Jag har redan varmt rekommenderat Göteborgs Internationella Filmfestival som drar i gång i dagarna med över 500 filmer från hela världen på schemat och ett måste för alla cineaster. En av förra årets filmer gjorde för min del att cirkeln slöts för Simon och ekarna i och med att jag läst boken, sett den som teater och till slut även filmversionen. Trots vad som kan verka vara en besatthet är det faktiskt en slump att min son heter just S.
Simon Larsson växer upp i ett arbetarhem i det som på 40-talet var utkanten av Göteborg. Han har läshuvud och är begåvad och känner sig snart som en främmande fågel i framför allt sin pappas ögon som värderar kroppsarbete högre än studier. Av sin mor Karin, som egentligen är hans adoptivmor, har han dock fullt stöd, en ovillkorlig kärlek som Simon när han får veta sanningen om sin bakgrund inte kan återgälda.
Det gick nästan tio år mellan att jag konsumerade de olika versionerna av Marianne Fredrikssons populära verk. Först boken, där jag hade lite svårt att förstå Simon och jag älskade den inte som jag gjort med många andra av Fredrikssons romaner. I början av 2000-talet sattes den upp på Folkteatern och att se berättelsen på scen med dess begränsade utrymme gav ett annat fokus. Sedan filmen med de vackra Göteborgsmiljöerna och sin förmåga att visa fler karaktärer, fler scener, vilket gav ytterligare en dimension. De kompletterade varandra bra.
Göteborg har en hyfsat stor musikscen med allt från små klubbar till stora arenakonserter, till och med stadsfestival i form av Way out West. Jag besöker gärna alla dessa, men helst går jag ändå till Konserthuset vid Götaplatsen. Här kan man med fördel gå på vanliga konserter men framförallt lyssna till Göteborgs Symfonikerna kanske på After Work eller Fikastråket där du får kaffe och en macka medan du lyssnar till en kvartett eller kvintett i i den vackra Götaplatsfoajén. En perfekt start på en kulturlördag i Göteborg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar