Jag önskar jag kunde göra det här men jag klarar inte av sprutor, säger M när vi ska sätta första hormonsprutan i min mage för vad som känns för hundra år sedan. Jag tittar på den lilla, lilla nålen. Inga problem, svara jag och gör det själv med kalla, darrande händer. Jag börjar räkna till tio, för det skulle man göra, men svimmar av anspänning innan jag hunnit till åtta. När jag vaknar springer M vänstervarv i lägenheten och pratar med sjukvården.
Nästa kväll ligger jag skönt på sängen och M, som har fått utbildning av en sköterska, fixar sprutan i min mage. Under året som följer får han många tillfällen på sig att öva och det går utan några som helst problem. Det var bara den första som var svår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar