Stadsbesök: Göteborg

Enligt O's stadsbesök är tillbaka med ett nedslag i det som sedan 15 år är min hemstad - Göteborg! Jag älskar att bo i sta'n och försöker utnyttja det kulturella utbudet så mycket jag hinner, även om det i ärlighetens namn varit skralt med besök på teater och museer de sista åren. Men var sak har sin tid, det jag prioriterar i konkurrens med att vara mamma till en femåring är framför allt film och musik.

Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.

Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.

Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.

Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!

Lovande line-up

Det är bara Januari och redan har Way Out West bokat några av mina favoriter till sommarens event. I morgon släpps biljetterna och jag antar att än fler superbokningar är att vänta till den nu tre dagar långa festivalen. Det blir till att boka in en helg i Slottskogen även i år!

Pepp x 2

Nästa bekännelse: Hej, jag är 36 år gammal och ser fram emot morgondagens Harry Potter visning LÖJLIGT mycket. Jag är hur peppad som helst och går som vanligt med sambon M och bästa S. Mottagandet är övervägande varmt för denna åttonde del vilket lovar gott. Sedan har man rätt att tycka annorlunda, men vad GPs Mats Johnson vill med sin fundering över Rupert Grints eventuella fortsatta karriär förstår jag faktiskt inte:

"Rupert Grint, som krasst uttryckt inte är någon större skådespelartalang, har redan börjat älta om den tomhet som infann sig när den allra sista scenen var inspelad. Om tio år sitter kanske en bortglömd Grint på puben och försöker få folk att minnas att det var han som en gång i tiden spelade Ron Weasley i Harry Potter-filmerna."

Jag håller kanske med i sak, men efter +10 år med Harry Potter, varför skulle han inte känna tomhet? Kanske vill han bli bortglömd, kanske vill han spela in B-filmer eller kanske hittar han en annan plats att spendera sina miljoner på. Jag känner mig som en arg Graffitireporter men det här var nog den sämsta avslutningen på en recension jag någonsin läst.

Anyway, själv tror jag inte att det går att misslyckas med slutet på denna decennielånga filmsvit. Jag ska njuta varenda sekund. Jag får bara bortse från den vidriga epilogen som tydligen finns i filmen såväl som boken...

En månad senare promenerar jag till Slottskogen för fin-fina festivalen Way out West. Biljetterna är så gott som slutsålda och en massa nya akter är bekräftade. Det blir förhoppningsvis precis som förra året en minnesvärd del av mitt semesterfirande.

Festivalhelg

Det går att göra festivaldebut när man är 35 år också, det bästa med Way Out West var att det var sådan otrolig blandning av människor och artister, men mitt perspektiv är säkert annat än en tonårings. Jag reflekterar över saker som:

• Vad många soptunnor det finns.


• Det är visst trendigt med mustasch.


• Aj, aj min rygg. Var kan jag sätta mig mellan spelningarna?


• Mäh, 25 kronor för en liten kaffe i pappmugg!


• Ahh, vad skönt att krypa ner i sin egen säng.

Men underbart mycket musik blev det och jag kommer gärna tillbaka om det blir 5-års jubileum nästa år. Local Natives, Miike Snow, Shout Out Louds och Anna Ternheim var några favoriter. Andra som Marina and the Diamonds, Anna von Hausswolff, Wu Tang Clan och The Drums, var bra men inte topnotch.

Men bäst av alla var Mumford & Sons vars spelglädje och ödmjukhet inför sin stora publik gav underbar energi både på och utanför scenen.

Spelschema Way Out West

Sista akten att bli klar för festivalen i Slottsskogen är inga mindre än Wu-Tang Clan. Inte illa. Jag kan inte påstå att jag lyssnat speciellt mycket på dem men jag har sett en fantastisk dokumentär på Filmfestivalen för några år sedan, filmen Rock the bells, om festivalen med samma namn som 2004 hade WTC i originaluppsättning som dragplåster. Fram tills minuter innan det var dags var det fortfarande oklart ifall de skulle gå på scenen eller inte. Det var mycket dramatik kring medlemmarna och drogproblemen var stora, inte minst för en av kollektivets grundare Ol' Dirty Bastard som gick bort bara några månader efter inspelningen.

Det var en parentes, för mitt första besök på Way Out West kommer handla om mycket annat även om jag kommer besöka Wu-Tang Clan spelningen också. Halv fem på eftermiddagen passar bra för en tant, frågan är om bandet hinner dit?

Spelschemat helt klart Way Out West

Det som stör mig allra mest är att Marina & the Diamonds krockar med Håkan Hellström. Hellström som säger sig ska göra en "once in a lifetime" spellista mot en av årets bästa låtar? Jobbigt val.