I min hylla: U

Udda verklighet av Nene Ormes blev 2013 års första lästa bok för min del, men långt ifrån mitt första möte med urban fantasy, dvs. fantasy som utspelar sig i nutid bland mer och mindre vanliga människor. Udda lider sedan lång tid av besvärande drömmar och kämpar delvis på grund av dessa med att fungera socialt och i arbetslivet. Hennes liv blir inte mindre komplicerat när hon inser att drömmarna är sanna och att hon tillhör de Sära. Helt OK spänning i Mamlömiljö.

Underbar och älskad av alla är Martina Haags debutroman från 2005 och går i samma komiska och vimsiga anda som hennes krönikor. Bella kämpar med att lyckas i livet, bland annat som skådespelare och när det enda som står mellan henne och drömrollen är huruvida hon kan akrobatik eller inte väljer hon att skarva sanningen lite och hepp, så är förvecklingarna igång. Snabbläst, roligt men med behov av skämskudde emellanåt. (Men människa, vad är det för fel med att säga som det är!?!)

Raka motsatsen till Haags karamell är Sofi Oksanens prisade Utrensing. Det finns inget glättigt över romanen om Estland under rysk ockupation och vad tiden och andan gjorde med Alide Truu. Inte heller är det något lättsamt över hur Alides unga släkting 50 år senare söker lyckan i väst men fastnar i människohandlares garn och vars hopp står till ett halmstrå från hennes mormors förflutna. Men bra är det.

Utopi är ett magasin som är nytt i hyllan för i år då jag tänkt läsa mer serier. I väntan på Berättelser från Engelsfors som kommer göra att serieromanen når ut till än fler människor är tidigare kan man i Utopi läsa annat av två av illustratörerna Kim W Andersson och Karl Johnsson, bland mycket annat i en värld där jag har mycket att upptäcka.

Heja, heja!

Jag vågar inte kalla mig löpare än. Men i maj köpte jag ett par ordentliga skor och började först lufsa för att sedan övergå till att jogga. Det är nämligen nu eller aldrig. På 37 år har jag aldrig lyckats komma över känslan av hur jobbigt det är att springa, hur mycket annat jag än har tränat. Målet i år är att fastställa en gång för alla huruvida jag är ett hopplöst fall eller inte.

Heltidsjobb, barn, en motvilja till att gå iväg och träna efter jobbet, filmklubb, och bokklubb är bara några anledningar till varför det vore så optimalt att kunna springa. Tjoff, Tjoff och en halvtimme senare är det klart! Lite av detta har jag och många andra gemensamt med Martina Haag som är aktuell med boken "Heja, heja - från att orka stappla 20 meter till att springa marathon".

De första 30 sidorna, framför allt alla ursäkter för att inte springa är som hämtade ur mitt liv och jag skrattar ofta högt. Boken är skriven i klassisk Haag stil. 18 månader från nybörjare till författarens första maratonlopp beskrivs med mycket humor och självironi. Inland saknar jag allvaret och mer handfasta tips, jag är ju själv på jakt efter kunskap! Boken läser du dessutom ut på en kväll, men desto lättare att återkomma till den flera gånger när det behövs en kick. Vad jag lär mig är att alla löpare är olika och så får jag lättläst underhållning och en rejäl dos inspiration för Haags resa är fantastisk.

Själv är jag 6 månader in på min egen resa. Jag har joggat i solsken och regn, ensam och i grupp, jag har till och med gjort backruscher. Mitt mål är varken en hel- eller halvmara, utan att ta mig längre och längre för varje gång tills jag är en vardagslöpare. Nu vet jag åtminstone att jag inte är ett hopplöst fall!