Dag tjugofem: En första

Jag önskar jag kunde göra det här men jag klarar inte av sprutor, säger M när vi ska sätta första hormonsprutan i min mage för vad som känns för hundra år sedan. Jag tittar på den lilla, lilla nålen. Inga problem, svara jag och gör det själv med kalla, darrande händer. Jag börjar räkna till tio, för det skulle man göra, men svimmar av anspänning innan jag hunnit till åtta. När jag vaknar springer M vänstervarv i lägenheten och pratar med sjukvården.

Nästa kväll ligger jag skönt på sängen och M, som har fått utbildning av en sköterska, fixar sprutan i min mage. Under året som följer får han många tillfällen på sig att öva och det går utan några som helst problem. Det var bara den första som var svår.

Grattis!

Hösten är definitivt här när nobelpristagarna börjar tillkännages. Om litteraturpristagarna brukar vara okända för mig är det inget emot fysik- och kemipristagarna och deras upptäckter. Medicinpriset kan gå att relatera till då det i bästa fall kan vara kopplat till mer och mindre kända sjukdomar som jag har hört talas om. I år kan jag mer än vanligt om ämnet. Varför är det så gammal forskning som prisas undrar många, men det är ju först nu vi har bevis på vilket genomslag upptäckter får så det är verkligen ett nobelt jobb för nobelkommittén att prisa upphovsmannen, inte den senaste tekniken.

Så, äntligen! Robert G. Edwards, utan din forskning kring In Vitro Fertilisering hade vi kanske inte haft vår älskade, busiga, 3-års trotsiga, smarta, kramiga lilleman. Tack och grattis!

Att avvika från normen

Lilleman är resultatet av vår tredje IVF. Det går inte en dag utan att jag är förundrad och tacksam över den perfekta pojken vi lyckades få och nu guidar i livet. Även om det gick relativt fort för oss ut ur barnlösheten, jag mådde prima under graviditeten och förlossningen gick bra har jag aldrig känt ”det här måste jag göra igen”. Syskon är inte självklart, inte bara för att vi inte vet om vi kan, men vi vill inte. Detta har vi varit överens om länge men under hösten har vi rensat ut och sålt samt gett bort babykläder, tillbehör och nu liggvagnen. Plötsligt blir beslutet så definitivt och jag kan känna en stor sorg. Har vi nu kämpat för att få en borde vi vilja ha ett helt gäng, eller?

Det händer också att jag måste förklara mig för andra, för föräldrar, kompisar och kollegor. Snart har vi en 2-åring och då är det OK för folk att kommentera igen. Ska ni inte skaffa syskon? Jag vet fortfarande inte vilket som skulle vara värst för dem att höra, ”jag kan inte” eller ”jag vill inte”. Båda känns rätt illa för mig och det är så klart inte det någon vill få till svar när de kastar ur sig kommentaren. Så gör inte det då.