Åsa Larsson revisited

Det var många år sedan jag läste Åsa Larssons debut Solstorm. Jag gillade, men är ingen utpräglad deckarläsare så jag har inte känt något brinnande sug efter fortsättningen på advokat Rebecka Martinssons äventyr även om de originellt nog till stor del utspelas i norra Sverige. Men när jag i somras besökte Norrbotten satt mamma, som är än mindre deckarläsare än jag, fastnaglad vid just Åsa Larssons böcker. Då jag behövde en bladvändare tog jag vid efter henne och läste del två och tre i serien.

Det blod som spillts har åter kyrkan i centrum. Den feministiska prästen Mildred hittas brutalt mördad och allt från kollegor till byns jaktlag verkar ha haft ett horn i sidan till henne. Rebecka Martinsson återvänder till Kiruna efter en tids sjukskrivning, och med tungt bagage efter vad som hände sist hon var här (Solstorm). Sakta hittar hon tillbaka till livet och vardagen för att än en gång bli indragen i den gamla hemortens mysterier.

Svart stig första kapitel med en man i kalsonger mitt i en snöstorm får mig att skratta högt, men mynnar ut i att en kvinna hittas död i en pimpelark på Torne träsk. Poliserna Stålnacke och Mellas utredning sträcker sig denna gången långt över Kirunas kommungräns och Martinsson har bytt sida till åklagare.

Larssons böcker är verkligen kompetent skrivna, språket är rakt och enkelt med lite roliga dialektala uttryck som jag gillar. Visst är Kirunatrakten numer vårt svar på Midsomer, det finns ingen ände på hur många mördare och offer som finns i en relativt liten befolkning, med det hör till underhållningen. Historien om Rebecka och hennes utveckling är lika viktig som polisutredningarna och kapitlen är föredömligt korta, som gjorda för sträckläsning. Larsson funkade utmärkt som sommarläsning och jag tror absolut jag kommer återvända till Rebecka i Kurravaara. Om inte annat när jag inventerar i mammas bokhylla nästa sommar.