Värsta julen någonsin

Julhelgen skulle innebära ledighet och vila och de två sista dagarna i 30-dagars utmaningen skulle handla om Mina ambitioner och Ett sista ögonblick. De enda ambitioner jag har för tillfället är att vara en så bra mamma, flickvän, dotter, syster och vän som jag kan. Varje dag, för på ett ögonblick kan allt förändras som på julafton då min pappa föll ihop livlös i mitt vardagsrum.

Det finns inte ord att beskriva de mardrömsdygn som följde. Den ständigt närvarande oron samtidigt som vi för lillemans skull hade både tomte och julklappar. Den stora lättnaden vid varje positivt besked samtidigt som sorgen och osäkerheten inför framtiden är stor. Han står upp, han pratar, det är helt fantastiskt, men kommer han bli min vanliga pappa till 100% igen? Det vet vi inte. Det kan dröja länge innan vi får det svaret, men vi tar en dag i taget.

God Jul

För första gången på länge är det inte vi som reser till årets julfirande, inte vi som trängs på flygplatser, funderar om snöovädret ska förstöra vår bilfärd eller om tåget kommer fram i tid. Jag tänker på er som gör det - ta det försiktigt!

När ni kommer fram, och ni som stannar hemma och som jag kurar inne framför en brasa, ha en riktigt mysig helg. Förutom föräldrar och syskon på besök kommer jag ha sällskap av nedanstående gäng under helgerna - det ser jag också fram emot.

God Jul!

Nick och Norah - bok vs. film

Ibland gör jag misstaget att läsa en bok och sedan se filmatiseringen av densamma alldeles för tätt inpå, det blir sällan en positiv upplevelse, för filmen vill säga.

Jag hade länge tittat på det fina lila omslaget till Nick & Norahs oändliga låtlista och läst många goda vitsord om Rachel Cohns och David Levithans samarbete. På lite under 200 sidor får vi följa Nick och Norah som i vart annat kapitel skildrar sitt första möte och färden genom New Yorks klubbliv den där första natten. En oerhört charmig historia med massa spretiga tonårskänslor och härliga musikreferenser. Både M och jag hummade nöjt över denna lilla pärla.

Ungefär samtidigt som jag impulsköpte boken i kassan på ICA dök olyckligtvis filmen med samma namn upp från Lovefilm. Jag skriver olyckligtvis för det är självklart inte rättvist för en film att ses veckan efter att vi båda läst och gillat förlagan. Here's why:

Första kapitlet i boken, som berättas av Nick, avslutas med meningen:"Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?" Och det är så Nick och Norah slumpmässiga möte sker. Två främlingar som visar sig ha mer gemensamt än de först anade.

Buh #1: Döm av vår förvåning då filmversionen gör precis tvärt om och låter Norah söka undsättning hos Nick. Jag förstår verkligen inte anledningen till den förändringen, utom att det kanske står skrivet i någon filmlag att flickor skall räddas. Michael Cera spelar som vanligt en fin, mjuk och lite velig tonårskille och karaktären hade definitivt tjänat på att behålla bokens version.

Buh #2: I boken är Norah normalt nojig över sitt utseende, men fullt komfortabel att gå omkring i sin stora flanellskjorta bland för övrigt uppklädda klubbkids. I filmen tar hon första chans att på kompisarnas uppmaning byta till push-up BH inför den fortsatta kvällen i New Yorks nattliv.

Det och några andra små detaljer gör mig besviken på en film med bra rollista och fantastisk musik. Men det är bara jag.

Hos Breakfast Bookclub hittar jag listan som LA times gjort över sevärda filmatiseringar och där får Nick & Norah representera 2008. I övrigt är det en fin-fin lista med både några nya bok- och filmtips för 2011.

Dag tjugoåtta: Det här saknar jag

Att ha torra och varma fötter en hel dag.

Dag tjugosju: Min favoritplats

Det beror verkligen på omständigheterna. Men mitt hem är min borg och jag trivs trots allt väldigt bra hemma med en kopp kaffe, en tänd brasa och en babblande lilleman någonstans i närheten. Lite senare nedsjunken i soffhörnan med en bok eller framför en bra tv-serie under samma filt som M. För lata sommardagar är sommarstugan vid Bottenvikens kust oslagbar samtidigt som mitt hjärta klappar lite extra för resor till Wien och New York.

Dag tjugosex: Mina rädslor

Min största och nästan enda rädsla är att något ska hända min son. Vad som helst, att han ska bli sjuk eller att han blir mobbad och inte får några kompisar när han växer upp. Tänk om han blir mobbare själv? En rädsla är att vi ska misslyckas i våra ambitioner att uppfostra honom till den starka, självständiga, toleranta, omtänksamma och lyckliga person vi vill att han ska vara.

Dag tjugofem: En första

Jag önskar jag kunde göra det här men jag klarar inte av sprutor, säger M när vi ska sätta första hormonsprutan i min mage för vad som känns för hundra år sedan. Jag tittar på den lilla, lilla nålen. Inga problem, svara jag och gör det själv med kalla, darrande händer. Jag börjar räkna till tio, för det skulle man göra, men svimmar av anspänning innan jag hunnit till åtta. När jag vaknar springer M vänstervarv i lägenheten och pratar med sjukvården.

Nästa kväll ligger jag skönt på sängen och M, som har fått utbildning av en sköterska, fixar sprutan i min mage. Under året som följer får han många tillfällen på sig att öva och det går utan några som helst problem. Det var bara den första som var svår.