Våren började med ett underbart läs-flow då jag på kort tid avverkade en rad bra böcker:
Ön av Lotta Lundberg. Den svenska läkaren Olivia bor på en ö i Stilla Havet sedan 20 år tillbaka när en delegation från London anländer för att utreda anklagelser om sexuella övergrepp. Hela öns livsstil och med den Olivias val sätts under lupp. "Gemensamt måste vi kämpa för att Stillahavsöarna förblir ett paradis" uppmanar turister och administrationen i England, men vems är egentligen paradiset? Den här boken gjorde mig extremt ambivalent. Den börjar med karaktären av en spänningsroman, men utvecklas efter hand till något annat. Relativismen är skickligt hanterad och jag pendlar många gånger mellan "å ena sidan, å andra sidan" i de moraliska frågorna. En trevlig första bekantskap med Lotta Lundberg.
No och jag av Delphine de Vigan. Fin historia om 13-åriga Lou som i panik över ett muntligt föredrag slänger ur sig att hon ska tala om hemlösa. Konsekvensen blir att hon tar kontakt med uteliggaren No och intervjuerna ger henne inte bara en inblick i livet på gatan, utan ett projekt som hjälper henne att fly från sin egen familjs trasiga verklighet. Paris, överintelligent tonåring hittar udda vänskap - temat känns igen från en av mina favoritböcker,
Igelkottens elegans, och ja, jag faller även för de Vigans berättelse.
Precis som No och jag har
Efter attentatet av Yasmina Khadra vunnit det prestigefulla
Le Prix des Libraires, de franska bokhandlarnas stora pris. Tel Aviv skakas av ett bombattentat och kirurgen Amine blir fast i kaoset bland skadade och döda. Mitt i vilan efter det långa skiftet kallas han tillbaka till sjukhuset men inte för att operera utan för att identifiera självmordsbombaren som misstänks vara hans fru. Den förvirring och förtvivlan som följer väcker både känslor och tankar, som så mycket gör i den eviga konflikten mellan Palestina och Israel som har fascinerat mig ända sen jag skrev en uppsats i ämnet på 90-talet.
Efter tre relativt tunna böcker, föredömligt runt 300 sidor, gav jag mig på J.K Rowlings något tjockare
Den tomma stolen. Mina förväntningar var inte särskilt höga då mottagandet av Rowlings första vuxenroman varit ljumma, men nyfikenheten desto större. Jag har ju ändå, med några få undantag, läst Harry Potter-serien med stor behållning. En engelsk småstad skakas av lokalpolitikern Barry Fairbrothers plötsliga död. De frågor han brann för fortsätter prägla staden även efter hans död och intrigerna kring vem som skall bli hans efterträdare når inga gränser. Det finns inget Harry Potterskt över det här så övergången från barn till vuxenlitteratur har Rowling klarat av. Berättelsen, karaktärerna och intrigerna vävs ihop på ett intrikat sätt och min invändning är kanske just att det blir lite väl många karaktärer. Rowling vill ge alla utrymme och drar därför vissa saker ett extra varv, men det är för många att hantera så det blir både upprepningar och obalans och trots en bra ihopvävd samtidsskildring landar det i att jag tycker det är blir för långt.
Sedan kom bokcirkelvännen E's val
Blodets meridian av Cormac McCarthy och efter 50 sidor på två veckor kunde jag vinka adjö till min läslust. Som jag slitit med ynglingens betraktelse från 1880-talets gränstrakt mellan Mexico och USA. Nej, man behöver inte läsa ut tråkiga böcker men samtidigt var jag nyfiken på det som DN kallar "mästerverk" och Svenska Dagbladet för "skrivkonst" så jag kämpade vidare genom torra ökenlandskap, överfall och skalperingar. Jag tog mig med mycket möda och lite behållning igenom de 319 första sidorna och se, då blev det LITE mer intressant, så pass att jag orkade till slutet. Men nej, det här var verkligen inte min kopp te. Det är på inget sätt dåligt skrivet, McCarthy är målande som vanligt, men ämnet berör mig inte det minsta.
