Verklighetsflykt

Sommaren har verkligen varit den mest nedkopplade på länge och vi har inte haft på tv:n på hela semestern. På grund av svajig uppkoppling har jag inte ens sett i kapp avsnitten av In treatment på SVT Play. Den senaste veckan har Göteborg bjudit på minst sagt ostadigt väder så på kvällarna har vi kurat i soffan medan det ofta knastrat mot fönsterrutan. Då har vi åter förlorat oss i fiktiva världar som 60-talets New York på besök hos Mad Men, lika depraverande men fortsatt briljant.

Och så är vi djupt fast i intrigerna i Mystic Falls då vi för tillfället slukar första säsongen av The Vampire Diaries, och vilken säsong! Många, långa, spännande avsnitt. Fulla av dramatik och romantik för våra tonårsjag och fantasyfantasterna. Love it. Det kommer bli svårt att stänga av i tid i kväll, men nödvändigt, för i morgon är semestern obönhörligen över.

TV-serier 2010

Bokåret 2010 är summerat, så här kommer tv-serierna:

Bästa tv-serien jag sett 2010:
2010 var året jag (vi) upptäckte How I met your mother och såg alla fem säsonger. Den första var överlägsen, 2-4 bra och säsong 5 ännu en höjdare. Annars föll jag stenhårt för Mad Men, andra säsongen av In treatment och Generation Kill.

Sämsta tv-serien jag sett 2010:
Grey’s anatomy är en av de få serier jag ser på tv i realtid och förutom det oerhört dramatiska slutet på säsong sex har resten av säsongen och säsong 7 hittills varit ganska lama.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag var länge osäker på om jag skulle ”våga” se om Twin Peaks efter att ha älskat den i nästan 20 år. Det gjorde jag till slut och blev inte besviken.

Mest besviken blev jag över:
Hypade The event, som sändes bara en vecka efter USA. Det verkade lovande med tidshopp och utomjordingar och vi följde 9 avsnitt på tv. Det tionde missade vi och har inte brytt oss om att leta upp det. Inte mer spännande än så alltså.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2010:
Det har definitivt varit DVD-boxarnas år. Jag älskar att maratontitta på favoritserierna och i alla fall de första säsongerna på många serier gå nu mer att få tag på till överkomligt pris. Lovefilm har också fler och fler tv-serier i sitt utbud, även om det verkar vara lång kö till dem, och så finns ju BytDVDbox.nu!

2011 ser jag fram emot mer Mad Men, Dexter, True Blood och så är jag nyfiken på An idiot abroad som börjar på SVT den 20 januari.

Drama på hög nivå

Förra sommaren visade SVT första säsongen av In treatment, mån-fre kl 19.00. Tiden var precis värdelös, men det fanns föredömligt många repriser så inspelningen gick varm hemma. Sedan stal jag så ofta jag kunde stunder för att se i kapp terapibesöken med Laura, Alex, Sophie, Jake & Amy och inte minst terapeuten Pauls egna besök hos sin mentor Gina.

I sommar fick seriens andra säsong den något mer vuxenvänliga tiden 22.35. Jag hoppas att det innebar att fler hittade den. Fortfarande varje vardag och med samma upplägg där vi träffar samma patient samma veckodag under några veckor. På grund av semester programmerade jag att spela in fyra veckors avsnitt och det var med darrande hand jag kontrollerade om inspelningen hade funkat när jag kom hem. Jackpot! Alla avsnitt fanns med och den är lika bra denna säsong. Långsamt men dramatiskt, mycket dialog och oerhört välspelat. Självklart kryddade och komprimerade terapisamtal, men hur skulle det annars bli bra tv?

Förutom att jag fortsätter lära känna Dr. Paul Weston och hans demoner är de nya patienterna:

• Mia – framgångsrik advokat, ensam, kärlekstörstande och tydligt bitter tidigare patient till Paul.
• April – ung arkitektstudent som nyligen fått en cancerdiagnos som hon vägrar avslöja för sin familj eftersom de redan har nog problem med den autistiska brodern.
• Oliver – 11-åring som kommer tillsammans med sin mamma och pappa för att få hjälp att hantera deras separation och uppenbara problem med att kontrollera sin ilska på varandra.
• Walter – VD i stormens öga som söker en quick-fix för sina sömnproblem.

Gillar du drama och har missat In treatment kan du härmed anse dig tipsad. Säsong 1 finns på DVD, tvåan kommer i oktober.

In treatment var jag ensam om att följa men en annan juvel i HBO’s vackra krona, Mad Men, ser M lika gärna och när vi väl började var det omöjligt att inte bli fast i 60-talets Manhattan. Vi har nu också sett klart säsong 2. Även det här är drama i sin finaste dräkt, bokstavligt talat, med en underbar garderob och rekvisita, finfin cast och inte alltför actionfylld men fascinerande handling.

Året är 1962 och livet på reklambyrån i New York fortsätter. Det röks och dricks lika mycket på kontrorstid. Unken kvinnosyn, rasism och otrohet är fortfarande utbredd men det dyker även upp nya utmaningar både professionellt och personligt, som allt större genomslag för tv-mediet, homofobi och Kuba-krisen.

”You are so profoundly sad”, säger en karaktär till Betty Draper som på ytan är den perfekta hemmafrun med vackra barn och en framgångsrik make och den kommentaren stämmer väldigt bra för i princip samtliga karaktärer i säsong 2. Upplyftande? Ja, för det är så bra gjort. Jag reserverar genast säsong 3.

(Har du förresten inte provat Lovefilm tidigare har jag kostnadsfria provmånader att dela med mig av :))

Dyslexi light?

Vackra Christina Hendricks som är superbra som Joan i Mad Men har figurerat i pressen och på bloggar den sista tiden. På Aftonbladet har jag länge läst rubriken ”Knäckt av brösthåret” och sedan blivit totalt förvirrad eftersom jag inte fick ihop varken bild eller notisens text med just hår. Men ja, ja, kvällstidningsjournalistik tänkte jag, långt från ödmjuk nog att tro att jag själv skulle kunna missuppfatta rubriken, ändå är det inte första gången det händer. Vi är många som inte läser det minsta bokstavligt och min förförståelse tyckte att brösthår var rimligare än brösthån.

''Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i
viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra
och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man
kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv
för sig, uatn odern som hlehet.''

Mad Men, säsong 1

Mad Men handlar om ad men på reklambyrån Sterling Cooper på trendiga Madison Avenue. Året är 1960 och vi följer reklamgeniet Don Draper, hans kollegor och kunder på Manhattan och familjen i någon av New Yorks förorter.

Researcharbetet bakom manuset är verkligen omfattande och det är så oerhört snyggt gjort utan att bli för ytligt. Allt från scenografin, rekvisitan och kostymerna gör hela 60-tals tonen komplett, full med små detaljer. Snyggt och mycket bra, men det är inte utan att jag blir lite illamående. Jag mår illa av hur de röker och dricker konstant, av rasismen och segregationen och av kvinnosynen, både männens syn på kvinnor och kvinnornas egen självuppfattning i många lägen. Min kollega som satte boxen i mina händer växte själv upp i stan på 60-talet, hade rökande föräldrar som tog en cocktail innan middagen. Hon känner igen designen, modet och musiken och föll handlöst för serien. Jag som är uppväxt på norrbottniska landsbygden på 70-talet med föräldrar som varken rökte eller drack kan självklart inte identifiera mig på samma sätt, men jag uppskattar däremot Mad Men för hur välgjord och välspelad den är.

Det är en mångfaldigt nominerad och prisad dramaserie, framför allt har hela ensemblen vunnit pris som ett kollektiv flera gånger och det är befriande att serien inte har någon storstjärna i huvudrollen. De flesta är vanliga men välmeriterade skådespelare men visst unnar jag Jon Hamm någon vinst av alla nomineringar han fått som bästa manliga skådespelare för rollen som Don Draper. I morgon knackar jag på hos min kollega H och ber att få låna säsong 2 också.

Komma i kapp

Skön helg. Vi har bland annat sett flera avsnitt av några serier som vi haft inspelade:
Morden: Årets mest suggestiva vinjett. Bara musiken ger mig gåshud och serien håller en bra spänningsnivå. Kjell Bergqvist är en smågrinig gubbe (nähä!?) men utan överspel och med härligt samspel med Göran Ragnerstam, Cecilia Nilsson, Annika Hallin m.fl. Föredömligt med en serie på 6 avsnitt också.

Fringe: Nutidens Arkiv X är tillbaka med säsong 2 och FBIs Fringe division funkar, från sammanbitna Olivia (Anna Torv), till härligt förvirrade Walter (John Noble) och inte minst Peter Bishop som får Joshua Jackson att äntligen kliva ur Dawson’s Creek kostymen. Att vi sedan sitter och med spänning följer besök i parallella verkligheter och jakten på en mördare som visar sig vara en människa muterad med en skorpion låter oerhört märkligt i teorin, men så är det. Jag gillar det. Det är om inte annat en fullkomlig verklighetsflykt.

Flash forward: Som Lost fast inte riktigt. Här har vi fortfarande två osedda avsnitt och jag vet inte om den är stark nog att få oss att komma ikapp. Visst är jag nyfiken på pusselhistorien, men inte tillräckligt för att följa ännu en serie.

Och idag kom min kollega förbi med första säsongen av Mad Men med uppmaningen - Se den! Det får nog bli ett julledighetsprojekt.