Saker på S

S är en favoritbokstav, den är lillemans och bästa kompisens. Hos Lilla O är det dags för bokfrågornas ABC på bokstaven S och det var riktigt svårt trots att jag har haft hela långhelgen på mig att tänka:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?
Jag tycker att språk i böcker kan vara både för enkelt och för tillkrånglat men det beror helt på bok, genre och när den är skriven. Linn Ullman tycker jag alltid skriver vackert.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?
Det få bli syskonen Pevensie som jag nämnde i Häxtemat nedan. De bråkar, retas och sviker men älskar och hjälper varandra till stordåd i min C.S Lewis favorit.

3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?
Jag kan inte komma ihåg att jag var just sagofantast men en berättelse som jag kunde höra hur ofta som helst var Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Lilleman är inte riktigt i sagoåldern, så jag är inte helt uppdaterad på de gamla sagorna än.

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.
Det som slår mig direkt är Amy Winehouses "Rehab" som ledmotiv till En oväntad semester där Rachel så länge förnekar sitt missbruk och vad det gör mot henne och hennes nära och kära.

Rehab - Amy Winehouse
Lust for life - Iggy Pop
Not an addict - K's Choice
Bad things - Jace Everett
Delivery - Babyshambles
Hope - Jack Johnson
Gravity - Sarah Bareilles
I'll be OK - McFly

Lista

Tema Häxor

Lyrans tematrio handlar i veckan om häxor, som det finns gott av i litteraturen:

Trollkarlens slott av Dianna Wynne Jones innehåller både häxor och trollkarlar och följer Sophie i Howls mystiska slott på jakt efter att häva en förbannelse hon drabbats av. Det är på denna som underbara Det levande slottet av Hayao Miyazaki bygger på.

Häxan och lejonet är nog den bok jag läst flest gånger, jag lånade den vid nästan varje biblioteksbesök när jag var liten, innan jag äntligen köpte den själv. Att följa med Lucy, Edmund, Susan och Peter genom garderoben till äventyret i Narnia där den Vita Häxan styr är lika fantastiskt varje gång.

Eftersom jag gillar både häxor och Guillou tänkte jag att hans historiska reportage om häxprocessen på 1600-talet, Häxornas försvarare, skulle vara bra, men zzznark, jag fick ge upp.

Gott och blandat

Visa av förra ledighetens flängande ska vi vara hemma hela påsken, även om påsk i norr brukar vara riktigt härligt. Men i år har vi som tur är fått en ordentlig dos vinter här nere så nu ser jag fram mot att vårpyssla hemma.

Lagom till långhelgen, som blir extra lång för mig med föräldraledig onsdag och semester på torsdag, kommer ett paket från Adlibris med gott och blandat till oss båda. En killkompis sa här om dagen ”Nu ska jag snart läsa min första kvinnliga författare”. Jag blev så chockad att jag inte hann ta reda på om han skojade eller inte. Författaren han avsåg var i alla fall Donna Tartt, så nu måste jag banne mig också läsa henne. Sen klickade jag hem lite från rean som fortfarande pågår och några tips jag snappat upp på diverse bokbloggar:

• Hans Koppel, Vi i villa
• Anders Björkelid, Ondvinter
• Ronne Sandahl, Vi som aldrig sa hora
• Donna Tartt, Den hemliga historien
• Roddy Doyle, Kvinnan som gick in i dörrar

Och nu måste jag snarast ringa kompisen och fråga om han verkligen menade allvar, det här är ändå en kille som läser relativt mycket. Vi brukar ge honom böcker i present, kan det vara så illa att det bara blivit manliga författare genom åren? Mycket troligt, om än omedvetet. Förra gången jag inhandlade böcker blev det bara kvinnor, denna gången övervägande män. I bokhyllan hemma är nog fördelningen män 60 - kvinnor 40.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag skulle ha gått på Popical på Konserthuset i helgen. Salem al Fakir är verkligen aktiv och just nu aktuell med nya skivan ”Ignore this” knappt ett år efter ”Astronaut”. På P3 spelas fortfarande en av årets höjdare frekvent, Backseat, som al Fakirs alter ego Damien Adore står bakom. Nu var det väl inte särskilt troligt att han skulle spela den på Popical, men att se mångsidige Salem som ju är klassiskt skolad violinist tillsammans med symfonikerna, lät som en riktig höjdare.

Nu kom däremot livet emellan då den inbokade barnvakten var med om en olycka förra veckan med frakturer och svår värk som resultat. Jag klagar inte över mina missade kulturupplevelser utan påminns om hur livet kan förändras på en enda sekund och önskar kära svärfar ett snabbt tillfrisknande.

Istället vinkade jag av ett trött gäng som drog till Konserthuset. Suck, vi är verkligen inte 18 längre och fredagskvällar generellt är inte prime time för heltidsarbetande 35-40 åringar. M förklarade att han varit så trött att han klappat i otakt, något denna stackars recensent fått erfara. Ha, ha! Nåja, livemusik hade varit underbart, men jag var trots allt helnöjd med att krypa i pyjamasbyxorna, natta lilleman med Nalle Puh och sedan lägga mig under filten med en bok.

Roligt och romantiskt

I bokfrågornas ABC hos Lilla O var det i veckan snarare svårt att begränsa sig eftersom jag kommer att tänka på en lång lista med svar på R. Det får bli några riktigt gamla favoriter.

