Wien i mitt hjärta

Enligt O's tema för veckans Stadsbesök kan jag omöjligen missa, inte för att jag på rak hand varken kan komma på en bok eller film som utspelar sig i Wien, förutom de Linda redan nämnt. Men jag har många andra bokminnen från staden där jag bodde våren och sommaren -98!

Garderobssängen

Jag och en kompis delade rum med heltäckningsmatta, en garderobsvägg som fälldes ut till en säng och så hade vi en bokhylla där vi bytte böcker mellan varandra och där släkt och vänner som hälsade på lämnade mer och mindre bra bidrag.

Här, på min sida av sängen läste jag för första gången Michelle Magorians Godnatt Mister Tom om pojken Will som tvingas lämna London under andra världskriget och flytta in hos enstöringen Tom långt ute på landsbygden. Bästa E kunde inte förstå att jag missat den som ung.
- Gråter du, frågar  hon en kväll från slafen jämte.
- Nej, svarade jag som på den tiden hade svårt att erkänna att jag hyste något så trivialt som känslor. Men det gjorde jag så klart. Det gör man till den här boken.

Det var också här jag läste min första deckare av Patricia Cornwell om en viss rättsläkare, fröken Kay Scarpetta. Vi hade en förmåga att skrämma upp varandra till vi bröt ihop av skratt vissa mörka kvällar och Scarpettaromanerna gjorde inte saken bättre....

Hundertwasserhaus

En bok jag och E inte var överens om var Kerstin Ekmans Händelser vid vatten om det mystiska dubbelmordet som i många år kastar skuggor över invånarna i den norrländska byn Svartvattnet. Jag gillade den här väldigt mycket men E totalsågade. Mitt intresse för det lite mörka, mystiska och skruvade håller i sig medan E än idag inte alltid delar min boksmak, men vi byter fortfarande böcker med varandra så här 15 år senare.

På Mariahilferstrasse, inte långt från där vi bodde, fanns det en bio som till vår förtjusning visade filmer med engelskt originalljud. Det var inte helt vanligt eftersom österrikarna som många andra dubbar de flesta av sina filmer. Vi ifrågasatte detta till våra österrikiska vänner som menade att det spelar ingen roll. Jack Nicholson görs alltid av samme skådespelare så de missar inget, för dem är HAN deras Nicholson. Otyg, säger jag. Här såg vi i alla fall John Grishams Regnmakaren med en ung Matt Damon och As good as it gets, med nämnda Nicholson tillsammans med Helen Hunt.

Cafe Central

Tack för trippen längs memory lane Linda, nu ska jag kika runt efter tips på böcker som faktiskt utspelar sig i denna vackra stad!

Mitt 23-åriga jag framför Praterns Riesenrad.

6 x fiktiva förälskelser

Utmaningen för veckan, som jag hittar hos Sara på Glory Box, är att lista 6 fiktiva ungdomsförälskelser. Sicken nostalgitripp! För mig blir det några av de riktigt tidiga förälskelserna. Jag kommer mycket väl ihåg känslorna och en del val är mycket märkliga, men here we go:

• När jag var liten i slutet av 70- och början på 80-talet visades fortfarande Errol Flynn filmer. Han blev min första fiktiva förälskelse som Kapten Blod, läkaren som döms för förräderi, säljs som slav och slutar som en slags havets Robin Hood.

• Ett av de mest söndertummade seriealbumen hemma var Den Siste Mohikanen då jag älskade äventyret och spejaren Falköga som vuxit upp som indianen Uncas halvbror. Deras mod och lojalitet då de hjälpte systrarna Cora och Alice fick jag aldrig nog av.

• Jag var lätt besatt av C.S. Lewis serie om Narnia när jag var liten och favoriten var Häxan & Lejonet som nästan alltid fick följa med hem från biblioteksbesöken i tätorten. Det var Aslan som var min store hjälte och favorit och scenen med honom bunden på stenbordet är något av det sorgligaste jag vet.

