Heja, heja!

Jag vågar inte kalla mig löpare än. Men i maj köpte jag ett par ordentliga skor och började först lufsa för att sedan övergå till att jogga. Det är nämligen nu eller aldrig. På 37 år har jag aldrig lyckats komma över känslan av hur jobbigt det är att springa, hur mycket annat jag än har tränat. Målet i år är att fastställa en gång för alla huruvida jag är ett hopplöst fall eller inte.

Heltidsjobb, barn, en motvilja till att gå iväg och träna efter jobbet, filmklubb, och bokklubb är bara några anledningar till varför det vore så optimalt att kunna springa. Tjoff, Tjoff och en halvtimme senare är det klart! Lite av detta har jag och många andra gemensamt med Martina Haag som är aktuell med boken "Heja, heja - från att orka stappla 20 meter till att springa marathon".

De första 30 sidorna, framför allt alla ursäkter för att inte springa är som hämtade ur mitt liv och jag skrattar ofta högt. Boken är skriven i klassisk Haag stil. 18 månader från nybörjare till författarens första maratonlopp beskrivs med mycket humor och självironi. Inland saknar jag allvaret och mer handfasta tips, jag är ju själv på jakt efter kunskap! Boken läser du dessutom ut på en kväll, men desto lättare att återkomma till den flera gånger när det behövs en kick. Vad jag lär mig är att alla löpare är olika och så får jag lättläst underhållning och en rejäl dos inspiration för Haags resa är fantastisk.

Själv är jag 6 månader in på min egen resa. Jag har joggat i solsken och regn, ensam och i grupp, jag har till och med gjort backruscher. Mitt mål är varken en hel- eller halvmara, utan att ta mig längre och längre för varje gång tills jag är en vardagslöpare. Nu vet jag åtminstone att jag inte är ett hopplöst fall!

Dags för nya vanor

Jag hade en nära-döden upplevelse i fredags. Orsaken var ett spinningpass med en 35-år ung kropp som av både bra och dåliga skäl inte har tränat på flera månader (och till mitt försvar, en oerhört varm träningslokal). Min nya giv är därför att de kvällar jag inte lägger lilleman, ungefär var annan, ska jag inte sätta mig framför datorn eller i soffan utan gå ut på promenad
- Det ska jag med göra, hänger M på, precis som när jag uttalade godisstoppet för ett par veckor sedan, så nu kan vi fortsätta peppa varandra. Ärligt talat har det inte varit någon utmaning de senaste kvällar som passerat, ljusa och ljumma, och tid att läsa och se film finns det gott om ändå.

Jag var lite irriterad över att jag inte hunnit göra någon ny musikblandning i telefonen som jag ärvde av M för någon månad sedan, eftersom jag har en föreställning av vad "motionsmusik" ska vara. Men att vara utlämnad till någon annans blandning var en mycket rolig upplevelse. Jag kastades tillbaka till nittiotalet med Dinosaur Jr, Waterboys och Smiths och hann med några nya godingar som Frida Hyvönen, Joel Alme och Patrick Park. Till och med Sophie Zelmani, som jag aldrig skulle sätta på själv, passerade utan problem.

Nu ser jag fram emot att klara av en cykeltur med 13 kg son utan att se stjärnor.

Duktig flicka

Det dröjde till slutet av november men sedan kom jag faktiskt igång med träningen. Jag går numera på gym 2 morgnar i veckan. När jag inte lämnar på dagis åker jag tidigt till jobbet och vår fantastiska träningsanläggning. Jag kan inte påstå att gym är jätteroligt, men det känns otroligt bra jämfört med noll och inget och det är mumma för en kontorsråtta med värkande axlar och nacke. Med rätt musik i hörlurarna, idag Jay-Z, Marit Bergman och Robbie Williams, är det en bra start på dagen och jag är så nöjd med mig själv. Bra jobbat B!

Motiverad - nu eller aldrig

I helgen hälsade vi på vänner som är med våg. M klättrade upp på den och fick världens kris då han inser att de konstanta 72 kilo som han haft sedan tonåren fått några kompisar. Inte jättechockerande för en pappaledig 35-åring kan jag tycka, men det är hans kris, hans rätt. Gottegrisen och anti-sportaren svär att han ska sluta fika, äta godis och börja springa! Det är bara för mig att hänga på med en gång för det här är ett uttalande på miljonen. Jag ska skriva ett kontrakt i blod medans de där extrakilona fortfarande finns färskt in hans minne. Det här kan ju faktiskt vara min chans att komma ur de dåliga undanflykternas träsk. Fast jag behöver nya träningsskor och så ska jag ska bara bli HELT fri från min förkylning tänker jag när jag svänger förbi Dahls och köper med mig min vanliga frukostfralla och latte (fast idag med lättmjölk). Och nästa vecka uppe hos mor och far ska jag bara fika till eftermiddagskaffet.

Ja, det det finns några vanor att bryta, men hur svårt kan det vara!?