1. Har du läst någon bok som kretsar kring en rättegång?
Ja flera av kungen av juridiska dramer, John Grisham. Juryn med många år på nacken utspelar sig i södra Mississippi under rättegången mot Carl Lee Hailey som tagit rättvisan i egna händer och skjutit två män som våldtagit hans 10-åriga dotter. Generellt är jag är svag för rättegångsscener i både böcker och filmer när sanningar och intriger rullas upp (tänk ”You can’t handle the truth!” i A few good men).

2. Har du någon romantisk favoritbok?
Hmm, romantik är kanske inte min starka sida, men klassiska Jane Austen och favoriterna Förnuft & känsla samt Stolthet & fördom är romantik personifierad, både tidseran de speglar och kärleksförhållandena.

3. Religion påverkar oss antingen vi är troende eller inte. Berätta om en bok där religionen har betydelse.
enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson är skriven med inspiration av uppgiften att Maria också var en av Jesus lärjungar och här får vi höra hennes version som ger ett annorlunda perspektiv på kristendomen.

4. Slutligen vill jag att du berättar om en riktigt rolig bok!
Hyllorna här hemma är fulla av roliga böcker då framför allt sambon är mycket svag för denna kategori. Hans fniss gör mig så klart nyfiken. I Kan innehålla nötter av John O'Farell tar Alice och David begreppet curlingföräldrar till en helt ny nivå i sin hysteriska jakt på perfektion i familjelivet.

Till skogs

Det är hög tid att upptäcka en ny deckarförfattare. På senare år är det bara Peter Robinsons kommissarie Banks jag följt och några andra få mer sporadiskt. Irländska Tana French debut Till skogs sägs följa samma anda som Dennis Lehane och i min värld är det en väldigt hög standard att leva upp till då Lehane är min favorit i spänningsgenren. Förutom det lite suggestiva, mörka är likheterna också en rå men hjärtlig vänskap mellan huvudpersonerna, i Till skogs de två poliserna Cassie Maddox och Rob Ryan.

20 år tidigare hette Rob Adam och hittades paralyserad och blodig i en skog medan hans två vänner och ständiga vapendragare är spårlöst försvunna. Adams minne av timmarna i skogen är helt blankt och barnen återfinns aldrig. Familjen flyttar och Adam blir Rob, som efter många år återvänder till Irland för att bli polis. Han är en cool katt och påläggskalv på mordroteln fram till den dag då ett nytt fall landar på hans bord. En ung flicka har hittats mördad i utkanten av samma skog men Rob och bundsförvanten Cassie undviker att berätta om hans inblandning i det tidigare fallet.

Det är lurigt med deckare, kanske är det därför jag inte läser så många, för de överraskar sällan längre. Inte heller Till Skogs överraskar och första halvan är ganska pladdrig och seg. Andra halvan däremot, där Rob och Cassies professionella och privata relation sakta är på väg mot katastrof i takt med att lösningen närmar sig, är riktigt nagelbitarspännande. Det var uppfriskande och jag gillar Frenchs stil och personbeskrivningar. Jag kommer definitivt läsa uppföljaren Okänt offer också.

Flygplan har dessutom blivit min nya favoritplats att läsa på. Vilket fokus man har i ett par timmar. Kanske för att jag i år har flugit mycket själv istället för med lilleman. På de resorna ligger fokus någon helt annanstans.

7 timmar krig - kan det va' nåt?

Det var faktiskt jag som köpte hem denna miniserie som följer marinkårens 1:a spaningsbataljon under de 2 första månaderna av invasionen i Irak 2003. Jag hade läst mycket positivt om serien och HBO produktioner står generellt högt i kurs hos mig. Inte heller Generation Kill gör mig besviken. De 7 en-timmes avsnitten är välskrivna, välspelade och mycket intressanta. Det är också så grabbigt och pubertalt att det ibland står mig upp i halsen men det stämmer å andra sidan min föreställning om livet i det militära.

Vi förfäras, vi skrattar och tittar ibland på varandra och undrar hur serien togs emot hemma i USA och inte minst av militärledningen. Det är nämligen ingen idyllisk amerikansk hjältesaga vi får se. Alltså googlar vi och det vi inte tagit reda på innan vi började se serien är att den bygger på inbäddade reportern Evan Wrights egna upplevelser från invasionen. Alla namn är verkliga och det finns till och med personer som spelar sig själva. Wrights rapporter från Irak, först i en serie artiklar i Rolling Stone som sedan blev boken Generation Kill, skapade både debatt och vann priser. Ledningen för marinkåren har till och med rekommenderat boken till officerare som ett exempel på hur livet i krig kan vara. Wright förklarar på HBO att han skildrar marinsoldaterna, livet i fält, språket och jargongen som det verkligen är, inte hur en amerikansk publik förväntar sig att det ska vara och det är både befriande och skrämmande. Om hälften faktiskt hänt är det illa nog. Misstagen som görs, av befäl såväl som av soldater, är rena rama parodin emellanåt.

The bad guys är inte främst Irakier i den här skildringen utan klantiga befäl, oerfarna soldater och reservister, de framställs som konsekvent misslyckade, kanske lite väl svart/vitt. Men det är när de övriga karaktärernas känslor, frågor, moraliska dilemman och hängivenhet för ett för mig ofattbart jobb skildras som det blir riktigt bra. Att detta blev Alexander Skarsgårds genombrott i Hollywood är inte konstigt, han gör en suverän sgt. Brad Colbert. Det blir fyra plus till Generation Kill.