Jag har glömt att summera årets filmfestival och mina 4 (5) filmer. Så här var det!
Jag tjuvstartade med att gå på Lilla Filmfestivalen med en kompis och hennes elev. Det smått fantastiska biljettpriset 40:- gav oss mycket film för pengarna då vi bänkade oss på Draken och såg
Boktjuven baserad på Markus Zusaks bok med samma namn. Jag har inte läst boken och visste inte mycket mer än att den utspelar sig under andra världskriget. Liesel tas om hand av en fosterfamilj då hennes egen mamma av politiska skäl tvingas fly från Tyskland strax innan andra världskrigets utbrott, en familj som hon sakta men säkert växer samman med genom krigets svårigheter. Den är fin och intressant, särskilt för unga, och välspelad framför allt av Geoffrey Rush och Emily Watson som fosterföräldrarna Hans och Rosa, men det är ingen wow-film. (3)
Min första film på den "riktiga" festivalen skulle ha varit
Mistaken for strangers, en dokumentär som följer bandet The National på och bakom scenen. Av flera anledningar, främst att jag somnade i soffan, missade jag denna men hoppas få chans att se bandet på Way Out West i augusti i stället.
Jag piggnade till, tog nya tag och gick i stället på nästa planerade visning, även den en filmatisering av en hyllad bok som jag inte har läst, Chimamanda Ngozie Adichies
En halv gul sol. Tvillingsystrarna Olanna och Kainene växer upp i ett välbärgat hem i Nigeria. Båda utbildar sig men väljer olika karriärer och vägar i livet vilket ger dem olika upplevelser av de oroligheter som råder under 60-talet och som kulminerar när Biafra utropar sig till en självständig stat 1967 med inbördeskrig som följd.
Manusförfattaren och regissören Biyi Bandele, själv född i Nigeria, är på plats och berättar om det långa arbetet med filmen, om hur han under en 10 timmars bilfärd övertalat Adichie att få göra filmen, om jakten på finansiärer som föreslår bekvämare Sydafrika som inspelningsplats och om hur han ser fram emot att filmen ska få premiär i landet som omsorgsfullt begravt den här delen av sin historia.
Filmens stora styrka är att vi får se Nigeria från så många olika sidor, inte bara genom krigets härjningar och jag önskar verkligen att jag läst boken då jag misstänker att filmen bara ger en liten aning av ett stort berättande. (3)
Ytterligare en fredagkväll kommer, denna gången somnar jag inte utan trotsar snön och kylan för att ta mig till Chalmers där dramat
Labor Day väntar. För regin står namnkunnige Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno, Up in the air...) och Kate Winslet spelar huvudrollen som Adele som bor ensam med 13-årige sonen Henry när deras vägar korsas av en fånge på flykt i form av Josh Brolin.
Det låter bra på pappret och var inte SÅ illa, om jag bortser från det uppenbart icke-trovärdiga att filmen utspelar sig under en enda helg. I don't buy it, inte heller den klyschigt sensuella pajbakningsscenen köper jag så det som i teorin var ett starkt kort höll inte alls och min känsla när jag kommer ut i vinterkylan efter min tredje film är definitivt inte "wow" utan "jaha". (2+)
Söndag är festivalens näst sista dag. M har hunnit se Her av Spike Jonze, en dansk dokumentär om aspirerande astronauten Sepideh och en rysk komedi om kulturkrockar vid ett bröllop som han är nöjd med alla tre. Snön som har legat under veckan är borta och istället småregnar det på mig när jag styr mot Biopalatset för min sista film,
Obvious child. Den fastnade jag för i programmet eftersom huvudrollsinnehavaren beskrevs som "en blandning mellan Woody Allen och Lena Dunham" vilket lät härligt New York neurotiskt i mina öron.
Donna jobbar som stå-upp komiker och hon räds inte för att ta upp det allra mest privata på scenen vilket blir en smula olyckligt när hon en dag dumpas och bedras av sin pojkvän och en nära vän. Det ringer kanske varningsklockor om skämskudde, men det här sammanbrottet och skildringen av Donna, hennes familj, vänner och slumpmässiga nya flirt görs med en sådan värme att jag njuter varenda en av de 83 minuterna. Om Obvious Child någon gång under året korsar din väg - se den, den var nämligen wow! (4+)
