Det var en gång en sommar

Nostalgi 1

Både hemma hos mina och M's föräldrar finns det högar av böcker från Kalle Ankas bokklubb som vi båda var medlemmar i när vi var små. Jag har tagit fram några åt gången under åren men i sommar var egentligen fösta gången som lilleman själv var intresserad . Jag är inte förvånad över att de som blev hans favoriter även var de som min pappa läste om och om igen för si sådär trettio år sedan.

Pingvinen som alltid frös om stackars Pablo som flyr sydpolen i jakt på sol och värme, Kajsa kokar soppa på en knapp där Kajsa lurar sin snåla farbror Joakim att bjuda hela byn på middag eller äventyret med Musse Pigg i lilleputtarnas land à la Swift kan jag fortfarande i stort sett utantill. Kejsarens nya kläder funkar dock inte i Disneys tappning. Vi fick hem ett gäng till hans egen bokhylla så nu kan vi fortsätta läsa oss less på dessa gamla pärlor.

Bokgeografi Irland

Nya utmaningen hos Enligt O handlar om geografi. Det är ett roligt tema för en som länge varit lätt besatt av kartor, kartböcker och jordglober! Först ut är den gröna ön där jag aldrig varit, förutom i böckernas och filmernas värld.

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig på Irland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Patrick Braden växer upp hos en fosterfamilj på landsbygden. Han när tidigt en passion för att bära kvinnokläder vilket i 60-talets Irland inte ses med helt blida ögon. Breakfast on Pluto av Patrick McCabe handlar om ensamhet, utanförskap och att söka efter sina rötter. Den blev även en mycket fin film.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Irland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

C.S Lewis föddes på Irland och är en av mina tidigaste förälskelser. Ja inte han själv, men hans berättelser om Narnia som till stor del var min introduktion till läsning och min första kärlek till fantasy.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Irland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Här finns det många att välja på, men då jag tänkt bli bättre uppdaterad på klassiker är Oscar Wildes The picture of Dorian Gray en bok som jag är nyfiken på.

Drama på hög nivå

Förra sommaren visade SVT första säsongen av In treatment, mån-fre kl 19.00. Tiden var precis värdelös, men det fanns föredömligt många repriser så inspelningen gick varm hemma. Sedan stal jag så ofta jag kunde stunder för att se i kapp terapibesöken med Laura, Alex, Sophie, Jake & Amy och inte minst terapeuten Pauls egna besök hos sin mentor Gina.

I sommar fick seriens andra säsong den något mer vuxenvänliga tiden 22.35. Jag hoppas att det innebar att fler hittade den. Fortfarande varje vardag och med samma upplägg där vi träffar samma patient samma veckodag under några veckor. På grund av semester programmerade jag att spela in fyra veckors avsnitt och det var med darrande hand jag kontrollerade om inspelningen hade funkat när jag kom hem. Jackpot! Alla avsnitt fanns med och den är lika bra denna säsong. Långsamt men dramatiskt, mycket dialog och oerhört välspelat. Självklart kryddade och komprimerade terapisamtal, men hur skulle det annars bli bra tv?

Förutom att jag fortsätter lära känna Dr. Paul Weston och hans demoner är de nya patienterna:

• Mia – framgångsrik advokat, ensam, kärlekstörstande och tydligt bitter tidigare patient till Paul.
• April – ung arkitektstudent som nyligen fått en cancerdiagnos som hon vägrar avslöja för sin familj eftersom de redan har nog problem med den autistiska brodern.
• Oliver – 11-åring som kommer tillsammans med sin mamma och pappa för att få hjälp att hantera deras separation och uppenbara problem med att kontrollera sin ilska på varandra.
• Walter – VD i stormens öga som söker en quick-fix för sina sömnproblem.

Gillar du drama och har missat In treatment kan du härmed anse dig tipsad. Säsong 1 finns på DVD, tvåan kommer i oktober.

In treatment var jag ensam om att följa men en annan juvel i HBO’s vackra krona, Mad Men, ser M lika gärna och när vi väl började var det omöjligt att inte bli fast i 60-talets Manhattan. Vi har nu också sett klart säsong 2. Även det här är drama i sin finaste dräkt, bokstavligt talat, med en underbar garderob och rekvisita, finfin cast och inte alltför actionfylld men fascinerande handling.

Året är 1962 och livet på reklambyrån i New York fortsätter. Det röks och dricks lika mycket på kontrorstid. Unken kvinnosyn, rasism och otrohet är fortfarande utbredd men det dyker även upp nya utmaningar både professionellt och personligt, som allt större genomslag för tv-mediet, homofobi och Kuba-krisen.

”You are so profoundly sad”, säger en karaktär till Betty Draper som på ytan är den perfekta hemmafrun med vackra barn och en framgångsrik make och den kommentaren stämmer väldigt bra för i princip samtliga karaktärer i säsong 2. Upplyftande? Ja, för det är så bra gjort. Jag reserverar genast säsong 3.

(Har du förresten inte provat Lovefilm tidigare har jag kostnadsfria provmånader att dela med mig av :))

Oryx och Crake

Snöman sitter i ett träd insvept i ett lakan. Han är smutsig, hungrig och ensam, påtagligt plågad av minnen av kärleken Oryx och hans kanske ende vän Crake. Vilken roll har de egentligen spelat i den katastrof som skett?

En gång var han Jimmy som växte upp i ett av de högteknologiska reservaten där hans pappa var genolog och delaktig i Operation Odödlighet. På OrganFarmen används nassonger, transgena supergrisar, som värddjur för att odla fram perfekta organ av mänsklig vävnad. Där finns även varjundar och bjunkar, genmanipulerade varelser för särskilda ändamål och triumfer för den mänskliga forskningen. Att även Jimmys vän Crake är ett geni som elitreservaten kommer kämpa om att värva råder det ingen tvekan om, han har stora saker att uträtta medan Jimmy anses som medelmåttig med ordets gåva snarare än matematikens Men alla är inte teknikens förespråkare. Jimmys mor som tidigare varit mikrobiolog på OrganFarmen är numera avskedad och hårt bevakad av säkerhetsgruppen CorpSeCorpse på grund av sitt tydliga missnöje mot projektet. Från sitt gömställe i träder ser Snöman tillbaka på sin uppväxt och livet före katastrofen.

Det finns mycket att säga om Oryx och Crake, att den är rolig, sorglig och smart skriven är några. Atwoods gestaltning av skenande teknik, genmanipulering och uppdelningen i elitområden och Plebesområden, där de vanliga människorna bor, är trots vissa absurda drag inte helt orimliga.

Föga anade jag i början av året att två av de bästa böckerna jag läst i år skulle vara av Margaret Atwood, men Oryx och Crake kvalar definitivt in på topp 5. 276 sidor dystopi och post-apokalyptism när den är som bäst!

Festivalhelg

Det går att göra festivaldebut när man är 35 år också, det bästa med Way Out West var att det var sådan otrolig blandning av människor och artister, men mitt perspektiv är säkert annat än en tonårings. Jag reflekterar över saker som:

• Vad många soptunnor det finns.


• Det är visst trendigt med mustasch.


• Aj, aj min rygg. Var kan jag sätta mig mellan spelningarna?


• Mäh, 25 kronor för en liten kaffe i pappmugg!


• Ahh, vad skönt att krypa ner i sin egen säng.

Men underbart mycket musik blev det och jag kommer gärna tillbaka om det blir 5-års jubileum nästa år. Local Natives, Miike Snow, Shout Out Louds och Anna Ternheim var några favoriter. Andra som Marina and the Diamonds, Anna von Hausswolff, Wu Tang Clan och The Drums, var bra men inte topnotch.

Men bäst av alla var Mumford & Sons vars spelglädje och ödmjukhet inför sin stora publik gav underbar energi både på och utanför scenen.

Tematrio Sommar - utan böcker

Lyran är tillbaka igen efter lite bloggpaus i sommar och serverar en riktigt utmanande tematrio, utan bokanknytning den här gången. Berätta om tre saker du gjort under semestern/ sommaren!

Jag har åkt tåg till Norrbotten och i ivern över att äntligen vara framme hoppat av med familj och packning på fel station klockan 06.00.

Jag har (på väg hem från biblioteket) cyklat in en påse med böcker och mobiltelefon i hjulet så telefonen bröts itu. Böckerna klarade sig bra.

Jag har fyllt 35. Det var en fin dag med kalas i sommarstugan. Jag höll nästan på att tappa en bebis i golvet då jag glömt hur ostabila de är, men allt gick bra.

Det var väl sommaren och jag i ett nötskal. Men min kroniska klumpighet till trots har det varit en fantastisk sommar och jag sörjer att det redan känns som att den är över.