Det var en gång en sommar

Nostalgi 1

Både hemma hos mina och M's föräldrar finns det högar av böcker från Kalle Ankas bokklubb som vi båda var medlemmar i när vi var små. Jag har tagit fram några åt gången under åren men i sommar var egentligen fösta gången som lilleman själv var intresserad . Jag är inte förvånad över att de som blev hans favoriter även var de som min pappa läste om och om igen för si sådär trettio år sedan.

Pingvinen som alltid frös om stackars Pablo som flyr sydpolen i jakt på sol och värme, Kajsa kokar soppa på en knapp där Kajsa lurar sin snåla farbror Joakim att bjuda hela byn på middag eller äventyret med Musse Pigg i lilleputtarnas land à la Swift kan jag fortfarande i stort sett utantill. Kejsarens nya kläder funkar dock inte i Disneys tappning. Vi fick hem ett gäng till hans egen bokhylla så nu kan vi fortsätta läsa oss less på dessa gamla pärlor.

Bokgeografi Irland

Nya utmaningen hos Enligt O handlar om geografi. Det är ett roligt tema för en som länge varit lätt besatt av kartor, kartböcker och jordglober! Först ut är den gröna ön där jag aldrig varit, förutom i böckernas och filmernas värld.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig på Irland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Patrick Braden växer upp hos en fosterfamilj på landsbygden. Han när tidigt en passion för att bära kvinnokläder vilket i 60-talets Irland inte ses med helt blida ögon. Breakfast on Pluto av Patrick McCabe handlar om ensamhet, utanförskap och att söka efter sina rötter. Den blev även en mycket fin film.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Irland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

C.S Lewis föddes på Irland och är en av mina tidigaste förälskelser. Ja inte han själv, men hans berättelser om Narnia som till stor del var min introduktion till läsning och min första kärlek till fantasy.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Irland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Här finns det många att välja på, men då jag tänkt bli bättre uppdaterad på klassiker är Oscar Wildes The picture of Dorian Gray en bok som jag är nyfiken på.

Drama på hög nivå

Förra sommaren visade SVT första säsongen av In treatment, mån-fre kl 19.00. Tiden var precis värdelös, men det fanns föredömligt många repriser så inspelningen gick varm hemma. Sedan stal jag så ofta jag kunde stunder för att se i kapp terapibesöken med Laura, Alex, Sophie, Jake & Amy och inte minst terapeuten Pauls egna besök hos sin mentor Gina.

I sommar fick seriens andra säsong den något mer vuxenvänliga tiden 22.35. Jag hoppas att det innebar att fler hittade den. Fortfarande varje vardag och med samma upplägg där vi träffar samma patient samma veckodag under några veckor. På grund av semester programmerade jag att spela in fyra veckors avsnitt och det var med darrande hand jag kontrollerade om inspelningen hade funkat när jag kom hem. Jackpot! Alla avsnitt fanns med och den är lika bra denna säsong. Långsamt men dramatiskt, mycket dialog och oerhört välspelat. Självklart kryddade och komprimerade terapisamtal, men hur skulle det annars bli bra tv?

Förutom att jag fortsätter lära känna Dr. Paul Weston och hans demoner är de nya patienterna:

• Mia – framgångsrik advokat, ensam, kärlekstörstande och tydligt bitter tidigare patient till Paul.
• April – ung arkitektstudent som nyligen fått en cancerdiagnos som hon vägrar avslöja för sin familj eftersom de redan har nog problem med den autistiska brodern.
• Oliver – 11-åring som kommer tillsammans med sin mamma och pappa för att få hjälp att hantera deras separation och uppenbara problem med att kontrollera sin ilska på varandra.
• Walter – VD i stormens öga som söker en quick-fix för sina sömnproblem.

Gillar du drama och har missat In treatment kan du härmed anse dig tipsad. Säsong 1 finns på DVD, tvåan kommer i oktober.