• En bad boy som 1986 blev en stor förälskelse var Ham Tyler i V. Den där karaktären som fast han var på de godas sida gärna slängde käft med hjältarna och pucklade på helylle Donovan och var allmänt rå men hjärtlig. Älskar'n.

• 1987 var det omöjligt att vara tonårig jazzdanstjej, gå på Dirty Dancing med sin bästis och inte bli över öronen förälskad i Johnny Castle. Omöjligt. Jag smått föraktade alla roller Patrick Swayze gjorde efter det, för ingen kunde någonsin mäta sig med Johnny.

• Min kärlek till tv-serier fortsatte under nittiotalet med Twin Peaks, Party of Five och framför allt en av mina favoritserier genom tiderna, Arkiv X. Där var det inte spooky Mulder som blev min fiktiva älskling utan den ständigt lojale och i hemlighet hjälpsamme assistant director Walter Skinner. Vi håller på att se om serien och Skinner väcker fortfarande mina varmaste sympatier.

Det var mina bekännelser! Karaktärer som Pacey Whitter, Logan Echolls och Josh Lyman platsar inte eftersom jag var närmare 30 då jag blev förälskad i dem, men de är ändå värda ett hedersomnämnande.

Mer nostalgi

På en lite undanskymd plats i källartrappan står ännu en boksskatt, den från B Wahsltröms. Efter Kalle Ankas bokklubb blev jag medlem i Läslusen och prenumererade på De Bästa Ungdomsböckerna. Vid det här laget hade de gått ifrån de klassiska röda respektive gröna ryggarna så mina är en blandning även med vitt, blått och gult.

Jag hade betat av mammas gamla Kittyböcker och några av brorsans Fem-böcker, men föredrog de mer klassiska berättelserna och romantik. Skildringar från internatskolor som Den lilla prinsessan av Frances Hodgson Burnett, skriven redan 1905, och Enid Blytons serie om tvillingarna på St Clare var favoriter och den förkortade versionen av Unga Kvinnor läste jag om och om igen. Här om dagen skulle jag leta upp några böcker med hästtema till en kompis dotter och även om jag inte var någon hästtjej så kommer jag ihåg hur jag älskade spänningen i Windy, ledarhingsten och Misty, hästen från havet.

Det är mest tjejböcker men jag hoppas att det i alla fall finns någon som intresserar lilleman om några år när han är stor nog att läsa själv. Att även han är en läslus råder det inga tvivel om och han är van att se sin pappa läsa allt från Stephen King till Lisa Jewel så några av mina gamla favoriter ska han väl våga sig på.

20 år senare

Hösten 1990 delades Sverige, byn där jag bodde och klassen upp i två läger. De som redan efter pilotavsnittet förkastade serien där det fanns en dam som pratade med ett vedträ och vi som fullkomligt älskade Twin Peaks. Jag var 15 och egentligen lite för mörkrädd för att titta så jag tvingade min bror, som tillhörde skeptikerna, att följa den mystiska serien med mig.

Laura Palmer hittas död, inlindad i plast och fynd på offret som antyder kopplingar till tidigare fall gör att FBI kallas in. Agent Dale Cooper anländer till Washingtons landsbygd och med sitt filosofiska sinne och stora entusiasm över allt från granskogen till en kopp "damn good coffee" vinner han snart stadens hjärta, och den hans. Men den på ytan så helylle Laura har många hemligheter, precis som Twin Peaks och många av dess invånare. Mordgåtan med thrillertråden och många mystiska inslag blandat med komedi på gränsen till parodi liknade inte något vi sett förut. De många udda, skrämmande och inte minst vackra karaktärerna blev ett måste i min vardag. När jag tänkter efter var det här min kärlek till tv-serier och det lite skruvade och övernaturliga föddes.

