måndagen den 31:e januari 2011

Great expectations!

Nej, jag har inte läst Dickens, utan de höga förväntningarna gäller delar av arbetsveckan som jag kommer spendera med utsikt ungefär som den till höger.

Tjänsteresor med tid på tåg eller väntan på flygplatser är numer min favoritstund för läsning men på resande fot är inbundet strängt förbjudet (enligt mina egna principer) så fina men tunga Presidentens hustru får tyvärr stanna hemma. Med mig tar jag i stället Smaken av Muriel Barbery och så tröstar jag mig med att bo mitt emot en kvällsöppen Waterstones. Jag skulle bli förvånad om inte Gillian Flynn's Dark Places som Fiktiviteter skriver om i dag får följa med tillbaka från London!

söndagen den 30:e januari 2011

GIFF

Helgens filmer på Göteborgs Filmfestival var en som jag hade otroligt höga förväntningar på, en debutant som jag inte trodde varken bu eller bä om och en som jag på förhand trodde att jag inte skulle gilla.

Det började med Black Swan, om begåvade men sköra Nina som drömmer om att bli första ballerina i sitt kompani. Men när hon äntligen landar rollen både som den vackra vita svanen och hennes elaka syster i en modern uppsättning av Svansjön pressas hon närmare och närmare gränsen för vad hon klarar av att hantera.

Jag var i förväg fundersam över skådespelarvalen Mila Kunis och Winona Ryder, som aldrig varit någon favorit. Jag är fortfarande ganska likgiltig över Ryders roll som före-dettingen Beth men som den udda karaktären i gruppen, den frigjorda Lily funkar Mila Kunis absolut. Och Natalie Portmans väg till Oscarsstatyetten borde vara tämligen ohotad. Hon är nämligen alldeles fantastisk.

Just balettvärlden är en tacksam miljö att använda för att skildra hur jakten på perfektion kan skapa en ångest som tar de starkaste uttryck. Darren Aronofsky gör med skräckfilmsliknande effekter Black Swan till en oerhört intensiv och suggestiv film. Det finns en del briljanta scener som jag tänker på om och om igen. 4+
-----------------------------------

Österrikiska Barbara Eder har låtit sig inspireras av åren som utbytesstudent i Texas och resutatet blir hennes långfilmsdebut Inside America. Vi träffar några ungdomar i ett samhälle nära den mexikanska gränsen där invandringen har påverkat dem alla på ett eller annat sätt. "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis." Typ. Det är realistiskt och bitvis gripande men i slutändan precis som jag förväntade mig, varken bu eller bä. 2+
-----------------------------------

Tredje filmen blev den stora överraskningen då jag bänkar mig framför The King's speech med en bild klart uppmålad framför mig efter att ha sett en tråkig trailer: Brittisk hertig med talfel, Colin Firth överdrivet hyllad för rollen som nämnda hertig, talpedagog, motgångar, fint slut, jada-jada-jada. Fin, visst, men inte min typ av film. Ungefär så.

Efteråt känner jag: Brittisk hertig med talfel, helt OK att Colin Firth hyllas för rollen som nämnda hertig, talpedagog, motgångar, fint slut, jada-jada-jada, men så varmt, roligt och intressant! Bäst av alla är Geoffrey Rush som australiensiska talpedagogen Lionel Logue. Hurra, hoppas han vinner många pris för bästa manliga biroll i år! 4

Allt som allt en mycket bra biohelg med både infriade förväntningar och omkullkastade förutfattade meningar, det finns något befriande med båda två.

tisdagen den 25:e januari 2011

Tiden går

Den 25 januari 2009 föddes den här bloggen, från början med avsikten att vara en dagbok över filmer jag sett, böcker jag läst och konserter jag upplevt, men det blev visst lite annat på vägen också.

I den uppsjö av så kallade vardagsbloggar som fanns tog jag namnet …and then there was Beatrix som antyder att detta är ännu en i raden. Men den är min och jag är glad att den finns och i dag firar 2 år!

fredagen den 21:e januari 2011

Sharp Objects

Efter att en andra flicka på kort tid hittas mördad i småstaden Wind Gap skickas journalisten Camille Preaker till sin hemstad i Missouri för att bevaka utredningen. Att Camille inte mår speciellt bra och gruvar sig för det första besöket i hemstaden på 7 år framgår med all tydlighet. Samtidigt som hon jagar det stora scoopet för sin arbetsgivare i Chicago ska hon helskinnad klara av samvaron med sin dysfunktionella familj och vänner från förr. Bokstavligt talat helskinnad, eftersom Camille sedan unga år dämpat sin ångest genom att skära sig själv, och ångest och smärta finns det gott om i Wind Gap. Det är inramningen för Gillian Flynns debut Sharp Objects från 2006.

Hur tydligt jag ser en boks miljöer och karaktärer framför mig är så klart en av de viktigaste faktorerna för hur mycket jag gillar den. Antalet gånger jag vill hoppa in i handlingen och agera är en bra bedömning av det engagemang den väcker. De bästa böckerna behöver inte nödvändigtvis vara fyllda av karaktärer jag älskar, bara jag känner något för dem.

Sharp Objects plockar höga poäng på båda dessa kriterier. Flynn beskriver framför allt karaktärer på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte bilda sig en uppfattning om dem. Jag ser också Wind Gaps kvarter, barerna i utkanten av staden och Camilles barndomshem i kolonialstil tydligt framför mig. Inte förvånande läser jag att Gillian Flynn även jobbat med filmmanuset till Sharp Objects, för det är så jag läser den, men tydliga bilder som ur en film framför mig.

Jag har inte någon erfarenhet av den amerikanska mellanvästern, men att vara den som lämnar en småstad vet jag mycket om. Flynn ägnar en hel del uppmärksamhet åt Camillas svårighet med att vara en hemvändare, att hantera rollerna från high school, få folks förtroende och undvika deras förakt över att hon numera är en utomstående. Det gör att det är så mycket mer än svaret på vem som är mördaren som är spännande i den här boken.

Mitt fösta möte med Gillian Flynn var mycket positivt och jag ser fram emot att läsa Dark Places också. Det här blev första boken i Alfabetsutmaningen.

måndagen den 17:e januari 2011

Helgens roligaste läsning...

...var programmet till Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag älskar att botanisera i det digra utbudet. Jag har säkrat biljetter till Black Swan för vilken Natalie Portman fick en Golden Globe i natt. Sedan ska jag som vanligt planera in den där perfekta blandningen mellan storfilmer, debutanter och dokumentärt. Den 28 januari drar det i gång. Det ska bli så kul!

lördagen den 15:e januari 2011

Tematrio - Inledningar

"It was the best of times, it was the worst of times" måste vara den mest klassiska och välciterade inledningen eftersom den har fastnat trots att jag inte läst Dickens A tale of two cities. Tematrion hos Lyran handlar i veckan om inledningar jag tycker är minnesvärda!
  1. "Jag vaknar till dånet av en flygplansmotor och känslan av något varmt som rinner nerför hakan. Jag lyfter handen och känner på ansiktet. Mina fyra framtänder är borta, jag har ett hål i kinden, min näsa är knäckt och ögonen nästan igensvullna." Början av James Frey's semi-biografiska Tusen små bitar drabbade mig omedelbart, jag blev både illamående och nyfiken. Vad var det egentligen som hade hänt?
  2. "Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i. Han hade faktiskt varit död i tio dagar innan de hittade honom". Donna Tartt låter oss i Den hemliga historien få en viktig bit information redan i början av den 700 sidor långa boken. Jag vet alltså vad som kommer att hända men inte varför och läsningen blir helt annorlunda än om jag inget vetat om det som skulle bli Bunnys öde. Bra grepp!
  3. "Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten ur gräsmattan. Hon blev inte rädd. Men vaksam. Nu hörde hon att det var en bilmotor på låga varv." Kerstin Ekman skapar genast en mystisk stämning och med korta meningar och detaljerad miljöeskrivning får hon i alla fall mig intresserad av vem som berättar och vad det är hon vaknar av mitt i natten i Händelser vid vatten.

fredagen den 14:e januari 2011

6 x fiktiva förälskelser

Utmaningen för veckan, som jag hittar hos Sara på Glory Box, är att lista 6 fiktiva ungdomsförälskelser. Sicken nostalgitripp! För mig blir det några av de riktigt tidiga förälskelserna. Jag kommer mycket väl ihåg känslorna och en del val är mycket märkliga, men here we go:
  • När jag var liten i slutet av 70- och början på 80-talet visades fortfarande Errol Flynn filmer. Han blev min första fiktiva förälskelse som Kapten Blod, läkaren som döms för förräderi, säljs som slav och slutar som en slags havets Robin Hood.
  • Ett av de mest söndertummade seriealbumen hemma var Den Siste Mohikanen då jag älskade äventyret och spejaren Falköga som vuxit upp som indianen Uncas halvbror. Deras mod och lojalitet då de hjälpte systrarna Cora och Alice fick jag aldrig nog av.
  • Jag var lätt besatt av C.S. Lewis serie om Narnia när jag var liten och favoriten var Häxan & Lejonet som nästan alltid fick följa med hem från biblioteksbesöken i tätorten. Det var Aslan som var min store hjälte och favorit och scenen med honom bunden på stenbordet är något av det sorgligaste jag vet.
  • En bad boy som 1986 blev en stor förälskelse var Ham Tyler i V. Den där karaktären som fast han var på de godas sida gärna slängde käft med hjältarna och pucklade på helylle Donovan och var allmänt rå men hjärtlig. Älskar'n.
  • 1987 var det omöjligt att vara tonårig jazzdanstjej, gå på Dirty Dancing med sin bästis och inte bli över öronen förälskad i Johnny Castle. Omöjligt. Jag smått föraktade alla roller Patrick Swayze gjorde efter det, för ingen kunde någonsin mäta sig med Johnny.
  • Min kärlek till tv-serier fortsatte under nittiotalet med Twin Peaks, Party of Five och framför allt en av mina favoritserier genom tiderna, Arkiv X. Där var det inte spooky Mulder som blev min fiktiva älskling utan den ständigt lojale och i hemlighet hjälpsamme assistant director Walter Skinner. Vi håller på att se om serien och Skinner väcker fortfarande mina varmaste sympatier.
Det var mina bekännelser! Karaktärer som Pacey Whitter, Logan Echolls och Josh Lyman platsar inte eftersom jag var närmare 30 då jag blev förälskad i dem, men de är ändå värda ett hedersomnämnande.

onsdagen den 12:e januari 2011

Date med SVT

I kväll tänker jag parkera i soffan med en stor kopp te. Först för att njuta av sista delen av Emma (åh, Mr Knightley…) sedan kikar jag på premiären av Bibliotekstjuven, som i alla fall på pappret låter spännande, innan jag avslutar tv-kvällen med sköna serien Nurse Jackie. Yay!


Visserligen risker jag att jinxa det genom att deklamera mina soffpotatisplaner högt, dvs. nu kommer lilleman bli sjuk, DVDn gå sönder, teet vara slut eller så får jag oväntat besök, men jag hoppas att Murphy håller sig långt borta i kväll.

tisdagen den 11:e januari 2011

Debuter

Att min treåriga son gillar tv och böcker råder det ingen tvekan om, den genen går i rakt nedstigande led. Det var därför nästan lika högtidligt som på valdagen då vi i helgen skred in på Bergakungen för att göra biodebut som familj. Filmen för dagen var Vem? där 8 av Stina Wirséns böcker har animerats. Gunnar Bohlin läser tydligt och pedagogiskt om lilla och stora nallen, gula katten, fågeln, kaninen och nallegrisen. Jag har inte varit överförtjust i böckerna men har fått ge mig då lilleman gärna lånar dem och jag kan se poängen i att prata om bråken, känslorna och de fula orden som återkommer både i böckerna och filmerna.

Sonen tittar i alla fall på ”den stora tv:n” med full koncentration och när de 30 minuterna har gått och vi gör oss klara att gå tittar han förundrat på oss: – Vadå gå? Igen!
Ja, det här gör vi definitivt igen!

Senare under helgen frågar en kompis om jag vill gå med på Svinalängorna. Hon är en god vän som jag träffar en hel del, men som ALDRIG går på bio, så det tillfället kunde jag inte försitta. Vi drack te innan, grät i kapp till Pernilla Augusts regidebut och lovade varandra att detta gör vi också igen.

Jag har inte läst Susanne Alakoskis prisbelönta bok, inte varit speciellt sugen på det heller, så jag hade noll och inga förväntningar på filmen men visste att det inte skulle bli någon upplyftande historia.

Leena åker motvilligt till sin mammas dödsbädd tillsammans med sin familj som knappt vetat om att svär- och mormodern existerat. Maken Johan stöttar och pushar, ibland med lite väl glättig attityd till det möte som så tydligt sitter hårt inne för Leena. Genom tillbakablickar på uppväxten, med finska föräldrar i sjuttiotalets Ystad, ser vi anledningen till den spända relationen och hur alkohol och våld leder familjen i fördärvet. Nattsvart, men bra. Tehilla Blad är fantastiskt som 70-talets Leena och Noomi Rapace gör den spända, ångestfyllda nutida versionen alldeles utmärkt.

tisdagen den 4:e januari 2011

Gå inte över ån efter vatten

Martina på Ett hem utan böcker utmanar oss att ta tag i de olästa böckerna hemma i bokhyllan under året, en från varje bokstav i alfabetet utan speciell ordning, bara det man känner för. Det är en utmärkt idé som jag hänger på, därför får utmaningen en egen flik högst upp i bloggen.

Jag har inga illusioner om att jag ska komma igenom alla 22 bokstäver utan att köpa nytt men förhoppningsvis betar jag av några av de efterlängtade böckerna som faktiskt redan väntar i hyllan samtidigt som det blir något av ett köp- och lånestopp.

Filmåret 2010

Sista årssummeringen, nu av filmer:

Bästa filmen jag sett i år är:
Jag har inte sett någon fempoängare som överglänser alla andra, däremot många bra (4 och 4+) som Coraline, An education, Inglorious basterds, La mission och Den fantastiska räven för att bara nämna några.

Sämsta filmen jag sett i år är:
2012, ett fullkomligt slöseri med tid.

Störst förhoppning hade jag på:
2010 var året då en av mina favoritböcker, Shutter Island, kom som film. Det dröjde innan jag såg den och mina förhoppningar var att det inte skulle bli platt fall för denna fantastiska historia. Med en rollista som heter duga tycker jag att den faktiskt klarade sig riktigt bra även som film.

Mest besviken blev jag över:
Nick & Norahs oändliga låtlista eftersom boken var så bra och Nauescaä från vindarnas dal som inte alls var lika magisk som Miyazakis filmer brukar vara.

Så här utmärkte sig filmåret 2010:
Som vanligt trodde jag att jag skulle gå mer på bio, men förutom GIFF blev det knappt en i kvartalet. Uselt. Jag engagerade mig däremot i Filmklubben på jobbet och därför blev det ändå totalt fler filmer än tidigare år, fast på DVD.

Ett mål jag hade var att se alla filmer som var Oscarsnominerade för bästa film och förutom Precious, som jag ska läsa först, har jag klarat av det.

Avatar (3+)
The Blind Side (2)
District 9 (3)
An Education (4)
The Hurt Locker ( 4-)
Inglourious Basterds (4)
A Serious Man (3)
Up (4)
Up in the Air (4)
Precious

2011 hoppas jag som vanligt på fler biobesök och när jag antecknar filmer och betyg ska jag även göra som Sara på Glory Box och notera om de passerar Bechdeltestet!

måndagen den 3:e januari 2011

TV-serier 2010

Bokåret 2010 är summerat, så här kommer tv-serierna:

Bästa tv-serien jag sett 2010:
2010 var året jag (vi) upptäckte How I met your mother och såg alla fem säsonger. Den första var överlägsen, 2-4 bra och säsong 5 ännu en höjdare. Annars föll jag stenhårt för Mad Men, andra säsongen av In treatment och Generation Kill.

Sämsta tv-serien jag sett 2010:
Grey’s anatomy är en av de få serier jag ser på tv i realtid och förutom det oerhört dramatiska slutet på säsong sex har resten av säsongen och säsong 7 hittills varit ganska lama.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag var länge osäker på om jag skulle ”våga” se om Twin Peaks efter att ha älskat den i nästan 20 år. Det gjorde jag till slut och blev inte besviken.

Mest besviken blev jag över:
Hypade The event, som sändes bara en vecka efter USA. Det verkade lovande med tidshopp och utomjordingar och vi följde 9 avsnitt på tv. Det tionde missade vi och har inte brytt oss om att leta upp det. Inte mer spännande än så alltså.

Så här utmärkte sig tv-serieåret 2010:
Det har definitivt varit DVD-boxarnas år. Jag älskar att maratontitta på favoritserierna och i alla fall de första säsongerna på många serier gå nu mer att få tag på till överkomligt pris. Lovefilm har också fler och fler tv-serier i sitt utbud, även om det verkar vara lång kö till dem, och så finns ju BytDVDbox.nu!

2011 ser jag fram emot mer Mad Men, Dexter, True Blood och så är jag nyfiken på An idiot abroad som börjar på SVT den 20 januari.

lördagen den 1:e januari 2011

Bokåret 2010

Jag hittar denna lilla enkät som passar bra att summera bokåret med hos enligt O. Jag tror jag ska applicera den på filmer och DVD-boxar också!

Bästa boken jag läst i år är:
Klanerna i Palos Verdes är den som i mina noteringar fått högsta betyget. Jag blev oerhört gripen av Joy Nicholsons debut om Medina och hennes trasiga familj. Näst högst kommer Oryx & Crake av Margaret Atwood, av vilken jag för övrigt läst flest böcker i år (3 st).

Sämsta boken jag läst i år är:
Vampyrens märke av P.C Cast. Allt i vampyr- eller internatgenren är inte givna vinnare.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag håller precis på att avsluta Syndaflodens år och efter att föregångaren Oryx & Crake blev en sådan favorit kommer automatiskt stora förhoppningar. Återkommer med utvärderingen.

Mest såg jag fram emot Dennis Lehanes nya Moonligt mile där vi återser Patrick Kenzie och Angela Gennaro för första gången på några år men där var kanske inte förväntningarna extremt höga. Mitt favoritdeckarpar höll stilen och jag fick vad jag förväntade mig.

Mest besviken blev jag över:
Den boken som skilde sig mest från vad jag förväntade mig, på ett negativt sätt, var antingen Musikens betydelse för flickor eller avslutningen i Twilightserien, Breaking dawn.

Så här utmärkte sig läsåret 2010:
Jag är en periodare vad gäller läsning och de stunder jag i förväg tror ska bli läsintensiva, som semestrar och resor, stämmer ofta inte. Mina få men naggande goda tjänsteresor har varit den stora fristaden för att både komma i kapp med sömn och läsning.

Mitt mål var att utnyttja biblioteket mer och det överträffade jag med råge. Att låna funkar alldeles utmärkt och jag både spontanlånar och reserverar.

Jag har läst fler nya författare än på länge och hela 73% av böckerna var skrivna av kvinnor, jag som gjort överslaget att vår bokhylla annars består av män till ungefär 70%. Kanske har tipsen från bokbloggarna och de utmaningar jag snappat upp gjort sitt för den fördelningen. Av männen är det bara John Ajvide Lindqvist som aspirerar på topp 5 i år med sin Människohamn, annars dominerar kvinnor som Atwood, Hustvedt, Skäringer, Tartt och Åsa Grennvall med sina seriealbum.

2011 hoppas jag läsa mer på engelska, hinna med någon klassiker och fler nya författare som jag listade här.