Läst sedan sist

Våren började med ett underbart läs-flow då jag på kort tid avverkade en rad bra böcker:

Ön av Lotta Lundberg. Den svenska läkaren Olivia bor på en ö i Stilla Havet sedan 20 år tillbaka när en delegation från London anländer för att utreda anklagelser om sexuella övergrepp. Hela öns livsstil och med den Olivias val sätts under lupp. "Gemensamt måste vi kämpa för att Stillahavsöarna förblir ett paradis" uppmanar turister och administrationen i England, men vems är egentligen paradiset? Den här boken gjorde mig extremt ambivalent. Den börjar med karaktären av en spänningsroman, men utvecklas efter hand till något annat. Relativismen är skickligt hanterad och jag pendlar många gånger mellan "å ena sidan, å andra sidan" i de moraliska frågorna. En trevlig första bekantskap med Lotta Lundberg.

No och jag av Delphine de Vigan. Fin historia om 13-åriga Lou som i panik över ett muntligt föredrag slänger ur sig att hon ska tala om hemlösa. Konsekvensen blir att hon tar kontakt med uteliggaren No och intervjuerna ger henne inte bara en inblick i livet på gatan, utan ett projekt som hjälper henne att fly från sin egen familjs trasiga verklighet. Paris, överintelligent tonåring hittar udda vänskap - temat känns igen från en av mina favoritböcker, Igelkottens elegans, och ja, jag faller även för de Vigans berättelse. 

Precis som No och jag har Efter attentatet av Yasmina Khadra vunnit det prestigefulla Le Prix des Libraires, de franska bokhandlarnas stora pris. Tel Aviv skakas av ett bombattentat och kirurgen Amine blir fast i kaoset bland skadade och döda. Mitt i vilan efter det långa skiftet kallas han tillbaka till sjukhuset men inte för att operera utan för att identifiera självmordsbombaren som misstänks vara hans fru. Den förvirring och förtvivlan som följer väcker både känslor och tankar, som så mycket gör i den eviga konflikten mellan Palestina och Israel som har fascinerat mig ända sen jag skrev en uppsats i ämnet på 90-talet.

Efter tre relativt tunna böcker, föredömligt runt 300 sidor, gav jag mig på J.K Rowlings något tjockare Den tomma stolen. Mina förväntningar var inte särskilt höga då mottagandet av Rowlings första vuxenroman varit ljumma, men nyfikenheten desto större. Jag har ju ändå, med några få undantag, läst Harry Potter-serien med stor behållning. En engelsk småstad skakas av lokalpolitikern Barry Fairbrothers plötsliga död. De frågor han brann för fortsätter prägla staden även efter hans död och intrigerna kring vem som skall bli hans efterträdare når inga gränser. Det finns inget Harry Potterskt över det här så övergången från barn till vuxenlitteratur har Rowling klarat av. Berättelsen, karaktärerna och intrigerna vävs ihop på ett intrikat sätt och min invändning är kanske just att det blir lite väl många karaktärer. Rowling vill ge alla utrymme och drar  därför vissa saker ett extra varv, men det är för många att hantera så det blir både upprepningar och obalans och trots en bra ihopvävd samtidsskildring landar det i att jag tycker det är blir för långt. 

Sedan kom bokcirkelvännen E's val Blodets meridian av Cormac McCarthy och efter 50 sidor på två veckor kunde jag vinka adjö till min läslust. Som jag slitit med ynglingens betraktelse från 1880-talets  gränstrakt mellan Mexico och USA. Nej, man behöver inte läsa ut tråkiga böcker men samtidigt var jag nyfiken på det som DN kallar "mästerverk" och Svenska Dagbladet för "skrivkonst" så jag kämpade vidare genom torra ökenlandskap, överfall och skalperingar. Jag tog mig med mycket möda och lite behållning igenom de 319 första sidorna och se, då blev det LITE mer intressant, så pass att jag orkade till slutet. Men nej, det här var verkligen inte min kopp te. Det är på inget sätt dåligt skrivet, McCarthy är målande som vanligt, men ämnet berör mig inte det minsta. 

