Tematrio - Hembygden

På fredag styr jag kosan norrut, mot min hembygd i Norrbotten. Det är alltså väldigt passande att Lyran i veckans tematrio ber oss berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!

Den text som är mitt soundtrack varje sommar, fina Semester är skriven av en Pitebo, Bo Sundström, men han har vad jag vet inte börjat konkurrera med sin fru än så han platsar inte på listan som författare.

1. 1974 års nobelpristagare Eyvind Johnson från Svartbjörnsbyn utanför Boden var synnerligen produktiv och anses vara en av våra viktigaste proletärförfattare. I Romanen om Olof får vi den delvis biografiska berättelsen om hur det är att vara tonåring i Norrbotten i början av det förra seklet
2. Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, är också Bodensare och även om hans Ofredsår står i bokyllan har jag inte läst någon av hans historiska böcker, däremot tittar jag då och då in på hans blogg, Att vara ständig.
3. En långt mycket mindre läst författare, men min lilla hembys stora kändis som jag intervjuat en gång för en skoltidning hette Anna Rönnkvist. Hennes debut Hon Maria är en samling noveller med stark hembygdsanknytning skriven på dialekt. Undrar om den funkar för andra än norrbottningar?

Presentböcker

Det kan vara svårt att ge bort skönlitteratur i present, i alla fall till mina närmaste vänninor eftersom vi har så olika smak och läsintresse, men i år har jag hittat mycket bra presentböcker, sådana som man kanske inte köper till sig själv men som är kul att ha.

S, som jag växt upp med, som jag bläddrat i otaliga Okej-tidningar med och som fortfarande lyssnar på Bon Jovi fick självklart Boken om Okej. På hennes 36-års kalas ville alla bläddra i den här nostalgitrippen.

E, globetrotter och fotbollsfantast fick Erik Nivas omfattande redogörelse kring världsfotbollens stjärnor och huvudpersoner, Liven längs linjen (inte att förväxla med Livet längs linjen om Malmbanans uppkomst, något jag misstänker att Gällivarefödde Niva tycker är en fyndig anspelning).

H, tvåbarnsmamman som drömmer om hus på landet, får Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms bok Ljust & Fräscht. Jag ska försöka att inte tjuvläsa innan jag slagit in paketet.

Svärfar och förvaringen

Min svärfar är en hejare till hobbysnickare och har förvandlat många av våra förvaringsidéer till finfina möbler. Bokhyllor har han inte gett sig på än, där kör vi Billy & String. Men för våra resedagböcker, skivor och filmer ser det bland annat ut så här:

Bokcirkelns hårda dom över hundraåringen

Ett par timmar före firandet av sin 100-års dag kliver Allan Karlsson ut genom fönstret på sitt vårdhem och beger sig i tofflor mot stadens resecentrum. Det är början på en, enligt omslaget, "sjövild och galen" historia som är det roligaste Lasse Berghagen har läst. Som så mycket i Allans liv blir även resan han startar på sin 100-årsdag full av spontana möten och slumpartade händelser. Allan är nämligen väl berest och har haft ett finger med i några av seklets mest politiskt laddade situationer, helt utan avsikt.

Jag gillar idén i teorin, en mosaikberättelse med slumpartade möten, absolut, men någonstans mellan elefantbajs, den kvinnliga karaktären som bara kallas Den Sköna och svär som en borstbindare och ännu en nu-slutar-vi -prata-och-tar-vi-oss-en-sup historia tappar jag intresset.

Men Jonas Jonasson har hittat sin publik med sin Forrest Gump möter Aarto Paasalinna skröna. Förutom Lasse Berghagen älskar mina föräldrar, svärfar och grannens mormor den här tokiga boken. Och det måste vara den publiken som håller honom kvar på topplistorna så länge, de är ju en läsande och köpstark grupp.

Jag och mina fem bokcirkelkompisar är dock rörande överens. Vi förstår inte riktigt succén med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och den får ett lågt snittbetyg. Det är inte min typ av humor och helt enkelt ingen bok jag skulle rekommendera mina vänner.

Tematrio - Grisiga gubbar

I veckans tematrio efterlyser Lyran böcker som befolkas av grisiga gubbar, dvs. de där griniga, egoistiska, otrevliga figurerna som råkar vara män.

