Mellan himmel och jord

13-åriga Christiano Zena bor ensam med sin pappa i en trött, italiensk småstad. En dag i månaden städar de sitt hus, i alla fall på ytan, och sätter fram ett monopolspel för att socialassistenten som kommer på besök ska bli nöjd. Verkligheten ser snarare ut som kvällen då Rino Zena full och arg tvingade sin son att gå ut i snöoväder för att skjuta grannens hund som irriterade honom. Det är inget lätt liv de delar, men de är båda livrädda för att förlora varandra. Deras enda vänner är originalet Corrado, som alla kallar Quattro Formaggi som pizzan, och den alkoholiserade Danilo som när en dröm om att finansiera en underklädesbutik åt sin ex-fru. Danilo planerar det perfekta rånet av en bankomat men samtidigt som Dagen D närmar sig, drar det även ihop sig till ett oväder utan motstycke, ett oväder som skall komma att påverka många i Verrano.

Många av karaktärerna letar tecken i Niccolo Ammanitis Mellan himmel och jord. Tecken från Gud eller tecken på att det finns ett förutbestämt öde, vilket de sedan använder som vägledning i en mörk tillvaro eller som ursäkt för sina beteenden. Jag har tyckt väldigt mycket om Ammanitis tidigare lite kärva historier och antihjältar, och även här finns det ett far/son förhållande som är intressant. Tyvärr fångar de här människornas öden mig inte lika mycket även om boken har ett driv som gör det svårt att lägga den ifrån sig.

Mina invändningar handlar mycket om hur övertydlig Ammaniti är i att beskriva sina karaktärer. Det framgår tydligt att våra huvudpersoner är arbetarklass med högervridna åsikter. De är frustrerade över arbetslöshet och invandring, de super, slåss och har, eller längtar efter sex. Du behöver inte skriva k*k eller f-ordet på var annan sida hela första halvan av boken. I get it!

När de otaliga exemplen på huvudpersonernas dåliga karaktär är över kulminerar historien under några timmar den stormig kvällen och kapitlen blir extremt korta och forcerade. Jag blir lite andfådd. De karaktärsdrag Ammaniti så noga målade upp får så klart sin plats i historien, men när boken är slut känner jag mig varken särskilt överraskad eller begeistrad. Kanske vet jag för lite om det italienska nutida samhället för att till fullo förstå den kritik som till viss del gjorde att boken fick Italiens finaste bokpris, Premio Stegra, och den svarta humorn och grova språket är inte min kopp te. Tyvärr lyfter historien inte till himmelska höjder för mig.