Sorgesång av Siri Hustvedt kretsar kring Erik Davidsen. Erik är psykoanalytiker i New York men härstammar från Minnesota dit hans föräldrar immigrerade från Norge, inte helt olikt Hustvedt själv alltså. Boken börjar med att Erik och hans syster Inga hittar ett mystiskt brev när de rensar bland sin avlidne pappas saker. Brevet och jakten på den far Erik aldrig riktigt nådde fram till blir en av trådarna i berättelsen. Samtidigt är Inga nybliven änka till en berömd författare, även han med historier i det förflutna som gör sig påminda efter hans död. Den tredje intrigen finns kring Eriks nya hyresgäst och kärleksintresse Miranda samt de foton med bortskurna ögon som Erik finner på deras gemensamma trappa.
Invecklat? Absolut inte, det som slår mig är hur lättläst, utan att vara ytligt eller enkel, som Sorgesång är. Jag känner för och med karaktärerna och njuter av bifigurer av högsta klass.
Jag skulle mer än gärna vara en fluga på väggen för att iaktta Siri Hustvedts skrivprocess. Var kommer hennes historier, nästan skrönor, ifrån? En annan sak jag är nyfiken på som jag nu måste leta igenom nätet för att se om hon har kommenterat är valet att använda ett manligt berättar-jag, precis som i Vad jag älskade. Det stör mig inte, men jag tänker mycket på det. Hur som helst, Hustvedt är en av mina nya favoriter och jag kommer återvända till henne igen och igen.
Jag tittar igenom bokhyllan inför Lyrans tematrio och inser att jag läst väldigt många böcker om ensambarn. Men temat i veckan är syskon: Berätta om tre böcker ni läst där relationen mellan syskon spelar en framträdande roll.
