7:e gången jag ser Kent visar sig också bli en av den bästa, vilken konsert vi bjöds på i Lisebergshallen i lördags kväll! Som vanligt var jag skeptisk till just hallen, det är inte min favoritlokal, men jag är oerhört glad att det blev flera spelningar där i stället för en stor i Scandinavium, för det är ett fantastiskt tryck. Början av konserten är rockig och tung, sedan följer vackra spår som Socker, Sjukhus och Romeo återvänder ensam innan hallen fullkomligt exploderar i LSD, någon? och det blir elektriskt och dansant.Jag läser att Anders Örtegren på Kulturbloggen tycker att bandet ska ta steget fullt ut till klubbscenerna, men där håller jag inte med. Det är ändå medelålders småbarnsföräldrar vi talar om, både bandet och stora delar av publiken även om bredden är stor. Jag tycker formatet var optimalt.
Att Jocke Berg pratar mer denna kväll än han gjort sammanlagt alla andra gånger jag sett dem gör det inte sämre. Jag älskar när band verkar ha precis lika roligt som publiken. När introt till Mannen i den vita hatten drar igång är jag både lycklig över att det är drygt 8 minuter fantastisk musik kvar, och ledsen över att det redan är slut för så klart finns det massa favoritlåtar kvar att spela. M och jag promenerar hem, varma och hesa efter ännu en magnifik kväll i sällskap med Sveriges största band. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar