Bokåret 2010

Jag hittar denna lilla enkät som passar bra att summera bokåret med hos enligt O. Jag tror jag ska applicera den på filmer och DVD-boxar också!

Bästa boken jag läst i år är:
Klanerna i Palos Verdes är den som i mina noteringar fått högsta betyget. Jag blev oerhört gripen av Joy Nicholsons debut om Medina och hennes trasiga familj. Näst högst kommer Oryx & Crake av Margaret Atwood, av vilken jag för övrigt läst flest böcker i år (3 st).

Sämsta boken jag läst i år är:
Vampyrens märke av P.C Cast. Allt i vampyr- eller internatgenren är inte givna vinnare.

Störst förhoppning hade jag på:
Jag håller precis på att avsluta Syndaflodens år och efter att föregångaren Oryx & Crake blev en sådan favorit kommer automatiskt stora förhoppningar. Återkommer med utvärderingen.

Mest såg jag fram emot Dennis Lehanes nya Moonligt mile där vi återser Patrick Kenzie och Angela Gennaro för första gången på några år men där var kanske inte förväntningarna extremt höga. Mitt favoritdeckarpar höll stilen och jag fick vad jag förväntade mig.

Mest besviken blev jag över:
Den boken som skilde sig mest från vad jag förväntade mig, på ett negativt sätt, var antingen Musikens betydelse för flickor eller avslutningen i Twilightserien, Breaking dawn.

Så här utmärkte sig läsåret 2010:
Jag är en periodare vad gäller läsning och de stunder jag i förväg tror ska bli läsintensiva, som semestrar och resor, stämmer ofta inte. Mina få men naggande goda tjänsteresor har varit den stora fristaden för att både komma i kapp med sömn och läsning.

Mitt mål var att utnyttja biblioteket mer och det överträffade jag med råge. Att låna funkar alldeles utmärkt och jag både spontanlånar och reserverar.

Jag har läst fler nya författare än på länge och hela 73% av böckerna var skrivna av kvinnor, jag som gjort överslaget att vår bokhylla annars består av män till ungefär 70%. Kanske har tipsen från bokbloggarna och de utmaningar jag snappat upp gjort sitt för den fördelningen. Av männen är det bara John Ajvide Lindqvist som aspirerar på topp 5 i år med sin Människohamn, annars dominerar kvinnor som Atwood, Hustvedt, Skäringer, Tartt och Åsa Grennvall med sina seriealbum.

2011 hoppas jag läsa mer på engelska, hinna med någon klassiker och fler nya författare som jag listade här.

Bokgeografi Kanada

Enligt O's bokgeografiska resa fortsätter västerut, till Kanada:

1. Berätta om en bok som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Douglas Coupland låter många av sina böcker utspela sig i hemlandet Kanada, så även Hej Nostradamus som berättar historien om en skolmassaker ur fyra olika personers perspektiv. Ovanligt gripande för att vara Coupland och jag tyckte mycket om den.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Kanada.

Min nyupptäckta favorit Margaret Atwood är född i Kanada, bor i Kanada och lever med den lika kanadensiske författaren Graeme Gibson. Hon är mångfaldigt nominerad och prisad för sin litteratur och det var sånär att jag lämnade biblioteket med 2000 års vinnare av Booker priset, Den blinde mördaren i går. Den får vänta lite till, men går inte säker länge och jag ser mycket fram emot Syndaflodens år som snart kommer på svenska.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Det är inte någon som står högst upp på min vill läsa lista men jag följer trots allt kommissarie Banks öden och äventyr. Peter Robinson är bosatt i Kanada och Mörkrets alla färger kommer säkerligen hamna i varukorgen när jag känner suget efter lite krim.

Oryx och Crake

Snöman sitter i ett träd insvept i ett lakan. Han är smutsig, hungrig och ensam, påtagligt plågad av minnen av kärleken Oryx och hans kanske ende vän Crake. Vilken roll har de egentligen spelat i den katastrof som skett?

En gång var han Jimmy som växte upp i ett av de högteknologiska reservaten där hans pappa var genolog och delaktig i Operation Odödlighet. På OrganFarmen används nassonger, transgena supergrisar, som värddjur för att odla fram perfekta organ av mänsklig vävnad. Där finns även varjundar och bjunkar, genmanipulerade varelser för särskilda ändamål och triumfer för den mänskliga forskningen. Att även Jimmys vän Crake är ett geni som elitreservaten kommer kämpa om att värva råder det ingen tvekan om, han har stora saker att uträtta medan Jimmy anses som medelmåttig med ordets gåva snarare än matematikens Men alla är inte teknikens förespråkare. Jimmys mor som tidigare varit mikrobiolog på OrganFarmen är numera avskedad och hårt bevakad av säkerhetsgruppen CorpSeCorpse på grund av sitt tydliga missnöje mot projektet. Från sitt gömställe i träder ser Snöman tillbaka på sin uppväxt och livet före katastrofen.

Det finns mycket att säga om Oryx och Crake, att den är rolig, sorglig och smart skriven är några. Atwoods gestaltning av skenande teknik, genmanipulering och uppdelningen i elitområden och Plebesområden, där de vanliga människorna bor, är trots vissa absurda drag inte helt orimliga.

Föga anade jag i början av året att två av de bästa böckerna jag läst i år skulle vara av Margaret Atwood, men Oryx och Crake kvalar definitivt in på topp 5. 276 sidor dystopi och post-apokalyptism när den är som bäst!

Tjänsteresa

Tjänsteresa betyder inte bara långa möten följt av trevliga middagar med kollegor jag jobbar mycket med men sällan träffar, det innebär också att få sova 7 timmar i sträck och det händer inte varje eller ens var annan månad för tillfället. Efter långa arbetsdagar blev det inte mycket läsning på hotellet, där fastnade jag istället framför Escape to the country, om husjakt på den vackra engelska landsbygden. Men en timme på flygplatsen och två i en flygstol – vilken lyx!

Jag slukade Penelopiaden och kom kanske äntligen över min Margaret Atwood rädsla som jag haft sedan vi analyserade The edible woman när jag läste engelsk litteratur för 100 år sedan. Men Penelopiaden var en fröjd att läsa. Atwood har grundlig research i botten men skildrar sedan berättelserna om det trojanska kriget och Odysseus äventyr ur hustrun Penelopes perspektiv, med en modern touch. Det är underbart påhittigt och välskrivet, precis så som jag tycker att en myt ska dramatiseras. Detta var min andra bok ur Mytserien och jag är väldigt glad att jag läste om den hos Bokmania. Drömguden tyckte jag var lite tråkig, men nu ser jag fram emot nästa, kanske blir det Orkanpartyt som jag precis klickat hem från Adlibris.