In treatment var jag ensam om att följa men en annan juvel i HBO’s vackra krona, Mad Men, ser M lika gärna och när vi väl började var det omöjligt att inte bli fast i 60-talets Manhattan. Vi har nu också sett klart säsong 2. Även det här är drama i sin finaste dräkt, bokstavligt talat, med en underbar garderob och rekvisita, finfin cast och inte alltför actionfylld men fascinerande handling.

Året är 1962 och livet på reklambyrån i New York fortsätter. Det röks och dricks lika mycket på kontrorstid. Unken kvinnosyn, rasism och otrohet är fortfarande utbredd men det dyker även upp nya utmaningar både professionellt och personligt, som allt större genomslag för tv-mediet, homofobi och Kuba-krisen.

”You are so profoundly sad”, säger en karaktär till Betty Draper som på ytan är den perfekta hemmafrun med vackra barn och en framgångsrik make och den kommentaren stämmer väldigt bra för i princip samtliga karaktärer i säsong 2. Upplyftande? Ja, för det är så bra gjort. Jag reserverar genast säsong 3.

(Har du förresten inte provat Lovefilm tidigare har jag kostnadsfria provmånader att dela med mig av :))

Oryx och Crake

Snöman sitter i ett träd insvept i ett lakan. Han är smutsig, hungrig och ensam, påtagligt plågad av minnen av kärleken Oryx och hans kanske ende vän Crake. Vilken roll har de egentligen spelat i den katastrof som skett?

En gång var han Jimmy som växte upp i ett av de högteknologiska reservaten där hans pappa var genolog och delaktig i Operation Odödlighet. På OrganFarmen används nassonger, transgena supergrisar, som värddjur för att odla fram perfekta organ av mänsklig vävnad. Där finns även varjundar och bjunkar, genmanipulerade varelser för särskilda ändamål och triumfer för den mänskliga forskningen. Att även Jimmys vän Crake är ett geni som elitreservaten kommer kämpa om att värva råder det ingen tvekan om, han har stora saker att uträtta medan Jimmy anses som medelmåttig med ordets gåva snarare än matematikens Men alla är inte teknikens förespråkare. Jimmys mor som tidigare varit mikrobiolog på OrganFarmen är numera avskedad och hårt bevakad av säkerhetsgruppen CorpSeCorpse på grund av sitt tydliga missnöje mot projektet. Från sitt gömställe i träder ser Snöman tillbaka på sin uppväxt och livet före katastrofen.

Det finns mycket att säga om Oryx och Crake, att den är rolig, sorglig och smart skriven är några. Atwoods gestaltning av skenande teknik, genmanipulering och uppdelningen i elitområden och Plebesområden, där de vanliga människorna bor, är trots vissa absurda drag inte helt orimliga.

Föga anade jag i början av året att två av de bästa böckerna jag läst i år skulle vara av Margaret Atwood, men Oryx och Crake kvalar definitivt in på topp 5. 276 sidor dystopi och post-apokalyptism när den är som bäst!

Festivalhelg

Det går att göra festivaldebut när man är 35 år också, det bästa med Way Out West var att det var sådan otrolig blandning av människor och artister, men mitt perspektiv är säkert annat än en tonårings. Jag reflekterar över saker som:

• Vad många soptunnor det finns.


• Det är visst trendigt med mustasch.


• Aj, aj min rygg. Var kan jag sätta mig mellan spelningarna?


• Mäh, 25 kronor för en liten kaffe i pappmugg!


• Ahh, vad skönt att krypa ner i sin egen säng.

Men underbart mycket musik blev det och jag kommer gärna tillbaka om det blir 5-års jubileum nästa år. Local Natives, Miike Snow, Shout Out Louds och Anna Ternheim var några favoriter. Andra som Marina and the Diamonds, Anna von Hausswolff, Wu Tang Clan och The Drums, var bra men inte topnotch.

Men bäst av alla var Mumford & Sons vars spelglädje och ödmjukhet inför sin stora publik gav underbar energi både på och utanför scenen.

Tematrio Sommar - utan böcker

Lyran är tillbaka igen efter lite bloggpaus i sommar och serverar en riktigt utmanande tematrio, utan bokanknytning den här gången. Berätta om tre saker du gjort under semestern/ sommaren!

Jag har åkt tåg till Norrbotten och i ivern över att äntligen vara framme hoppat av med familj och packning på fel station klockan 06.00.

Jag har (på väg hem från biblioteket) cyklat in en påse med böcker och mobiltelefon i hjulet så telefonen bröts itu. Böckerna klarade sig bra.

Jag har fyllt 35. Det var en fin dag med kalas i sommarstugan. Jag höll nästan på att tappa en bebis i golvet då jag glömt hur ostabila de är, men allt gick bra.

Det var väl sommaren och jag i ett nötskal. Men min kroniska klumpighet till trots har det varit en fantastisk sommar och jag sörjer att det redan känns som att den är över.

Och en grej till

Jag är gärna med i tävlingen om Eoin Colfers Och en grej till hos Hyllan.

Vår familj består av en Douglas Adams fantast och en som tycker han är okej, men vi är båda garanterat nyfikna på hur Colfer förvaltar Adams arv i fortsättningen på Liftarens guide till galaxen och Arthur Dents och Ford Perfects underbara resa.

Maktlös konsument?

Jag blir arg. Nej. Jag blir galen. Åter igen, ett av de största mysterierna för mig är hur klädföretag fortfarande får lov att vara så oerhört könsbundna i sitt utbud av barnkläder. Med en liten kille som älskar både Barbapappa och Hello Kitty blev jag glad då jag hittade dessa tryck på tröjor i flera olika färger för en gångs skull. Men en förstoring av bilden avslöjar det jag aldrig kommer att begripa vad gäller kläder för små barn, en puffärm och en liten spets i kragen så att jag inte ska missta mig på att detta minsann är för tjejer. Vill jag ha rött till min pojke är jag hänvisad till Kalle Anka eller Dinosaurier.

Flicka enligt H&M:

Pojke enligt H&M:

Jag känner mig fullkomligt maktlös för det finns inte ett jota jag kan göra åt det. Visst skriva på listor och bojkotta affären, men vad blir egentligen resultatet av det? Det finns fantastiska inlägg om detta som hos Anaiah och Nina Ruthström, vi är många som känner så här, men sen då?

Barn är oerhört öppna och fördomsfria, det är vi vuxna som ger dem värderingar och stänger deras sinnen och det gör mig också ledsen att vi inte har blivit bättre på att komma från fördomar och uråldriga förväntningar på pojkar och flickor. Jag vet inte hur många gånger lilleman stolt visat upp sina målade tånaglar i sommar och vuxna människor reagerar med ett ”Oj, oj, oj, ja men här går väl gränsen”. Jag blir stum över vilka värderingar man lägger på en tvååring.

Skolklassen i Växjö som analyserade och anmälde Toys R Us katalogen till reklamombudsmannen och vann är fullkomligt underbara och jag önskar samma granskning kunde göras av klädföretagens utbud. Det har diskuterats i flera år men blir aldrig någon förbättring. Grrrrr.

Sommarläsningen

Passar på att svara på Bokhora/Johanna K's enkät om sommarläsningen så här efter första arbetsdagens slut. Det är bara 80 dagar kvar till nästa ledighet, jag har börjat nedräkningen på min white board på kontoret...

1. Bäst i sommar?
Jag älskar Oryx & Crake som jag håller på att avsluta för tillfället. Margaret Atwood är en nygammal favorit med oerhört skön stil.

2. Sämst i sommar?
Jag har bara sett Twilightserien på film, men efter Eclipse var jag så nyfiken att jag köpte den avslutande delen Breaking dawn och blev rätt besviken. Även om det är många sidor har jag lite svårt att förstå hur materialet ska räcka till att göra två filmer?

3. Vad har du helst läst på stranden?
Har inte legat på stranden alls, men har stulit några stunder i solstolen på stugtomten då och då. Pocket eller glansig tidning är det optimala då.

4. Var har du läst mest?
På tåget och på altanen i sommarstugan då lilleman sovit middag.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Oryx & Crake läser jag tack vare Lyrans Dystiopiutmaning och mitt egna lilla projekt när sommarpratarna presenterades var att äntligen läsa Den amerikanska flickan. Check. Hade tänkt läsa en klassiker också, To kill a mockingbird, med det hann jag inte.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Det blev galet många denna sommar. Bokbeställning före semestern, spontaninköp på ICA, slut läsning i stugan vilket krävde ett besök på stans bokhandel och där blev det köp 4 betala för 3, bl.a. Hans Gunnarssons Allt ligger samlat.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Nytt av Maria Sveland, Dennis Lehane och så Suzanne Collins tredje del av Hungespelen, Mockingjay! Fast eftersom sambon också väntar på den och inte gärna läser på engelska kan det bli olidligt lång väntan. Eller dubletter.

Public enemies

John Dillinger var lite av 30-talets Robin Hood, ökänd rånare men folkets hjälte då hans gäng framför allt stal från storföretagernas banker och lät de vanliga människorna gå säkra. Men med polisen i hälarna, som under J. Edgar Hoover strävar efter att bli federala, blir även framgångsrike Dillinger desperat och hans brott allt grövre. Myndigheterna tar till både ny teknik och fulare förhörsmetoder i sin strävan att fånga denne public enemy No. 1. Den uppmärksamhet han skapar och den effekt det får på polisens organisation irriterar även den större organiserade brottsligheten och Dillinger får allt svårare att ligga lågt bland sina vanliga kontakter.

Public Enemies bygger alltså på den sanna historien om jakten på Dillinger och det gangsterliv han har så svårt att lämna. Det är snyggt gjort och tidsenligt med en bra rollista, men några kulsprutescener och bankrån för många får mig att gäspa lite i denna hyllade gangsterrulle. Det blir en svag 3:a.

I denna genren är det inte mycket som slår min favorit De Omutbara från 1987 med Kevin Costner, Andy Garcia och Sean Connery som lagens väktare i jakten på Al Capone.

Grattis på bloggårsdagen

Helenas fina och inspirerande blogg Fiktiviteter fyller ett år i dagarna och hon firar med att lotta ut den historiska romanen och 2009 års vinnare av Man Booker Prize Wolf Hall. Med tanke på hur lyrisk Helena låtit över Hilary Mantels epos deltar jag gärna i utlottningen!

Människohamn

Under en skidtur till fyren Gåvasten utanför Domarö försvinner femåriga Maja spårlöst mitt på isen. Det är inte alla öbor som blir förvånade över vad som ska visa sig vara ännu ett försvinnande, men flickans föräldrar Anders och Cecilia lämnar ön utan förklaring till vad som har hänt deras dotter. Äktenskapet överlever inte tragedin och efter ett par år i sorg med vinboxen som enda sällskap återvänder Anders till ön och det vindpinade huset Smäcket. Hans upplevelser där kommer överträffa hans vildaste fantasier och samtidigt får vi genom Anders farmor Anna-Greta och hennes vän, trollkarlen Simon, höra historien om det onda arvet och havets makt över människorna på Domarö.

Människohamn är det första jag läser av John Ajvide Lindqvist. Bland bloggare har han fått nästan uteslutande positiva omdömen, i fikarumsdisskussionerna på jobbet har det varit två läger med de som gillar eller inte gillar hans stil. Jag hade egentligen inga förväntningar på läsningen, men som Arkiv X fantast gillade jag genast känslan av mystik och det övernaturliga, utan att vara för skräckbetonat. Det är mycket känslor, sorg, ensamhet men även kärlek i Människohamn.

Att läsa boken med utsikt från sommarstugan denna blåsiga sommar var mycket passande. Hade det varit höst och mörkt hade det varit optimal inramning och jag satte genast boken i händerna på M som med tanke på hur mycket han läser har förvånansvärt dålig koll ibland.

- Vad är det för en bok?