20 år senare sitter jag och M med guldboxen i händerna. Vågar vi titta igen eller kommer det förstöra bilden och minnena vi båda har? Övernaturligt och mystik är vardagsmat numera, serien kanske bara känns töntig?

Men på samma sätt som när jag var femton smälter jag för sheriffen Harry S Truman och hans trogna stab, filosofiske agent Cooper och de flesta andra i Twin Peaks. Killer Bob är fortfarande en av de mest skrämmande karaktärerna någonsin. Historien med dess vindlingar är helt underbar och funkar precis lika bra idag, även om vissa tekniska delar med klippning och ljud kan kännas daterade. Däremot vågade tv-bolaget ABC inte riktigt följa Mark Frost och David Lynch's vision fullt ut, utan började ställa alltför stora krav på innehållet. När Laura Palmers mördare avslöjats, vilket aldrig var tänkt skulle hända, sjönk tittarsiffrorna stort och efter en i jämförelsevis blek andra hälft av säsong 2 lades serien ner. Ungefär som jag minns det är avsnitt 1-18 är helt fantastiska, 19 -29, med några få undantag, mediokra. Men jag är glad att vi unnade oss denna nostalgitripp.

Nostalgi 1

Både hemma hos mina och M's föräldrar finns det högar av böcker från Kalle Ankas bokklubb som vi båda var medlemmar i när vi var små. Jag har tagit fram några åt gången under åren men i sommar var egentligen fösta gången som lilleman själv var intresserad . Jag är inte förvånad över att de som blev hans favoriter även var de som min pappa läste om och om igen för si sådär trettio år sedan.

Pingvinen som alltid frös om stackars Pablo som flyr sydpolen i jakt på sol och värme, Kajsa kokar soppa på en knapp där Kajsa lurar sin snåla farbror Joakim att bjuda hela byn på middag eller äventyret med Musse Pigg i lilleputtarnas land à la Swift kan jag fortfarande i stort sett utantill. Kejsarens nya kläder funkar dock inte i Disneys tappning. Vi fick hem ett gäng till hans egen bokhylla så nu kan vi fortsätta läsa oss less på dessa gamla pärlor.

Dirty Dancing

Det blev gråt i soffan i går kväll igen, nu framför Dirty Dancing. Inte bara för att Patrick Swayze gått bort utan för att den väcker så många minnen och jag älskar fortfarande den filmen. Det var den första filmen jag och min bästis gick och såg ensamma på bio. Vi var trettonåriga jazzdanstjejer och kom ut från den lilla salongen på Röda Kvarn, som landsortsbion så klart hette, fullkomligt knockade.

År efter år, visning efter visning, håller den fortfarande i mina ögon. Först hade jag den inspelad på VHS i tveksam kvalitet. Numera har jag den på DVD och sitter ändå och ser den när den går på tv. Om jag har sett den 25 gånger har M väl suttit igenom 3 visningar så igår gav han upp och jag kunde helt ostörd stilla snyfta till en av mina favoritfilmer genom tiderna. I kväll ska jag och bästisen gå på bio igen, men oavsett vad det blir för film kommer det aldrig kunna bli samma upplevelse som den där vackra dagen -87 då vi stapplade ut ur biomörkret med känslan av att även vi hade haft the time of our lives.

Nostalgi

V. Höjden av spänning och high-tech när jag var 8 år. Det var den stora snackisen både fredagen innan och måndagen efter på skolan. En del fick inte lov att se science-fiction för sina föräldrar och dem var det ju pinsamt synd om. I kväll börjar TV6 visa V igen. Jag kommer säkert bli besviken men jag måste, måste titta. Jag hade dessutom världens crush på Ham Tyler (Michael Ironside). Inte Donovan eller Kyle, utan Ham som var min stora hjälte och frekvent förekommande i låtsaslekar på den tiden. Hjärtats vägar är outgrundliga.

Bilden kommer från denna sida.