Toppar och dalar i December

Inget botar en lässvacka som Åsa Larsson. Den fjärde delen om Rebecka Martinsson som numera är åklagare i Kiruna är samma rappa spänning som tidigare. Till dess din vrede upphör innehåller spektakulära mord, landsbygdsintriger och osämja samt lite kärlekstrubbel och var precis vad jag behövde i mörka December efter en seg läsperiod. Även om jag inte brukar räkna mig som deckarläsare av stora mått roas jag av Larssons skicklighet och ser mycket fram mot nästa del. (3)

En röd liten fågel i juletid av Fannie Flagg är bokklubbens nuvarande läsning. Enligt omslaget är den "full av medmänsklig värme, eftertanke och humor". Jag må ha konstig humor men enligt mig är denna berättelse om Oswald som flyttar från Chicago till Alabama med en dödlig lungsjukdom i bagaget och de människor (och fåglar) han träffar i Lost River rätt meningslös, banal och bör undvikas. (1)

Vilken kontrast det blev att i stället läsa Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag såg inte serien i höstas eftersom jag först ville läsa boken och skapa mig min egen bild av Rasmus, Benjamin, Koppom, den vita älgen och alla andra i denna första bok av tre. Varje kapitel är starkt och smärtsamt, för det gör ont att sätta sig in i hur det var då, för mindre än 30 år sedan i moderna och fria Sverige. Ont över de som for illa i sin kamp för kärlek och öppenhet och för de som blev sjuka och gick bort. Del två och tre kommer bli några av 2013 års mest välkomna fortsättningar. (4+)

Hello Kitty föll inte cirkeln på läppen

I går kväll bokcirklade vi och att säga att Angela S Choi's debut Hello Kitty måste dö gjorde succé vore långt ifrån sanningen.

Fiona är 28-år, utbildad advokat med bra lön men bor fortfarande hemma och sitter hårt fast i sin familjs kinesiska arv och kultur. Familjeheder och traditionella värderingar gör henne maktlös och frustrerad och leder till desperata och absurda situationer. I jakten på en ny mödomshinna springer hon till exempel på sin gamla skolkamrat Sean som både blir hennes enda vän men även en farlig bundsförvant vilket får allvarliga konsekvenser.

Boken börjar starkt och den ironiska tonen var rolig till en början, men vi var alla överens om att viktiga frågor slarvas bort i det lite utflippade så den riktigt träffsäkra satiren jag väntar mig uteblir. Svart komik, ja, men boken hade kunnat vara så mycket mer. En av bokcirkelkollegorna kallar den "vedervärdig", men jag sträcker mig ändå till en svag trea för bokens goda avsikter och en del riktigt bra partier.

"Jag skär mig inte med rakblad. Däremot går jag omkring i skor med en decimeter höga stilettklackar dag ut och dag in. Den perfekta mixen av skönhet och smärta." "Den kroniska värken påminner mig om att jag verkligen är vid liv inne i min kropp."

 

Jag är också svag för musikreferenser i böcker så upprepningen av raderna från Smells like teen spirit tycker jag passar bra. Fiona som inte kan säga nej till sina föräldrar eller sitt kulturella arv ser Hello Kitty, en tandlös mähä utan egen vilja som sin största nemesis. I feel stupid and contagious. Jag förstår det Fiona.

Sputnikälskling

Vid den här tiden på året brukar alltid Haruki Murakami förekomma friskt i Nobelprisspekulationerna. Nu tror jag han är lite för folklig för att kamma hem det, men visst skulle det vara kul om en författare jag läst och gillat skulle få priset!

I min bokklubben läser vi för tillfället Sputnikälskling, en fantasifull och vacker roman som jag inte är säker på att jag helt och fullt förstår när jag når sista sidan. Det jag vet att jag gärna vistas i Murakamis värd som har ett fjäderlätt språk med mycket beskrivningar utan att vara detaljtung, som är vardaglig och filosofisk på samma gång, om den ekvationen nu kan gå ihop.

 

K älskar Sumire, Sumire älskar Myu men Myu är oförmögen att älska över huvudtaget sedan en händelse för 14 år sedan förändrade henne för alltid. Men de tre har ett märkligt band och är en del av varandras i övrigt ganska ensamma liv. När Sumire försvinner spårlöst påverkas de andra två mer än de kunnat föreställa sig och gör allt för att lösa gåtan, de är även öppna för att hon kanske lämnat den dimension vi andra vistas i.

 

Mystiskt, ja. En deckargåta utan att vara ens i närheten av just det. När jag läser som mest bladvändarfebrigt för att få redan på vad som hänt förändras boken och får en annan dimension. Ja, jag har väldigt svårt att förklara känslan, men det ska bli oerhört kul att prata om den här nästa vecka!