- Det är en spökbok, svarar jag.

Sedan försvann han i ett och ett halvt dygn, fast på Domarö, tittade bara upp från texten då och då med stora ögon och orden "den är jättebra". Jag håller med. Jag kommer snarast återvända till annat av Ajvide Lindqvist.

Spelschema Way Out West

Sista akten att bli klar för festivalen i Slottsskogen är inga mindre än Wu-Tang Clan. Inte illa. Jag kan inte påstå att jag lyssnat speciellt mycket på dem men jag har sett en fantastisk dokumentär på Filmfestivalen för några år sedan, filmen Rock the bells, om festivalen med samma namn som 2004 hade WTC i originaluppsättning som dragplåster. Fram tills minuter innan det var dags var det fortfarande oklart ifall de skulle gå på scenen eller inte. Det var mycket dramatik kring medlemmarna och drogproblemen var stora, inte minst för en av kollektivets grundare Ol' Dirty Bastard som gick bort bara några månader efter inspelningen.

Det var en parentes, för mitt första besök på Way Out West kommer handla om mycket annat även om jag kommer besöka Wu-Tang Clan spelningen också. Halv fem på eftermiddagen passar bra för en tant, frågan är om bandet hinner dit?

Spelschemat helt klart Way Out West

Det som stör mig allra mest är att Marina & the Diamonds krockar med Håkan Hellström. Hellström som säger sig ska göra en "once in a lifetime" spellista mot en av årets bästa låtar? Jobbigt val.

Den amerikanska flickan

Den amerikanska flickan tar sin start i Trakten hösten 1969. Eddie de Wire förmodas ha drunknat, hennes vän Björn har hängt sig och Bengt som var den tredje musketören i deras gäng bryter samman. Under några år framåt får vi sedan framför allt följa Doris och Sandra, två udda figurer i Trakten som blir oskiljaktiga. I och med sina lekar och fantasier om vad som hände den hösten börjar de nysta i mörka trådar med sanningar och lögner tätt sammanflätade.

Monika Fagerholms prisbelönta bok har fått vänta länge och en lite konstig anledning till det är att jag inte har gillat omslaget. Det lite högdragna uttrycket har stört mig, men nu tycker jag att det passar rätt bra på många av karaktärerna i boken. Det vimlar av framför allt kvinnoporträtt, många rätt detaljerade och nästan inte någon är helt igenom sympatisk. Flickan på framsidan är inte den amerikanska flickan i min tolkning men kan vara någon av 3-4 andra karaktärer. Den passar bra.

Fagerholms finlandssvenskan är fin och speciell i skrift. Hennes sätt att skriva är också karaktäristiskt, med många utvikningar, upprepningar och tidshopp. Typiskt för boken är långa stycken, kapitel till och med, som avslutas med "Men det där, det var i november månad när allt hopp var ute. Nu var det ännu juli månad ett halvt år innan, medan alla möjligheter finns kvar." och så tar hon oss tillbaka i tiden igen. Fram och tillbaka.

"Så var det, i ljuset av allt detta. I ljuset av allt detta var det så." är en annan typisk mening och är man lite otålig som jag kan upprepningar, om än fina sådana, bli för många. Däremot älskar jag det anonyma Trakten med stort T, och beskrivningar av orter och platser endast som "staden vid vattnet", "kommuncentrum" eller "huset i den dyigare delen" konsekvent och upprepat boken igenom.

Efter 240 sidor känner jag att den är för lång, men så händer något som gör att jag fastnar och inte kan sluta läsa förrän jag har kommit till sista sidan, 488. Och då är jag nöjd. Belöningen för att kämpa med både stilen och språket uteblir inte.

Men för att fångas fullkomligt av en bok måste jag älska karaktärerna med alla deras svagheter och även om jag känner starkt för många av Fagerholms figurer och är glad över att fått höra deras historia kommer jag inte att kasta mig över fortsättningen, Glitterscenen. Den får mogna ett tag den med, även om jag definitivt vill läsa mer av Fagerholm.