Människohamn

Under en skidtur till fyren Gåvasten utanför Domarö försvinner femåriga Maja spårlöst mitt på isen. Det är inte alla öbor som blir förvånade över vad som ska visa sig vara ännu ett försvinnande, men flickans föräldrar Anders och Cecilia lämnar ön utan förklaring till vad som har hänt deras dotter. Äktenskapet överlever inte tragedin och efter ett par år i sorg med vinboxen som enda sällskap återvänder Anders till ön och det vindpinade huset Smäcket. Hans upplevelser där kommer överträffa hans vildaste fantasier och samtidigt får vi genom Anders farmor Anna-Greta och hennes vän, trollkarlen Simon, höra historien om det onda arvet och havets makt över människorna på Domarö.

Människohamn är det första jag läser av John Ajvide Lindqvist. Bland bloggare har han fått nästan uteslutande positiva omdömen, i fikarumsdisskussionerna på jobbet har det varit två läger med de som gillar eller inte gillar hans stil. Jag hade egentligen inga förväntningar på läsningen, men som Arkiv X fantast gillade jag genast känslan av mystik och det övernaturliga, utan att vara för skräckbetonat. Det är mycket känslor, sorg, ensamhet men även kärlek i Människohamn.

Att läsa boken med utsikt från sommarstugan denna blåsiga sommar var mycket passande. Hade det varit höst och mörkt hade det varit optimal inramning och jag satte genast boken i händerna på M som med tanke på hur mycket han läser har förvånansvärt dålig koll ibland.

- Vad är det för en bok?

- Det är en spökbok, svarar jag.

Sedan försvann han i ett och ett halvt dygn, fast på Domarö, tittade bara upp från texten då och då med stora ögon och orden "den är jättebra". Jag håller med. Jag kommer snarast återvända till annat av Ajvide Lindqvist.

Komma i kapp

Skön helg. Vi har bland annat sett flera avsnitt av några serier som vi haft inspelade:
Morden: Årets mest suggestiva vinjett. Bara musiken ger mig gåshud och serien håller en bra spänningsnivå. Kjell Bergqvist är en smågrinig gubbe (nähä!?) men utan överspel och med härligt samspel med Göran Ragnerstam, Cecilia Nilsson, Annika Hallin m.fl. Föredömligt med en serie på 6 avsnitt också.

Fringe: Nutidens Arkiv X är tillbaka med säsong 2 och FBIs Fringe division funkar, från sammanbitna Olivia (Anna Torv), till härligt förvirrade Walter (John Noble) och inte minst Peter Bishop som får Joshua Jackson att äntligen kliva ur Dawson’s Creek kostymen. Att vi sedan sitter och med spänning följer besök i parallella verkligheter och jakten på en mördare som visar sig vara en människa muterad med en skorpion låter oerhört märkligt i teorin, men så är det. Jag gillar det. Det är om inte annat en fullkomlig verklighetsflykt.

Flash forward: Som Lost fast inte riktigt. Här har vi fortfarande två osedda avsnitt och jag vet inte om den är stark nog att få oss att komma ikapp. Visst är jag nyfiken på pusselhistorien, men inte tillräckligt för att följa ännu en serie.

Och idag kom min kollega förbi med första säsongen av Mad Men med uppmaningen - Se den! Det får nog bli ett julledighetsprojekt.

Kategori I-landsproblem

I helgen yttrade jag orden ” Du har tagit alla svarta vingummin!” Inget jag är jättestolt över, men vid det här laget borde M veta att vår lösgodispåse är uppbyggd på ett väldigt rättvist sätt. Sura i konstiga färger är hans, chokladbitar mina, men resten har vi två eller tre var av och systemet måste funka! Att köpa var sin godispåse skulle vara lite som skilda sovrum. Kommentaren yttrades under säsong 3 av Arkiv X som fick bli den något fantasilösa farsdagspresenten eftersom lilleman och jag inte lyckades hitta den optimala termosmuggen någonstans (vilket skulle varit mycket mer fantasifullt…).

Under en lunchdiskussion här om dagen visade det sig att många har starka minnen och historier kring just sparade godisbitar som blivit uppätna, ofta av syskon. För mig var det den AKO-kola som jag tyckte var godast och mest sällsynt i påsen som storebror hänsynslöst roffade åt sig. Det är inte helt sunt att fortfarande känna känslan av beskvikelse och förlust 25 år senare, jag vet, men storebror är sedan länge förlåten. Jag är också säker på att M inte begår samma misstag två gånger i rad utan nu är ordentligt påmind om reglerna.

Back to normal

Vi har sett klart på första säsongen av Arkiv X och Dexter säsong 2 så för tillfället har vi ingen bra kvällsserie att sjunka ner i soffan framför. Jag är rätt trött när lilleman äntligen somnat att hjärnan inte orkar med speciellt mycket, just nu bara en Peter Robinson deckare. M har fått hem ”Call of Duty” och där kan man tala om att hjärnan inte behöver jobba. Det låter klick-klick, smatter- smatter, pang-pang. Ibland pratar han. Då säger han saker som ”Fan, jag sprängde mig själv”. Nä, nu får vi ta en sväng till Movieline och inhandla lite höstserier.

I helgen såg vi "Zach and Miri make a porno". Den var sådär. Störd, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men nja, den framkallade inte samma fniss som liknande pubertala komedier i ”Seth Rogen kategorin”.

Nu är jag nyfiken på "True Blood" som börjar på SVT i kväll!

Sommaraktiviteter

Semester och tro det eller ej, värmen har kommit till Göteborg. Det innebär skön utevaro i trädgården, läsning i skuggan när lilleman sover middag, grilla, kall öl och middag på altanen. Det är också att sitta kvar ute med en filt över benen när det blir kväll och strunta i allt vad tråkiga Morden i Midsommer heter. Går istället in lagom till "So you think you can dance". Hurra för talangfulla människor som vet vad de gör! M fick DVD boxar med säsong 1 av Arkiv X och hela Coupling serien i present som också kommer förgylla sommarkvällarna.

I måndags var det konsertdags igen, denna gången Morrissey. Var inte jättepeppad innan men det blev riktigt bra. Konserten innehöll mer än det karaktäristiska svänget med mikrofonsladden och blaséversioner av gamla hits, utan det kändes som att Moz och bandet tyckte det var kul. Gillade främst batteristen som tog i från tårna i några riktigt bombastiska stycken.

Och det här med ledighet är inget jag får nog av, det ger bara mersmak.

M. Night Blablabla

Helgens film blev The Happening. Den var OK, men ingen Sjätte sinnet precis. Satt och väntade på någon oväntad twist, men det blev bara…jaha. M tyckte bättre om den, och han som från början ville se ”något roligt”, vilket är hans standardsvar på vad han känner för att se. Vi två är för övrigt de enda jag vet som även gillade Shyamalans Signs när det begav sig, men så är vi också löjligt förtjusta i aliens. Vi var båda oerhört besvikna när Arkiv X: I want to believe inte innehöll minsta lilla utomjording.