Osynlig

Våren 1967 läser 20-årige Adam Walker vid Columbia University och blir av en slump bekant med professor Rudolf Born och hans flickvän Margot. Paret intresserar sig onaturligt mycket för den unge Walker och även om han lockas av både vänskapen och ett jobb han erbjuds märker han snart att saker och ting inte står rätt till med den karismatiske Born. Efter ett par veckor kulminerar bekantskapen i en fruktansvärd händelse. Om denna händelse och det halvår som följer berättar Walker för en gammal collegevän när han 40 år senare är döende.

Det hela startar som ett spännande mysterium berättad i första person. Den fortsätter med ett kapitel skrivet i du-form, vilket irriterar mig mycket till en början. Men med tanke på det starka och provocerande innehållet kan jag förstå syftet i att Walker distanserar sig något från sin berättelse. Det vore kanske inte Auster om inte perspektivet sedan ändras ytterligare en gång. Den sista delen av Walkers berättelse är alltså skriven i tredje person, följt av dagboksanteckningar från en av karaktärerna som kastar nytt ljus över delar av historien. Ungefär här tar formen och tekniken över i stället för grundberättelsen och efter en visserligen snyggt konstruerad roman lämnas jag lite hängande i luften. Utan avrundning, resonemang eller förklaringar, vilket absolut inte alltid behövs, men det är något som saknas, jag kan inte riktigt kan sätta fingret på vad.

Jag får tidigt Den Hemliga Historien vibbar av Osynlig, d.v.s. en ung man blir indragen i ett händelseförlopp han inte har någon kontroll över, även om Walker aldrig är lika aningslös och naiv som Richard Papen. Karaktärerna i boken är också generellt rätt osympatiska och inte några jag känner speciellt mycket för. Men där Papen i DHH förhöll sig passiv är Adam Walker överdrivet aktiv. Hans hämndbegär på Born tar onormala proportioner och jag blir jag lite irriterad på hand föresatser. Även om han moraliskt har rätt i fallet Born svär han sig samtidigt fri från egen skuld och dåliga samvete i en situation som många, inklusive jag själv, anser vara högst omoralisk och fel.

Men läsning ska beröra och när Osynlig är slut har jag känt spänning och nyfikenhet, varit illamående och lite förvirrad. Dessutom är det en bok jag definitivt kommer att tänka på ett tag och då blir det mer än godkänt betyg.