1. En av de minst älskvärda karaktärerna jag stött på är Ignatius J. Reilly. Han är dryg, lat, oförskämd, snabb med att döma andra och är ständigt i strid med världen som pågår omkring honom. John Kennedy Tooles postumt utgivna prisvinnare Dumskallarnas sammansvärjning är mångas favoritbok, inklusive min sambos. En omläsning så här 15 år senare kan vara på sin plast för att se om jag i humorn kan hitta några förlåtande drag hos Ignatius som jag föraktat så länge.


2. Pierre Arthens i Muriel Barberys debutbok Smaken är en av världens mest framgångsrika matkritiker men varken någon helyllepappa, drömmake eller speciellt god granne. Att hysa starkare kärlek till smaker och minnen än människor gör honom både kall och osympatisk.


3. Marian Keyes En förtjusande man handlar om den populäre politikern Paddy de Corcy som har en förmåga att trollbinda kvinnor, men som kanske inte är så förtjusande som man först kan tro. Keyes brukar kunna fånga och skildra de mest allvarliga ämnen med finess och svart humor men den här blev en riktig besvikelse som enligt mig är Keyes sämsta.

True Grit

14-åriga Mattie Ross är fast besluten att hämnas sin fars död. Samtidigt som hon åker för att hämta hans kista passar hon på att göra upp hans sista affärer samt förhöra sig om vem som är den bäste prisjägaren av de US Marshalls som står till förfogande. Trots att både faderns affärskontakt och sheriffen Rooster Cogburn föröker avfärda henne som en aningslös flickunge låter Mattie sig inte bevekas. Med fakta på fötterna och en knivskarp retorik har hon snart fått sin vilja igenom och deltar i jakten på sin fars mördare, Tom Chaney.

Bröderna Coens nyinspelning av True Grit, succén från 1969, innehåller en hel del humor, charm och fina rollprestationer. Jeff Bridges är som väntat klippt och skuren som den effektive men moraliskt tveksamme Rooster Cogburn. Matt Damon och Hailee Steinfeld överraskar i sina roller och till skillnad från min vän N stör jag mig inte alls på Steinfelds roll, den unga Mattie. Hon undviker hårfint att bli lillgammal eller irriterande. Och är det en lycklig slump att Barry Pepper spelar sin namne, Lucky-Ned Pepper? Jag har alltid gillat Pepper i de roller jag sett honom i och eftersom jag inte sett originalet från 1969 kan jag inte uttala mig om hur han står sig mot den tolkning Robert Duvall gjorde, men Filmmedia gör en fin jämförelse mellan de två versionerna här.

Miljöerna i filmen är i helt fantastiska, den lilla stadens klassiska upbyggnad med hängning på torget, den karga prärien med sina milsvida avstånd och de kalla nätterna runt lägerelden. Jag är västernromantiker sedan länge och trivs i den miljön även 2011. True Grit får en gedigen 4 av mig.

Topp 5 - Musikböcker

Hittar ett underbart tema i dag hos enlig O - musik! Det finns en del böcker hemma i hyllan på det temat, både fiktiva och bigrafiska. Några favoriter samt en jag ser fram emot är:

1. High Fidelity av Nick Hornby om musiknörden Rob som saknar Laura som gjort slut. Samtidigt som han listar de värsta uppbrotten i sitt liv funderar han över det ultimata blandbandet med de lika musiknördiga Dick och Barry som jobbar i hans musikaffär.
2. Nick och Norahs oändliga låtlista, Rachel Cohn och David Levithans lilla pärla om Nick och Norah (duh!) som bland annat förenas av sin stora musikintresse. Vi följer dem en natt i New York, på flykt undan sitt förflutna och i jakt på favoritbandet Where's Fluffy.
3. Bono: i samtal med Michka Assayas är en personlig bok om frontmannnen i U2. Inte den traditionella biografin med en journalist som skriver rockstjärnans historia utan en bok i samtalsform.
4. När Joni Johansson fyller 45 bestämmer hon sig för att växa upp och sluta drömma om den musikkarriär som i stället har blivit en skuldfälla och enstaka spelningar på torget för småpengar. Hon ska bli normal. Finns det liv på Mars? har inte bara lånat titeln av Bowie utan alla kapiteltitlar är översatta låttitlar och boken är full av popkulturella referenser. Tragikomiskt av Inger Edelfeldt.
5. I årets bokreaskörd finns Möten med Morrissey som jag kan tänka mig är uppbygd ungefär som Assays Bonobok, med den lite mindre utåtriktade Stephen Patrick Morrissey. Men fyndet jag längtar mer efter är Just Kids av Patti Smith om hennes och Robert Mapplethorps äventyr New York på 70-talet.