Bonjour Tristesse

Vi läser ännu en debutroman i bokcirkeln, men denna gången en som gavs ut redan 1954, Francoise Sagans Bonjour Tristesse. Då var Sagan, eller Francoise Quoirez som hon egentligen heter, bara 19 år och romanen väckte enorm uppmärksamhet med sin brådmogna stil.

I centrum står 17-åriga Cécile och hennes far och den sommar de lämnar sitt liv i Paris för en villa vid Medelhavet tillsammans med en av faderns älskarinnor. Tillsammans lever de ett sorglöst liv till den dagen en väninna till Céciles avlidna mor kommer på besök, Anne som till en början har Céciles största respekt med sitt intellektuella och förfinade sätt. Men när hon får en allt större del i faderns liv känner Cécile att deras livsstil är hotad och hon skyr inga medel för att försvara den.

Jag gillar verkligen Sagans komprimerade stil, jag-formen som i all sin enkelhet ändå beskriver karaktärerna och stämningar väldigt tydligt. På sina 153 sidor lyckas boken väcka mer känslor än andra gör på över 400 sidor. Jag förstår att den väckte uppmärksamhet på sin tid, det är en stark debut som förtjänar sin plats i rampljuset. Jag är glad att vi läste denna moderna klassiker och jag vill definitivt läsa mer av den talangfulle Francoise Sagan!

Kniven i hjärtat

I går avhandlade bokcirkeln Kniven i hjärtat av Björn Ranelid. Vi var alla noviser vad gäller Ranelids verk men de flesta av oss hade en klar bild av författaren och kanske en del förutfattade meningar om boken. För mig var det definitivt en utmaning och det var med lite tveksamhet jag tog mig an min första roman av Ranelid. Det blev även den första roman jag lånade elektroniskt och läste på vår aj-päd. Bra upplevelse, absolut, framför allt gillade jag att göra bokmärken med kommentarer elektroniskt.

Handlingen cirkulerar kring livstidsdömde David som efter en lång tid utan kontakt med sin familj som han förlorade genom sitt brott, plötsligt får besök av tonårssonen Kasper. Under sin tid i fängelset och i samtal med en författare som skall föreviga Davids och Kaspers historia blickar David tillbaka på sin barndom, sitt yrkesliv, sin familj och det fruktansvärda brott som ingen, inte ens han själv kan försonas med. Just det väcker en del tankar. Vilket brott skulle göra att jag förskjuter min pappa eller min son. Finns det brott som är oförlåtliga? Det är så klart en tanke som är för svindlande att tänka, det skulle vara något av min värsta mardröm.

Grundberättelsen har en spännande nerv, den är bra och tänkvärd, upplägget intressant, men för mig försvinner handlingen och känslorna tyvärr i den oändliga raden upprepningar och ett väldigt speciellt språk. Jag har förstått att den Ranelidska stilen är rätt unik och något man antingen älskar eller ställer sig lite mer tveksam till.

För mig blir det lite som avsnittet i Vänner när Joey låtsas äga en Porsche och klär ut sig som han tror att en porscheägare ska. Resultatet blir att Ross undrar:
– What happened, did a Posche throw up on you?

En text kan med fördel kryddas av liknelser och bildspråk, eller som i Kniven i hjärtat stapla dem på varandra så att de ”vanliga” textraderna blir sällsynta. Antingen älskar man just det eller så tänker man som jag, att texten är nedspydd av aforism på aforism som i enstaka fall är riktigt tjusiga, men som i den här mängden blir betydelselösa.

Det låter hårt och det är inte så att jag hatar det, men jag blir trött och föga imponerad i det här fallet. Däremot blir jag nyfiken på om det är genomgående för allt av Ranelid och kan absolut tänka mig att läsa något mer. Men ett hängivet fan av de Ranelidska aforismerna blir jag nog aldrig.

Här ligger jag och blöder

Mitt val till bokcirkeln i november föll på förra årets Augustvinnare Här ligger jag och blöder där jag kastas rätt in i Majas smärta när hon på en bildlektion råkar såga av en bit av tummen. Aj. Aj aj. Hur smärtsamt det än var anar jag att omgivningens misstankar om att det var avsiktligt gör lika ont, för att inte tala om det faktum att Majas mamma Jana inte hör av sig trots otaliga meddelanden. Det närmar sig den var-annan helg som Maja spenderar hos Jana och den oroskänsla som funnits slår ut till full ångest när Maja anländer till ett tomt hus där Janas alla saker finns kvar, till och med mobiltelefonen.

"Nähä, om man skulle ta och utecklas lite i den här krisen" blir slutligen Majas devis och så följer några kaosartade dygn där jag håller på att gå sönder över hennes ovilja att kommunicera och ta hjälp av framför allt sin pappa som hon har ett komplicerat förhållande till. Han är i ärlighetens namn är lika dålig på kommunikation han, men han är Majas trygga punkt som straffas med tidlösa tonårsfasoner i kombination med det nutida då kränkningen också sker via hans kapade facebookkonto och hackade e-mail. Maja klarar mycket, men ensam är inte stark och med tummen i bandage och stickor i foten hittar hon som tur är en del nya bekantskaper att ta hjälp av på vägen.

Här ligger jag och blöder är rolig, sorglig och charmig, charmig. Jenny Jägerfeld är träffsäker och lyckas skapa fullkomlig igenkänning från mina egna tonår, skapa karaktärer jag både älskar och irriterar mig på samtidigt som hon undviker de värsta klyschorna vilket gör att det här blir en bok jag vill sätta i händerna på alla, tonåringar, tonårsföräldrar, ja alla som varit tonåring. Utom sambon M, han skulle inte klara det första kapitlet och detaljerna kring den avsågade tummen. Men humorn och svärtan, den skulle även han uppskatta.

Kärlekens historia

Leo Gursky är gammal och ensam. Hans största skräck är att han ska dö en dag utan att någon har pratat med honom eller att han ska bli liggande oupptäckt i sin lilla lägenhet i Brooklyn. Därför gör han saker som att prova tuffa sneakers eller beter sig störigt i kön på posten, så har han i alla fall haft kontakt med någon varje dag. Han tänker mycket på sin barndom i Polen, flykten från nazisterna och på sin stora kärlek, Alma. Till henne skrev han Kärlekens historia.

Ensam är också tonåringen Alma Singer, döpt efter huvudpersonen i sagda bok som var hennes nu döde pappas favorit. När boken åter korsar hennes och hennes mors vägar börjar Alma leta efter sin namne och sanningen bakom Kärlekens historia och på så sätt vävs Almas och Leos historier samman. Vi spenderar mycket tid i Brooklyn och på Manhattan, men besöker även Polen, Israel och Argentina.

Det är flera berättarröster, men Krauss håller isär dem på ett tydligt sätt och ger alla sin egna unika röst. Det finns några skrivtekniska grepp i Leos berättelse, upprepningar av orden Men och Men ändå som jag stör mig lite på i början, då de känns lite krystade, men efterhand kommer jag att tycka mycket om dem. I vissa delar av texten är just de upprepningarna oerhört vackert använda. Jag är däremot väldigt nyfiken på hur de ser ut på originalspråk. But? Only?

Nicole Krauss gästade Babel för några veckor sedan där hon mest pratade om sin nya bok Det stora huset, men även lite om Kärlekens historia. Jag tyckte hon verkade så himla sympatisk och det måste man väl vara om man skriver en så fin bok som Kärlekens historia? I kväll kommer min mamma på besök och om hon behöver boktips inför sommaren kommer Kärlekens historia högt på listan. Jag bara älskar den.

Bokcirkelns hårda dom över hundraåringen

Ett par timmar före firandet av sin 100-års dag kliver Allan Karlsson ut genom fönstret på sitt vårdhem och beger sig i tofflor mot stadens resecentrum. Det är början på en, enligt omslaget, "sjövild och galen" historia som är det roligaste Lasse Berghagen har läst. Som så mycket i Allans liv blir även resan han startar på sin 100-årsdag full av spontana möten och slumpartade händelser. Allan är nämligen väl berest och har haft ett finger med i några av seklets mest politiskt laddade situationer, helt utan avsikt.

Jag gillar idén i teorin, en mosaikberättelse med slumpartade möten, absolut, men någonstans mellan elefantbajs, den kvinnliga karaktären som bara kallas Den Sköna och svär som en borstbindare och ännu en nu-slutar-vi -prata-och-tar-vi-oss-en-sup historia tappar jag intresset.

Men Jonas Jonasson har hittat sin publik med sin Forrest Gump möter Aarto Paasalinna skröna. Förutom Lasse Berghagen älskar mina föräldrar, svärfar och grannens mormor den här tokiga boken. Och det måste vara den publiken som håller honom kvar på topplistorna så länge, de är ju en läsande och köpstark grupp.

Jag och mina fem bokcirkelkompisar är dock rörande överens. Vi förstår inte riktigt succén med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och den får ett lågt snittbetyg. Det är inte min typ av humor och helt enkelt ingen bok jag skulle rekommendera mina vänner.