Kära vår,

Jag älskar dig! I många år levde jag utan vetskap om vitsippor, körsbärsträd, magnolior och forsythians blommor på kala stammar. Att du i april skulle kunna ha så många färger utanför gråskalan är smått ofattbart för en norrbottning. 15 år senare är jag fast, jag vill inte vara utan dig.

Men vet du vad tusentals nysningar och ögon som sticker som av nålar gör med kärleken, även om den är stark som min? Den får mig att vilja lämna dig, gömma mig, radera dig ur mitt minne för alltid. Men min längtan skulle bli för stor och nästa år när du knackar på min dörr kommer jag glatt att kasta mig i dina armar, trilla dit igen. För att få känna din klara andedräkt och rodnaden på kinderna efter en dag ute i ditt sällskap står jag ut.

All denna tid

Trots sovmorgon har jag varit oerhört effektiv. Gått en timme i Skatås, läst GP på altanen, ätit lunch på altanen, läst bok på altanen. Duschat blommorna, dammtorkat fönsten, plockat undan saker som fått ligga kvar undanplockade, sett Grillad med Dregen, slagit av Grillad med Anna Book när det blev för pinsamt dåligt. Nu har jag hällt upp en öl, gräddar våfflor och ska se Robinson och några nya avsnitt Lost. Eller kanske en film? Jag har det så skönt, och jag saknar er mina älsklingar.

Singelliv

Jag var osäker på om jag skulle kunna njuta helt och fullt av att vara singel och barnfri. M och lilleman har redan åkt till norr, jag är kvar hemma och översvämmad med jobb i söder. Som tur är ansluter jag om en vecka för en liten dos sol, snö och påskägg.

Jag börjar min "ensamma vecka" med att gå på A Camp. Inte dumt alls. Konserten spretar lite, är stundtals lite för slamrig för min smak, men emellanåt blixtrar de till, och Nina, Nina, Nina. Så bra, så cool, så snygg. Om man som 35-åring kan ha en idol är du min. Middag och vin med en kompis innan gör att jag gäspar stort på spårvagnen hem, klockan är ju ändå över elva...Sedan surfar jag en timme med den bärbara datorn i sängen, ser "Berg flyttar in" innan jag somnar. Vaknar till runt nio och funderar på att gå upp, men nästa gång jag ser på klockan är hon 10.25. Om jag kan njuta av att vara själv? Jag tror minsann det.

Motiverad - nu eller aldrig

I helgen hälsade vi på vänner som är med våg. M klättrade upp på den och fick världens kris då han inser att de konstanta 72 kilo som han haft sedan tonåren fått några kompisar. Inte jättechockerande för en pappaledig 35-åring kan jag tycka, men det är hans kris, hans rätt. Gottegrisen och anti-sportaren svär att han ska sluta fika, äta godis och börja springa! Det är bara för mig att hänga på med en gång för det här är ett uttalande på miljonen. Jag ska skriva ett kontrakt i blod medans de där extrakilona fortfarande finns färskt in hans minne. Det här kan ju faktiskt vara min chans att komma ur de dåliga undanflykternas träsk. Fast jag behöver nya träningsskor och så ska jag ska bara bli HELT fri från min förkylning tänker jag när jag svänger förbi Dahls och köper med mig min vanliga frukostfralla och latte (fast idag med lättmjölk). Och nästa vecka uppe hos mor och far ska jag bara fika till eftermiddagskaffet.

Ja, det det finns några vanor att bryta, men hur svårt kan det vara!?

Benjamin Button – check

Kan nu pricka av The curious case of Benjamin Button från min Oscars-nominerade-filmer-som-ska-ses lista. Den var bra! Stillsam och lite märklig, men fint berättad. Den lille pojken i en gammal mans kropp var underbart att se, och tvärtom, en gammal, senil och döende man som pojke och spädbarn var hjärtskärande. Cate Blanchett var bra som vanligt och SÅ vacker. Brad Pitt var inte heller dum men jag förstår för mitt liv inte hur han kunde bli Oscarsnominerad för den här rollen. Han gör ju nästan ingenting, men det kanske är det som är poängen?

Mycket att se fram emot

Jadå, det blir även U2 i sommar! 2009 kommer att gå till historien som det konserttätaste året någonsin om vi fortsätter i den här takten. Inte mig emot, det är vad jag kallar att sätta guldkant på vardagen. Nu ska vi bara planera in några semesterveckor runt ett antal heliga datum. Eftersom vi vanligtvis inte spenderar mer än ett par timmar av vår semester hemma i lägenheten blir det en intressant uppgift.

Den bästa medicinen

Livemusik är the shit. Det spelar ingen roll hur jag mår, efter en konsert är jag nästan alltid på topp igen. Som i helgen då det äntligen var dags för oss att njuta av M:s julklapp, Bo Kaspers Orkester. De gör sällan gör dåliga spelningar och inte heller denna gången blir vi beskvikna. Bandet är glada, spelsugna, filminspelning pågår och resultatet blir en klar 4. Men man vet att man är gammal (och förkyld) när man går på eftermiddagskonsert, tar en kaffe istället för en öl före och känner sig oerhört nöjd över att det var sittplatser i bekväma Konserthuset. I lördags kände jag mig som 55 inte 35, men det gjorde inte livemusiken sämre.