstrast till soffhörnan i kalla Sverige. Precis som jag vill ha det. (4)

Kjell Häglund skrev för övrigt en fantastisk sammanfattning av Sons of Anarchy på Weird Science när serien hade premiär 2008.

Från djupet av mitt hjärta - tack!

Sent omsider ska även jag officiellt tacka för det här som andra kanske tycker är löjligt, men som vi vet är löjligt roligt, nämligen att Linda a.k.a enligt O och Cissi a.k.a Bokstunder har förärat mig med ett Cherry on top award. Tusen tack!

Med äran följer även det svåra uppdraget att berätta vilka 3 författare jag räknar till mina favoriter och nämna en favoritbok. Jag sitter och stirrar på min bokhylla och skulle lika gärna kunna blunda och peka, men det är klart att det finns några som sticker ut:

• C.S. Lewis: Denne på Irland födde britt som redan som barn hittade på fantasivärldar med sin bror. Som vuxen kom fantasierna på pränt och han gav oss äventyret om Narnia i 7 delar. Min favorit sedan barnsben är Häxan och Lejonet.
• Marianne Fredriksson, en av våra svenska storsäljare som man antingen älskar eller hatar? Jag älskar, även om de boksläpp hon gjorde på 2000-talet inte riktigt föll mig på läppen. Favorit blir någon av de äldre, kanske Den som vandrar om natten.
• Dennis Lehane ger mig alltid underhållning och verklighetsflykt med sitt hårdkokta privatdeckarpar Kenzie och Gennaro men favoriten är hans fristående roman Patient 67.

Jag har med glädje sett priset passera alla mina egna favoriter och skickar ett stort grattis till alla som fått ett körsbär. Och tack för era läs-, film- och tv-tips samt massor av inspiration i höstmörkret!

Tematrio: Läsning i hängmattan

Det närmar sig, inte många dagar kvar tills jag också ligger i hängmattan och som vanligt blir det med Bottenvikens vågor skvalpande i bakgrunden. Lyran ber oss i veckan berätta om tre bra böcker/författare att läsa i hängmattan!

Tawny O'Dell är en favorit vars historier utspelar i nordostamerikanska småstäder, kring nedlagda industrier och gruvor. Det är tuffa kvinnor och män med mörka familjehemligheter i karg miljö, inte ljus och puttrig sommarläsning, men så bra med fångande karaktärer. Ivans återkomst och Avvägar är favoriterna.

Samma lite hårda, karga stil har Dennis Lehane och hans Kenzie/Gennaro serie är min favorit i spänningsgenren. Patrick Kenzie och Angela Gennaro är barndomsvänner och kompanjoner som privatdetektiver i Bostons arbetarkvarter där de vuxit upp, Patrick med en beundrad men hård far och Angela i en familj med italienska rötter och kopplingar till maffian. Deras bundsförvanter i utredningarna är allt från journalister och poliser till den lätt psykopatiske vapenhandlaren Bubba Rogowski. Kan det bli mer verklighetsflykt?

Är du riktigt överhettad och bara orkar med kortisar men ändå vill tänka är Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst den optimala krönikeboken. Jag både skrattar högt och får ont i hjärtat av texterna som är de ärligaste och mest utlämnande jag läst på länge, om någonsin, och det är uppfriskande.